Det var en gång på hösten
Nu är all tid vår. Vi delar på den, lever den gemensamt och trivs med det. Ja, det fanns en ovana i början visserligen, men jag tror att vi börjar lära oss hur vi fungerar tillsammans. Vi ses imorgon, säger jag varje kväll innan jag somnar, och nästa morgon borrar jag in ansiktet i hans varma bröst och är lycklig för att han är där igen. Som alla andra morgnar. Som alla andra kvällar, som alla andra morgnar. En natt när han inte sov där vaknade jag och hackade tänder av kylan och tomheten av att han inte fanns. Den tomma platsen bredvid på morgonen var smärtsam. Och ångesten och osäkerheten för allt som kan döda. Då vill jag skrika, högt och länge, mitt i natten. Men aldrig som dem.
Ja, skriken finns där än, och problemen de medför. Deras skrik. När jag vaknade på natten fylldes jag av en kokande ilska som övergick till en känsla av hat. Jag ville springa upp, slå på dörren och skrika tillbaka, men vägrade samtidigt bli som dem. Jag hatar det, dem. Jag hatar lögnen och ger henne ett hånleende som bevis. Det fanns så mycket jag ville säga, kunde säga, egentligen, men lögnen fanns där som en vägg. Ett stopp. Hon vet att jag vet, ändå ljuger hon, och den patetiska situationen ristar ärr inuti. Vartenda ord, vartenda steg är fel och vi lyssnar och väntar. Ni ska härifrån.
Hösten fortsatte. Halloween närmade sig. Jag har alltid längtad efter möjligheten till ett ordentligt party, men aldrig haft tillräckligt stor yta. Nu beställde vi ett hjärta från slakteriet, köpte rostade larver och gräshoppor, monterade in röda glödlampor, och hängde upp spindlar, fladdermöss och skellettgirlanger i dörrkarmen. Jag karvade en pumpa vid köksbordet och han en ananas mitt emot när pumporna tagit slut. Sedan kröp jag i den trasiga klänningen, slipade knivarna och placerade hatten på sned. Miss Krueger, tjugohundratio.
November kom, och försvann. Det är redan december, herregud. Jag har glömt så många detaljer. Jag försöker skriva, men kan inte. Det finns så mycket att skriva. Portfolion i bildspecialiseringen ska ta all tiden. Det går långsamt framåt, och när jag väl börjar hör jag honom bakom mig. Nu blir det gos, säger han. Han brukar säga så. Efter jobbet, efter maten, i reklampausen. Nu blir det gos. Och om jag skakar på huvudet plockar han upp mig ändå, kastar mig i sängen och kryper nära intill. Så är vi där, bara är, i famnen på varandra och diskuterar livet. Ibland bara under pausen, ibland i timmar. Som lördagsmorgnarna när vi bara är, då också, alldeles för länge tills magen värker av hunger. Men jag älskar det, och honom.
