Det var en gång en man på besök
Väskan är alldeles för tung. Jag sätter mig ner i den röda soffan och tittar på klockan. Han kommer inte att ringa än. Kanske hinner jag gå till den där skivbutiken. Jag hade sett en bok där, barnens flora, och någonting om rymden som man skulle kunna använda med de små. Så jag kastar den tunga väskan över axeln igen och tar rulltrappan upp. Framför mig går en haltande bred man, med grov röst och engelsk accent. Han pekar med kryckan mot de skyltfönster han går förbi och skrockar fram hesa oförskämda kommentarer om skyltdockornas klädsel. Han är högljudd, och männen som går med honom instämmer med vad han än säger. Jag rynkar pannan och svänger förbi dem, in till skivbutiken.
Det står ett femtiotal personer där. Det är ungefär fyrtionio personer fler än vad det brukar vara. Och när jag kommer in vänder sig alla mot mitt håll. Ointresserade av vad som finns till försäljning, står de utspritt bland hyllorna och stirrar mot mig, som om de hade väntat på mig. Jag stannar upp och stirrar förvirrat tillbaka på var och en av dem. Anmärkningsvärt var kanske att samtliga hade Iron Maiden tryckt på tröjorna under sina jackor. Så börjar en av dem applådera och de andra stämmer in. De skiner upp en aning allihop, och personalen tar upp sina digitalkameror och fotograferar. Va'faaan? Är jag så ful? Eller snygg kanske? Hoppas på snygg! Så hör jag den grova rösten bakom mig. Den engelska accenten. Han tackar Sverige på sitt språk. Jag vänder mig om och stirrar på den haltande mannen. Jag har ingen aning om vem han är.
Så, jag smyger undan. Lättad men besviken på samma gång, kanske. Paul Di'Anno. Jag smyger fram till ett fan och frågar viskande vem den där mannen egentligen är. Paul Di'Anno. Namnet säger mig ingenting, men att han hade med Iron Maiden att göra hade jag förstått. Iron Maidens första sångare, för att vara exakt. Han som fick sparken på grund av sina alkohol och drogproblem. Det säger mig fortfarande ingenting. Han sätter sig ner vid autografbordet, och jag fick bli fanfotograf för de två killarna som luktade sprit.
