Det var en gång apor och bananer
Det är fredag. Skrev jag inte så igår? Kanske var det längre än så. Helt plötsligt är det bara en vecka kvar. Det är fredag, igen. Han sparkar mig på näsan av misstag. Jag skrattar inte den här gången och inte heller slår jag tillbaka. Åh, Herregud, tänkte jag och var säker på att näsbenet var av någonstans på mitten. Åh, Herregud, Owen Wilson. Ändå verkade han ha mer ont än jag, i alla fall inuti, för han gnydde både högre och längre. Näsan var hel, men han var säker på att jag skulle dö ändå, så han höll om mig och pussade mitt ansikte under resten av kvällen. Och kände jag mig inte tillräckligt omhändertagen, gnydde jag en aning för uppmärksamhetens skull. Oh, aj, min näsa...
Vi åt frukost vid savannen. Strutsarna speglade sig i morgonvattnet och vi doppade knaprigheter i guacamole. Gibbonen Rayong hade intagit en plats allra högst upp i ett träd, och där satt han nu och inledde den försenade gryningen med en högljudd opera. Det skulle vara en duett, men hans andra halva, hans hona Rak-Ling, åt banan i en bur. Med sången markerade han sitt revir i ensamhet, och vi kunde höra honom över halva parken.
Lägenheten är renoverad. Det ska invigas tillsammans med trädet. Ännu en ursäkt till att fira. Lillasaken knackar på, och han också. Vi sörplar vin och trär jordnötsringar på fingrarna. Eternal Sunshine of the spotless mind. Den står sorterad bland favoriter. Jag tänker tvinga henne att se den nykter vid ett annat tillfälle för den är värd att hänga med i varje sekund. Vi stekte korv och blev rädda. The Ring. Jag viskade ordet hata emellanåt, för Scary Movie har förstört varenda original och är inte ens värd en kursivering. Hon virade in sin lilla kropp i det röd-vit-rutiga förklädet och försvann, medan han satt och sov, utklädd till Ceasar i en filt som påminde om ett får. Vi somnade strax därefter.
Han var len den morgonen och jag ville stanna i sängen för alltid. Vi stannade inte. Vi knaprade några frysta brödkanter och bestämde oss för att se på matningen vid apöarna. Djurparken är hans granne, så vi tar fram lejonkortet ännu en gång. Vi gick in. Håkan Hellström gick in efter oss. Titta där, sa han. Håkan Hellström. Men jag sa nej, Håkan ser inte ut sådär. Så vi gick därifrån. Sprang en genväg till aphuset. Satte oss ner med armarna i kors och kepsen på sned i väntan på frukten. Jag fotograferade orangutangerna. Håkan Hellström stod bredvid. Han nämnde någonting om bananer. Och jag sa nej, Håkan låter inte sådär. Så vi gick därifrån. Det var rörelse i tigerburen för första gången i vår djurparksbesökshistoria. En av de stora tre tog en simtur och jag tittade på. Håkan Hellström ställde sig bredvid. Jag riktade det stora objektivet mot ränderna i vattnet. Då tittade Håkan på mig, och jag kastade en blick tillbaka (eller kanske var det tvärtom). Och jag sa ja, det där är faktiskt Håkan Hellström. Så vi gick därifrån.
Jag vände mig om och grävde mig in i hans famn för han var så mjuk och len och jag somnade där. När jag vaknade försökte jag somna en gång till, för det var en varm famn och jag ville stanna där för alltid.
Fasen va snygg den bilden blev på strutsarna!
Du vill ha den!
