Det var en gång - en massa skitsnack

Vintern har varit ovanligt vit, har den inte? Jag är alltid så rädd för att dö i snön. Men den regnar bort, och jag lever. Det är på tiden. Både att det regnar bort och att jag lever. Snön föll i november. Den stannade över julen och jag försvann i paket. Nintendo DS och en polaroid, och japanskt gatumode. Jag behöver inte säga mer än så.  

Så kom det nya året och förväntningarna där inför. Jag brukar drabbas av ångest, men han gav mig en dröm på nyårsnatten som jag formulerade förväntningar omkring istället. Nyårsnatten, ja. Vi är alltid så sena, medan alla andra planerar i förväg. Desperat anordnade vi en fest för fyra, men den växte och fördubblades snart till åtta. Det var plockmatsbuffé och en laddning nyårsbål att bjuda på, medan vi låtsades känna varandra i ett sällskapsspel som definitivt avslöjade våra innersta tankar om den andre.  

Så sa han det. USA, sa han. Vi har planerat för USA, följ med? Ja, tänkte jag och sa det sedan högt. Impulsiviteten fanns där igen, som när jag var ung och oförsiktig. Jag vill, åh jag vill. New York och Niagara och New York igen. Denver, Yellowstone och Kalifornien där Hollywood och Las Vegas väntar efter San Francisco. Miami blir ett varmt avslut innan vårt farväl. Han nickade. Vek sig för impulsiviteten han med. Och sju dagar därefter bokade vi våra flyg. Året blir en motsats från det förra. Jag älskar Japan och hatar USA, och respekten och girigheten är varandras kontrast. Men älska din fiende, var det någon som sa, eller ge dem åtminstone en chans. Det finns saker jag måste se, måste uppleva, innan jag dör. Och jag har redan börjat fundera över vad jag ska packa i den rosa resväskan sex månader från nu.  

Termin sex. Kursen kallas DMSM. Distriktsmästerskap och Svenska mästerskap, eller? Hur kom jag egentligen såhär långt, såhär snabbt? Det är så lite tid kvar och jag känner mig inte redo. Samtidigt vill jag påbörja det livslånga lärandet genast. Utmana och uppmana, experimentera. Ett år till, jag måste vänta ett år till. Än så länge är det bara januari.

Den tjugofemte januari släpptes nomineringarna inför Oscarsgalan och jag påbörjar en månads intensivt filmtittande. Jag har mina favoriter redan, men är öppen att välkomna nya mästerverk. Dagen därefter piercar jag örat, efter elva års fegeri (och tjugo minuter i kylan utanför skyltfönstret). Därutöver dricker jag vin med gänget, fullbordar min Disneysamling, får ett modellerbjudande, läser ut John Irvings nya och planerar för solglasögonfest i väntan på våren. Dessutom är jag mer än halvvägs i både mitt film- och fotoprojekt. Med andra ord, jag känner mig nöjd för den här gången. 

 

    

---

 

Nu är all tid vår. Vi delar på den, lever den gemensamt och trivs med det. Ja, det fanns en ovana i början visserligen, men jag tror att vi börjar lära oss hur vi fungerar tillsammans. Vi ses imorgon, säger jag varje kväll innan jag somnar, och nästa morgon borrar jag in ansiktet i hans varma bröst och är lycklig för att han är där igen. Som alla andra morgnar. Som alla andra kvällar, som alla andra morgnar. En natt när han inte sov där vaknade jag och hackade tänder av kylan och tomheten av att han inte fanns. Den tomma platsen bredvid på morgonen var smärtsam. Och ångesten och osäkerheten för allt som kan döda. Då vill jag skrika, högt och länge, mitt i natten. Men aldrig som dem.  

Ja, skriken finns där än, och problemen de medför. Deras skrik. När jag vaknade på natten fylldes jag av en kokande ilska som övergick till en känsla av hat. Jag ville springa upp, slå på dörren och skrika tillbaka, men vägrade samtidigt bli som dem. Jag hatar det, dem. Jag hatar lögnen och ger henne ett hånleende som bevis. Det fanns så mycket jag ville säga, kunde säga, egentligen, men lögnen fanns där som en vägg. Ett stopp. Hon vet att jag vet, ändå ljuger hon, och den patetiska situationen ristar ärr inuti. Vartenda ord, vartenda steg är fel och vi lyssnar och väntar. Ni ska härifrån.

Hösten fortsatte. Halloween närmade sig. Jag har alltid längtad efter möjligheten till ett ordentligt party, men aldrig haft tillräckligt stor yta. Nu beställde vi ett hjärta från slakteriet, köpte rostade larver och gräshoppor, monterade in röda glödlampor, och hängde upp spindlar, fladdermöss och skellettgirlanger i dörrkarmen. Jag karvade en pumpa vid köksbordet och han en ananas mitt emot när pumporna tagit slut. Sedan kröp jag i den trasiga klänningen, slipade knivarna och placerade hatten på sned. Miss Krueger, tjugohundratio.

November kom, och försvann. Det är redan december, herregud. Jag har glömt så många detaljer. Jag försöker skriva, men kan inte. Det finns så mycket att skriva. Portfolion i bildspecialiseringen ska ta all tiden. Det går långsamt framåt, och när jag väl börjar hör jag honom bakom mig. Nu blir det gos, säger han. Han brukar säga så. Efter jobbet, efter maten, i reklampausen. Nu blir det gos. Och om jag skakar på huvudet plockar han upp mig ändå, kastar mig i sängen och kryper nära intill. Så är vi där, bara är, i famnen på varandra och diskuterar livet. Ibland bara under pausen, ibland i timmar. Som lördagsmorgnarna när vi bara är, då också, alldeles för länge tills magen värker av hunger. Men jag älskar det, och honom.     

 

---

Jag prioriterar förmodligen fel när jag väljer bort att bevarade mina minnen. Men det är alltid svårt att prioritera.

Konst. Vad är konst? Konst-igt? Jag har förlorat all motivation. Den försvann i skriken från mannen ovanför, för de var alltför kraftiga, som en storm. Jag ville stanna i soffan för alltid, långt därifrån, men visste att den tiden snart var förbi. Soffan skulle förpassas till källaren i samband med den stora flytten. Den stora flytten. Det ska bli ett äventyr i sig, en utmaning, en uppmaning. Egentligen vill jag inget hellre än att vara honom nära, men jag är ändå inte redo att kasta min nostalgi. Och den nya lägenheten rymmer inte all min nostalgi.  

Konst, ja. Jag klagar alldeles för mycket. Klagar på värken, på tiden, på pengarna. Varför krävs det så mycket när det egentligen inte krävs någonting alls? Jag orkar inte, det är för mycket. Är det? Varför klagar jag? Det kom in en kvinna från Kenya nyligen med bilder och berättelser. Hon avslöjade att kläderna vi skänker till Afrika sällan kommer fram. Giriga rika män tar emot våra containrar och säljer varorna till dem som har råd. Hon har anledning att klaga, men gör det inte. Hon visade hur nitton tusen svenska kronor räcker till mat för fyrahundratrettio elever på hennes skola, i fyra månader. När hon fick veta att vår ingångslön (minimum) är samma summa som ger mat åt dessa fyrahundratrettio elever i fyra månader, tappade hon hakan. Hon kallade vårt land för himlen, men klagade aldrig på sitt Kenya. 

Konst. Märker du hur jag försöker undvika ämnet? Jag försöker skriva om konst, men spårar hela tiden ur. Bildspecialiseringen handlar om konst, bland annat. Men vi arbetar även med gips och betong, akvarell och oljepastell, bildgrammatik, staden som klassrum och alla former av lera. Jag borde trivas, men känner ingen entusiasm. Jag borde uppskatta den obligatoriska dokumentationen, kravet på fotografering och den nödvändiga kreativiteten, för det har alltid varit mina starka sidor. Istället suckar jag på museum nummer sju, och känner mig fruktansvärt trött i benen.

Den stora flytten har skett. Kvar står sängen och soffan i ett eko. Den nya lägenheten är dubbelt så stor, men känns som häften så liten. Jag har lämnat prylar i flyttlådor för bristen på plats, och alla mina böcker bor under sängen. Men jag är här för att han är här, och det är egentligen allt jag behöver.

Gips och Betong, Högskolan Borås

---

Åh, om jag älskade Japan dessförinnan, saknas det ord för kärleken nu. Jag kan aldrig sammanfatta Japan i termer som med rättvisa illustrerar perfektionen. Tro mig, jag har försökt i tre månader. Jag kan bara nämna känslorna av lugn, och tryggheten jag aldrig tidigare upplevt. Landet och människorna är det vackraste i världen, där den gränslösa existensen av respekt resulterar i harmoni.

Resan till Japan var inre och yttre. Fyratusen fotografier exemplifierar det yttre och därmed har fotografierna berättat allt som där finns att berätta. Jag lämnar därmed ämnet.

Det är augusti och en hel sommar har passerat sedan sist. Jag har tillbringat den tillsammans med Shakespeare i regnet och alltför många 30-talsfilmer. Jag hade bestämt mig för att nå 40-talet innan skolan började igen, och bearbeta halva boken av 1001 filmer innan året är slut. Än så länge ligger jag plus i tidsschemat.

Midsommar spenderade vi på en äng i Småland. Jag hade bytt ut Hultsfredsfestivalen mot den aningen mindre midsommarfestivalen. Det var en trevlig tredagarsfylla, men ingen kände igen mig förrän jag drog på lejonhuvudet sista kvällen. Jag hade provat på att vara jordgubbe, men det hade inte riktigt klickat. Tältet som vi delade hade den fantastiska egenskapen att det ställde upp sig själv när det lämnade påsen, men daggen som droppade in på morgonen var inte särskilt uppskattad.

Jag hade ett arbete också, när sommaren var som bäst. Jag arbetade med människor uppe på kullen, i sex veckor, och lärde mig mycket om personligheter. Det var ett fantastiskt sommarvikariat, med många högljudda skratt i fåtöljerna. Vi var tre sommarvikarier, som kom varandra närmare än vi vågat hoppas på, och grät ljudlöst när vi skiljdes. Vi sparade tårarna på burk, och hon återvände till Afrika.
     Efter att jag sorgmodigt lämnat dem alla fredagen den 13:e, tillbringade jag en ensam vecka i sommarstugan. Förutom det dagliga morgondoppet, spenderade jag min tid i sängen med Hamlet och Kung Lear, undangömd för det mulna vädret utanför. Himlen hade vart blåare när Han var med, mer än en månad tidigare, och vi hade för första gången lyckats bestiga berget tillsammans och paddla ända bort till fågelklippan. Alla andra år hade någonting förhindrat dessa äventyr. Regn, vind eller vågor. Nu besegrade vi dem alla.

På fredagen hade vi en snart-börjar-skolan-fest. Men det stämde inte riktigt, för jag hade redan börjat skolan. Det är dags för inriktningstermin, och min självklara inriktning är bild. Första dagen skulle jag ta med mig en personlig pryl, och skriva fem saker som jag är bra på. Jag hatar när dem ber mig göra det. Så jag slet tag i en penna och skrev ilskna ord på den röda lappen. Drömma, fantisera, projektera. Redigera och fotografera mera.
     Men festen var ett faktum, och jag spelade med. Vi hade en oerhört trevlig kväll, som slutade med en gratis hink med vin på krogen. Dagen därefter tillbringade vi i sängen till klockan fem, med pizza och diskussioner om universum, innan vi handlade oändligt mycket mat och hyrde tre rullar. På måndagen blir det en ny vecka, en ny termin. Jag säger upp min lägenhet och börjar på gym.      

Kyoto - Kinkakuji i Rokuonji (den gyllene paviljongen)

---

Projektarbetet var fullständigt och färdigt flera dagar för tidigt. Responsen under sista handledningen var så berömmande att vi tvingades motstå impulsen att slå high five under bordsskivan. Istället signalerade vi stolthetsuttryck genom kroppsspråket. Därefter firade vi med räkmacka och starkcider på Viskan, en fredag förmiddag i vårsolen. Visserligen hade vi firat med chokladpudding dagen innan, och mjukglass dagen innan det, men allvarligt talat, vi hade förtjänat det med.

Plötsligt fanns tiden där, ungefär i samband med utgivningen av kurshandboken. Dä årdnar säg, vischt! Ja tack, tack så mycket. En tydligare kurshandbok har aldrig existerat. På så vis, tack vare honom och tack vare tiden, kunde jag tjuvstarta hela kursen. Litteraturen var redan genomarbetad. Nu hann jag även skriva tre litteraturseminarier, komplettera tre studiegruppsträffar, fyra föreläsningar, förbereda åtgärdsprogrammet och påbörja den enskilda inlämningsuppgiften redan innan specialpedagogiska perspektiv introducerats. Det innebär att alla kompletteringar kan lämnas innan sommaren och att poängen kommer samtidigt som alla andras. Vi ses den tjugofemte, sa jag och lämnade skolan.

Japan är oerhört nära. Men dessförinnan kommer den sjätte. Han sjunger en rockig variant av födelsedagssången och dansar en fruktansvärd dans vid sängkanten. I paketet ligger klänningen som jag tittat på i skyltfönstret så många gånger. På kvällen blåser hon upp ballonger som hon tejpar på dörren medan jag bakar tårta och blandar bål där gummiankan flyter omkring bland jordgubbar och lime. Slurpkalas innebär att man slurpar bål och lever livet till dagen därpå. Den som kom fick såklart en fin hatt. Jag bjöd in ett fåtal som trasslade in sig på twister och ramlade omkull. Vi lekte med ord och var galna i pannan, innan jag badade i bålet och fick en dusch. Min energi tog slut i samband med natten.

Japan är oerhört nära. Trettiofem timmar till landningen i Osaka, faktiskt. Den rosa resväskan är packad. Fastän jag det senaste har spenderat tid till skolarbeten har jag spenderat ännu mer tid åt ännu mer japansk filmkultur. Biruma no tategoto, Akira, Rashomon, Ugetsu Monogatari, Ikiru, Ran, Hiroshima Mon Amour, Ukigusa och Yasujiro ozu, här representerade i den ordning jag rekommenderar dem. Nu väntar istället drömmen om Japan. Drömmen om färgfyllda Tokyo och trädgårdarna i Nara, om geishornas Kyoto och bergsbyarna i Tsuwano, om samurajernas Hagi och atombombningens Hiroshima. Nu följer vi vägen i samurajens spår.  

Bålbad på slurpkalas

---

Morgonen kom och kvällarna försvann, men askan den bestod. Han skulle vara hemma nu, för längesedan. Oron ökar i takt med ensamheten. Jag äter fetaost med mig själv och försöker skingra tankarna. Men vaknar på natten och snyftar när jag försöker omfamna värmen som inte finns där. Tänk om de öppnar luftrummet för tidigt. Tänk om sedlar går före säkerhet, för nu handlar det om stora pengar. Tvåhundra miljoner dollar om dagen, skrev han när vi lyckades få kontakt. Pengar kan alltid relateras till ångest. Oron övergår till rädsla. Det enda jag önskar mig, är att han ska komma hem igen. Jag gömmer mig i soffan under filten framför japanska filmklassiker, för att undvika negativa tankar. Tokyo monogatari, Sansho dayo och Derzu Uzala. För säkerhetsskull startar jag ett avsnitt av Arkiv X också, men drabbas av ångest då det visar sig handla om en flygkrasch. Dagarna blir allt längre. Kom hem, snälla.

---

Under min allra första anställningsintervju på socialkontoret mitt emot, ansträngde jag mig för att se någorlunda respektabel ut. Sekunder innan jag kallades in, upptäckte jag dock den stelnade tandkrämsfläcken som hade runnit längst skjortan. Jag formulerade tysta svordomar och gnuggade frenetiskt, för att kort därpå återigen inta en oskyldig husdjursposition. Jag förstår inte. Ända sedan hon krossade sin spegel har oturen förföljt mig. Inte nog med potatisexplosionen i köket, jag brände även pannan på plåten vid brödbaket och spräckte byxorna i baken när jag böjde mig fram. För att inte tala om bråket som ledde till slarvet för tre år sedan, och nu slutar med att dem ska göra om min rotfyllning. Och tio av tjugo i lokalen, kan inte svara på simpla sekundersfrågor, fastän de har fyrtioåtta timmar på sig. Jag är ovän med alla (fast egentligen ingen). Men jag bannlyser oturen inför tentan och lämnar då salen i tron om att jag har gjort ett tillräckligt arbete inom svenska som andraspråk.  

Människan kan inte flyga, särskilt inte långt. Jag gråter några tårar när jag lämnar honom på flygplatsen. Han ska till Amerika, Boston för att vara exakt. Men Boston är långt bort, så jag snyftar mot hans axel i folkvirvlet på terminalen. Det enda jag önskar mig, är att han ska komma hem igen. Jag väntar otåligt i vårsolen som strålar in genom glasfönstret och reflekteras i bassängen. Jag bländas av det skarpa ljuset och mumlar bubblande melodier. Den omtalade askan kan försena hans hemkomst, och jag simmar omkring med en oro som inte kan förklaras.

Det är fyra veckor till Japan. Jag har börjat tjuvläsa kommande kurs parallellt med sista arbetet i DV, och planerar att ha genomarbetat all litteratur vid kursstarten. Längtan till Japan attackerar i omgångar, när det finns tid. Jag tappar fortfarande mat med mina pinnar, men har också lärt att det finns en viktigare etikett vid restaurangbesöken. Istället för att be om notan, uttrycker man enkelt; Gochisousamadeshita (det var en fest) och går till kassan där notan väntar. Men hur många av Japans rituella beteenden kommer jag egentligen att förstå?   

Visserligen visste jag att du inte var som förr, det hade du berättat. Men när jag stängde dörren efter dig log jag ironiskt och tänkte att du blivit den mest socialt inkompetenta människa jag mött. Men det är inte mitt problem, så jag fortsätter mitt sneda, skeptiska leende. När det däremot visar sig att allt var ett skådespel, en lek, eller vad du än vill kalla det, rynkar jag pannan av irritation. Ursäkta uttrycket, men: vad fan ville du bevisa med det? Jag vet inte vad som var spel, eller vad som inte var, men det spelar ingen roll. Du ödslade bara min tid, och tro mig, det finns bra mycket annat jag kan ägna mig åt en lördag än att spendera tid med någon som beter sig så meningslöst och falskt. Det enda du vann, var mitt brutala ointresse. Jag vill inte träffa dig igen.      


Tandläkaren hmm:ade och formulerade frågan. Brukar du bita ihop tänderna? Bara när jag är arg eller har otur, svarade jag.

min ameikan

---

Ben&Jerrys är den enda medicinen. Jag virar in mig i filten framför The Rocky Horror Picture Show, och glufsar, för min röst måste hålla för japanskan när den stora dagen kommer. Jag bestämde mig alltså för att riskera allt eller vinna ännu mer. Sedan traskar jag hysteriskt fram och tillbaka i lägenheten i dagar och repeterar frasera jag sedan länge redan kan. Kite kudasai.

Smärtan hade sköljt i vågor genom kroppen de sista dygnen. Jag somnade oroligt, drömde samma drömmar, och vaknade ännu värre. Jag var distraherad. Jag var så distraherad att jag slutade laga mat, och målade kanji med tjock pensel istället. Men när den stora dagen slutligen kommer vaknar jag med en självsäker längtan. Nu jävlar gör vi det här. Jag är redo. Jag är redo och kan resa jorden runt, genom Etiopien, Mexico och Indien, innan vi når Asien och vår gestaltning. Japansk matematiklärare var en av mina två roller i dramat, och jag utförde skådespelet med ett pulserande lugn. Jag kan inte förklara det bättre än så, för samma självsäkra känsla jag anade på morgonen blandades nu med stenhårda hjärtslag och handsvett. Jag skakade, men rösten höll med övertygelse. Och jag lämnade scenen med en ny pusselbit av mig för att snart göra ännu en entré. Min andra karaktär var en repliklös men ärad sumobrottare tillsammans med henne. Instängda i uppblåsta dräkter vankade vi då in till publikens underbara ljud, grymtade och brottade i ringen, för att kort därpå bugande lämna scenen igen.

Det var över. Jag tvättade bort sminket som var svart och smalt och skulle frammana en känsla av Asien. Benen värkte av mina tidigare nervösa promenader och repetitioner. Nu kom istället besvikelsen. Allt arbete, alla förberedelser, alla känslor eller tankar, allt var det nu borta i ingenting. Frustationsdansen hade slutat i ett skrik. Den japanska flickan slets åt två helt olika håll. Det var vårt dilemma. Samtidigt som hennes innersta känslor inte tilläts på ytan. Vår lilla Harajuku-girl klarade inte pressen. Jag går sönder, sa hon, skrek hon. Om hon överlevde är en tolkningsfråga. För mig gjorde hon inte det. Applåderna tystnade. Gestaltningen var ett minne. Och det brutala läsandet inför tentan tar sin hektiska början. Men åh, jag glömmer aldrig när hon visade oss dansen för första gången i sitt vardagsrum, och rysningarna jag kände längst ryggraden. Jag somnade en fredagskväll alldeles för tidigt.

Men lördag kom, fastän jag hade glömt den. Det kom besök. Lägenheten blev en fest. En fest i sådan stil att den aldrig försvinner, inte ens när den är över. Ett glas och ett halvt till och sumobrottning i studentkorridoren. Vi leker hitta vinet, klär ut oss, klär i oss, klär av oss. Använder en spritpenna. Klistrar rosa papper i pannan, och gör en hög. Vi dansar ut, glömmer Pinocchio, ber om insläpp. Erbjuds lysande singelstavar och upptagna likadana som vi leker närgångna lekar med.

...Vi stannar länge den natten...

     

---

 

Den tjugofemte februari hade tre år passerat. Här kommer kärleksexpressen, sa han med rosa rosor i handen och tog mig med till Grekiska Tavernan. Vi hade tankar om trerätters, men hade bara mage för två. Jag beställde friterad fetaost till förrätt medan han valde en hemlig variant, som visade sig vara de misstänkta fårtestiklarna. Mums. 

I Demokratins Villkor är de skriftliga inlämningarna över. Istället kommer nu den stora gestaltningen. Passande nog tilldelades min grupp landet Japan. Och en tjugo minuters lång illustration om livssituationen där är alltså under planering. Vi ska presentera ett dilemma, samtidigt som jag därmed hemsöks av ett eget. Jag kan anta utmaningen och tala min välrepeterade japanska inför den största publik vi någonsin haft. Jag är Japan trogen och känner ett starkt behov av att bevisa mina språkkunskaper, vilket skulle styrka min självkänsla avsevärt. Men samtidigt finns risken för ett enormt misslyckande, ett personligt nervsammanbrott, som skulle sänka självkänslan bortom gränsen (och jag har nyligen återhämtat mig ifrån krashen förra våren). Så jag funderar tills jag mår illa och inte kan sova, och överväger det tråkiga alternativet.

Japan befinner sig närmare än någonsin. Informationssökningen i arbetet tar med mig in i kulturen. Det handlar inte bara om en enda gestaltning, jag vill även vara en respektabel turist i maj. Men med de två pinnarna i handen hamnar maten i knäet, för tekniken saknas än. Men att sakna tekniken i Japan är oförskämt, så jag övar den andra dagen också. Och dagen därefter, och dagen därefter, och sjunger med i Harajuku-girls. Jag klipper en blygsam undercut, skaffar sned bena, och halkar ut. Halkar huvudet i isen.  
 

私は長い間、日本に

Den sjunde mars var mattan röd in till Kodak Theatre i Hollywood. Jag hade litervis med Coca Cola i kylen och en tänkbar vinnarlista i handen. Av de 61 nominerade filmerna, hade jag lyckats granska 44, och därmed slagit personligt rekord. Resterande nio hade en irriterande förmåga att inte existera tillgängligt för mig. Till stor del instämde jag äntligen med Akademins jury. För fastän jag föll för The Secret of Kells (en animerad rulle i precis min smak), var jag väl medveten om att den inte hade en chans mot Up. Liksom jag var väl medveten om att The Hurt Locker skulle ta hem det största priset, fastän det fanns fyra andra att föredra. Alltså klandrade jag dem inte. Den enda besvikelsen kom när Bullock tog statyetten för bästa kvinnliga huvudroll i The Blind Side. Jag misstänker nämligen att vinsten kom sig av att hon har varit aktiv sedan 1994 (men utan Oscar) och nu gjorde en bra prestering. De två unga skådespelerskorna som utförde fantastiska roller, glömdes därför bort. Förmodligen insåg hon det själv, och började sitt tacktal med: Did I really earned this or did I just wear you all down? Ben Stillers avatar, var däremot oförglömlig.

http://www.youtube.com/watch?v=EvatIFSg11g



Studentnödlösning, i brist på vas 

Så kom då äntligen den 2:a februari och nomineringarna inför Oscarsgalan virvlade ut i det fria. Februari är den mysigaste vintermånaden just därför. Därför, för då kryper jag ner under den vita filten och kritiserar och motiverar. Och februari passerar i ljuset av rörliga bilder, med winegum och sena nätter, och eftertexter som rullar på skärmen i min mörka lägenhet. Jag ger vinterlivet en njutningsfull suck och somnar i soffan ännu en natt. Och med tillfredställelse fann jag den lediga dagen på schemat den 8:e mars - dagen efter den viktiga galanatten. 

Jag vill. Men jag kan inte, eller kan jag? Jag ligger sömnlös men fylld av japanska drömmar. Kanske nästa år... men tänk om inte? Tänk om jag nästa år tänker nästa år och tänker samma sak igen. Tänk om aldrig. Jag formulerar ett frågande mail. Kan ni garantera...? Troligen, svarar han, men inte garanterat. Så jag ber om några tjänster här och några andra där, för att få en skymt av framtiden. Framtiden varar bara i fem veckor och innefattar 7,5 poäng. Det innebär att kompletteringarna omfattar nästan halva kursen. Men två år är snart till ända, och fortfarande har jag aldrig kompletterat, och fastän det gör mig stolt, är det kanske dags att bryta mönstret. Rutiner som varar för länge tråkar ut. Jag går en annan väg till skolan den morgonen och knackar försiktigt på den öppna dörren. Han bryter på tyska och har en oväntat vänlig inställning till situationen. Han slår ut med armarna i en överraskande gest och utbrister: dä årdnar saj, vischt!

Resan till Japan startar alltså i maj. I samurajens spår, heter det sexton dagar intensiva äventyret, och dem som känner min själ, förstår också min längtan. Ångest för bortglömt skolarbete förvandlas till en känsla av lugn. Dä årdnar saj. För jag ska bli en del av den japanska kulturen som finns i mitt inre. Så vi sänder en intresseanmälan för den (andra) absoluta drömresan. Till färgfyllda Tokyo och trädgårdarna i Nara, till geishornas Kyoto och bergsbyar i Tsuwano, till samurajernas Hagi och atombombningens Hiroshima. Japan låter alltför bra. Så jag nyper mig själv i armen för säkerhetens skull, och säger det några gånger till. Japan, Japan, Japan! Och en dröm som blir till verklighet.   

Vi mumsar kaka och latte på Le Croissant den fjortonde februari. Istället för hjärtan gav jag honom en cigarr. Och även om ”rökning dödar” inte var särskilt romantiskt, tror jag att han uppskattade det mer än röd romantik. Jag låg i hans famn medan han läste högt ur Conny och ufot på morgonen, och eftermiddagen tillbringar vi väl placerade i soffan framför en blodig valentinerulle på voddler, med honungscrunch och marshmallows doppade i smält choklad. Kommersiell eller ej, seize the day.

---

Det kommer en dag då sovmorgon och fotoredigering måste lämna utrymme åt facklitteratur i tusen och demokratiska reflektioner. DV, heter den nya kursen. Om jag visslar oskyldigt, och diskret fäster ytterligare ett D, blir det DVD. Tack, tänker jag, och beställer nio nya filmer som levereras till mitt brevinkast andra dagen därpå. Så sitter jag där, inrullad i en filt, med chickenwraps och subtitles och ler. Nej, nej, nej, Demokratins Villkor! Inte Digitala VideoDiskar. Men att diskutera hur det argumenteras för en deltagardemokrati med deliberativa kvaliteter och det dynamiska medborgarskapet och dess inflytande, låter långt ifrån attraktivt, eller hur?

Vi återkopplar nu till det allmänna utbildningsområdet, med dess globalisering och mångkultur, samt den hållbara utvecklingen och mänskliga rättigheter. Men den här gången har nivån gömt sig bland molnen, och jag kan inte komma in med samma entusiasm och engagemang som tidigare. Istället sitter jag där och instämmer i formuleringar bestående av ord som inte tillhör min vokabulär. Jag dagdrömmer mig bort därifrån, bort från jämställdhetsseminarium och likabehandlingsplaner. Hur fan kan nagellacksproduktionen stå för större utsläpp än Volvoindustrin? Och hur fan kommer det sig att inte hela Sveriges befolkning känner till det? Nog kan jag skriva min SST utan problem, jag snappar upp några anteckningar här och några kommentarer där, men egentligen behöver jag gräva mig djupare ner i det jag verkligen förstår. Och inte fan förstår jag det deliberativa medborgarskapet eller dynamiska kvaliteter. Eller vänta, hur var det nu?

Jag gömmer mig under vattenytan i bassängen så länge andan räcker, och funderar kring långsiktiga personliga mål och framtida titlar.      

Jag är på äventyr, 1988

---

När solen lyser virvlar silverstoft i luften. Allt som faller blir till is, och jag halkar efter för varje dag som går. Det nya decenniet är redan här, och hon sitter i soffan bredvid med samma ålderskris som jag. 

Helgen innan jul tog jag mod till mig och klev på tåget. Jag skjuter alltid upp småresor alldeles för länge, tills de helt glöms bort eller göms undan. Men den här gången väntade de mig, huttrande i kylan på stationen, och jag tryckte näsan mot den iskalla rutan och såg soluppgången från tågkupén. Den välkomnande skylten, med mitt namn och ett rytande lejon, svajade över fyra fastfrusna leendet. Det var så kallt i staden att det bildades kristaller och frost i håret. Vi låste in oss i värmen och beställde hemkört. Bakade pipparkakor och lusseballar, och pysslade tampongtomtar såklart, samtidigt som vi drack destillerat. Och fastän kylan och fastän feberfrossan, och fastän krampen i kroppen av järntabletter från blodcentralen, halkade vi ut den natten. Gled gatan fram på hala skosulor och steppade inspirerat av Mumble Happyfeet. Delade ut tampongtomtar till kungen och kvinnan i blått, och dog i soffan under filten.

    

Mellandagar är ett långsamt fenomen. Julen är slut liksom allt man har förberett därtill. Allt som man mödosamt slagit in har slitits upp igen. Och från att känt sig förnöjd är man plötsligt uttråkad istället. Vi ägnar tiden åt that 70s show och zombiemaraton, och alltför många flaskor vitt.

Sista dagen på året tog jag mod till mig och klev på tåget. Jag skjuter alltid upp resor som känns för långa, fastän det återigen är en av de små. Där fick jag träffa mannen från Skottland efter sex år, men nej, jag vill inte se vad som finns under kilten, det är och ska förbli en gåtfull hemlighet. Liksom ansiktet bakom Vendettans mask. Man vill veta, men man vill absolut inte veta. 
När klockan slog tolv stod vi på Sankt Hans backar, den högsta punkten, och såg fyrverkerierna ända ifrån Danmark i horisonten. Nolltio kommer nu. Och rädslorna där inför. Men än så länge går dagarna långsamt. Jag slutför mitt didaktiska ställningstagande med 4000 ord, exakt. Och snart ska den opponeras, men först hinner vi med lite till, så jag bjuder hem de två som betyder allra mest. Vi tar ett glas och sedan ett till och imiterar suspekta korridorsljud och sjunger med i Heman Hunters succé som blev ett genombrott. Är det så här när man är kär när man är liten... Och jag går på en enorm blåsning och skrattar ihjäl mig, innan jag knyter ett snöre i håret, hittar pengar i en trappa och köper en återställare.

Heman Hunters - Är det så här när man är kär

---

Jag tog ett glas till och gick ut, men kom snart hem igen. Klockslagen tröttade ut mig. Jag väntade på honom men somnade till TV:n och lampljuset bredvid. Flera timmar senare kysser han mig vaken i natten och ber mig att öppna ögonen. Tittut, säger jag. Tittut, säger han och tar fram två kinderägg. Så mumsar vi choklad klockan nollfyra och bygger en grävskopa, innan jag drar ner den varma famnen bredvid mig.

Snön föll lugnt över staden. Det var den stora redovisningsdagen. För en gångs skull kände jag mig inte panikslagen. Hon och jag, som var minsta antal och därmed låg risigt till med tidskriteriet, hade skrattat oss igenom förberedelserna. Vi hade nu en femton minuters videorulle där vi själva spelade alla roller. Därför kände jag mig snarare ivrig än nervös, över att visa upp vårt låghumoristiska mästerverk, efter att jag läst upp min hämtardikt.

”…Därefter kan du hämta May,
så kan ni tillsammans trycka på play”

Det var den stora redovisningsdagen. Och sedan skulle det vara slut för året. Hon och jag var först ut den morgonen, därefter kunde vi lugnt och färdigt inspektera resten. Då han spelade ukulele och sjöng Änglamark, medan hon dansade fram i piruetter iklädd en sopsäck. Eller när de läste högt ur sagoboken till levande ljus och skuggteater med illustrerade känslor bakom lakanet. Men vi var först ut med fantasins grund och nog var det värt besväret, för vi skymtade ett leende på läpparna som aldrig ler.

Om blodvärdena är för låga är det tack, men nej tack. På ett sätt hoppas jag att dem är det, och det vet hon om. Det var sex år sedan jag först ville bli blodgivare, men inte förrän nu hade jag tagit mod till mig för en blodkontroll. Jag satt tårögd i väntan på sticket från nålen som inte når i närheten av storleken på blodkanylen vid tappningarna. Om blodvärdena är för låga, har man en ursäkt att skjuta upp det, inte i sex år, utan för alltid. Men hon granskar resultatet i en sekund, ler och ger mig en vänlig blick. Mina värden är ovanligt bra, säger hon. Veckorna går sedan den dagen. En, två, elva, nej kanske bara tre, innan den gratulerande rösten ringer.

Och det betyder att den stora dagen närmar sig. Dagen att uppfylla löftet till mig själv. Den som är frisk är skyldig att betala till den som inte är det, - i situationer där det handlar om så lite. En överdriven rädsla för nålar ska inte vara ett hinder. Så jag känner mig självsäker när dagen kommer, fastän jag föreställt mig den tjocka kanylen i mardrömsscenarier alltför många gånger den senaste tiden. Det är inte smärtan som skrämmer mig. Det är bara så otroligt onaturligt obehagligt med det vassa, kalla, hårda som tränger in i venen. Och när jag står i dörren med en ifylld formulär och ser blodstolarna, vill jag vända om. Jag kan inte, jag kan inte. Jag känner mig så förvirrad att hon måste upprepa allt hon säger. Gråtfärdig sätter jag mig ändå ner, och gömmer ansiktet i min kallsvettiga hand. Andas in och ut. Och jag stakar mig när hon ber om mitt personnummer.
     För att vara en nål på sisådär fem cm i diameter, var det förvånansvärt smärtfritt, fastän jag gnydde högljutt vid själva sticket. Och fastän det sved ordentligt att dra ut den, fyra dl senare, så kunde jag stolt lämna centralen. Jag är blodgivare, och ska så förbli. 

Han kallade mig för sin duktiga plutt och kysste mig i firmabilen. Han hade arbete att sköta, medan jag inte hade någonting, förutom ett bandage runt armen. Så jag satte mig i firmabilen och åkte med till Stockholms snövirvel. Där vandrade vi ut i mörkret och den bitande kylan som fick mina kinder att domna. Då stoppade han in mig under sin arm och pussade på mig medan vi kikade in genom skyltfönster i Gamla Stan. Men staden var alldeles för vit, och snön alldeles för kall, så vi återvände snart till hotellet och åt en sen middag på restaurangen. Morgonen därpå, satt vi i en vrå på Karolinska, där han lagade maskinen och jag såg på. Snön hade virvlat upp till storm utanför fönstret. Och hem slirade vi långsamt på motorvägen i den stormen en hel dag, med en känsla av spänning och rädsla på samma gång, medan vi räknade last och bilar som halkat i diket och sjunger vår sång. Gas, gas, gas! Bil, bil, bil! Gas, gas, gas! Bil, bil, bil!

Vill du att jag ska sätta på radion, ja? Så vrider han på näsan och gör knastrande ljud med gommen och snön virvlar runt omkring.    

---

Det är julbord i yxhammargården, fastän det inte hör julen till. Skinkan och musten får vänta till den stora dagen, säger han och bjuder på lyx. Men lyx faller mig sällan i smaken, och jag grimaserar åt förrätten i smyg. Sedan låtsas jag att jag inte har ätit på en hel vecka och då smakar den mögliga osten genast bättre. Precis som jag ibland låtsas när jag går omkring uttråkad på stan, att jag besöker den här planeten för första gången. Då tror jag att cyklarna är djur och bilarna likaså och förundras över affärer och affischer, och förstår inte alls vad kläder är för någonting. Och nu äter jag den mögliga osten, för jag har inte ätit på en hel vecka. Kanske har jag inspirerat mig själv alldeles för mycket, i mitt förskolearbete om fantasins grund.  

Jag ser mig omkring i lyxen. Ett ljus står på sned i den perfekta kristallkronan och sedan ännu ett och ännu ett, och jag hånler åt perfektionen. Jag är inte lätt att roa på ett ställe som det här. Men när dansken pratar med dialekt som jag aldrig förstår, upplever jag en nostalgisk känsla ifrån Afrika. Och när hon delar ut sånger till gästerna sneglar jag på texten och skiner upp. Sedan stampar jag takten med klacken och garvar mig igenom hela den dåliga översättningen. Översättningsprogram i datorn kan ge irriterande resultat, men den här gången åstadkommer de skrattattacker med ryggsmärtor som följd. Kanske för att skratten hetsar varandra, kanske för att vinglaset är tömt. (Försök att sjunga nedanstående klassiker, om du kan)

Därefter kommer fredag. Han och jag besöker Naturhistoriska Museet och tar en kvällstur till Liseberg. Äter renkött med lingon och delar på en varm choklad i de vita andetagen. Jag köper några kylskåpsmagneter, olika dem jag köpte på Museet. Vi betalar även det överdrivna priset för entrén till isbaren där min isdrink i isglaset strax glider över issoffan och kraschar. Kylan ansatte fingertopparna, och vi tog in på hotell. Med utsikt över Bergakungen smög vi oss sedan ner till biljettautomaten. Men medan New Moon visades i salong ett, längtade jag allra mest upp till badkaret på hotellrummet.

Därefter kommer lördag. Han och jag åt en lagom hotellfrukost och checkade ut. Ut i kylan och julhandeln. Jag köpte en kylskåpsmagnet men det var enda fyndet. Ville köpa nya kläder till glöggfesten på kvällen också men insåg återigen att det nuvarande klänningsmodet inte faller mig i smaken. Precis som glögg inte faller mig i smaken. Precis som möglig ost. Istället sörplar jag vitt vin och viskar, eller lyssnar på den stora samlingen av kusiner och familj i vårt lilla vardagsrum. Men han var också där, han som är lite mindre. Och ju senare klockan slog, desto fler spel i kort lade han ut i brist på någonting roande. Så jag blinkade åt honom och frågade om han kan läsa mina tankar. Sedan övar vi några gånger i smyg, i den mörka trappan, och visar sedan upp hans magiska krafter inför publiken. Kanske har jag inspirerat mig själv alldeles för mycket, i mitt förskolearbete om fantasins grund.   

Bjällerklang (genom översättningsprogram):

 Beautiful genom snön i en häst öppen släde
Över fälten vi gå skrattar hela vägen;
Bells på bob-tail ring, Making Spirits Bright
Vad roligt det är att rida och sjunga en sång sleighing kväll

 (Chorus)

Jingle Bells, Jingle Bells, Jingle all the way!
Åh vad roligt det är, i en häst öppen Sleigh Ride
Jingle bells, jingle bells, jingle all the way!
Åh vad roligt det är, i en häst öppen Sleigh Ride

En eller två dagar innan, jag trodde ja skulle ta en tur
Och snart Miss Fanny Bright satt vid min sida;
Hästen var mager och tunn, verkade olycka hans lott;
Han kom till en bank springa och vi fick upsot

Chorus

En eller två dagar innan den historien jag har att säga
Jag gick ut i snön, och på min rygg jag föll;
En gång gick med i en häst öppen släde
Han skrattade när jag var där, men snabbt körde iväg

Chorus

Nu är marken vit går det medan du är ung
Ta flickorna ikväll och sjunga den här Sleighing song;
Spela in bob-tailed bay två-forty som hans snabbhet
Hitch honom till en öppen släde och crack! De kommer att ta täten


Följt av en liten snapsvisa

Hej tomtegubbar, träffades i glasen
Och låt oss vara glada
Hej tomtegubbar, träffades i glasen
Och låt oss vara glada
En liten tid,
Vi bor här
Med en massa stora kostnader och olägenheter.
Hej tomtegubbar, träffades i glasen
Och låt oss vara glada!




Figur från naturhistoriska

---

Jag trär på den prickiga klänningen och rättar till kragen. Det är julfest i förskoleklassen den kvällen. Ett sextiotal barn eller fler kommer att tåga in till luciasång och gitarrmusik. Jag har en karta i fickan, som visar hur barnen ska stå, och jag har fått en dold placering precis bakom pepparkaksgubbarna. Där hukar jag mig och håller vakt, nynnar diskret, och kikar mellan bruna byxor och luciaskrud på familjer med videokameror och kärlek. Jag syns inte i mörkret, men deras ansikten är upplysta av glädje och glöd och det får mig att älska min egen framtid.

Sedan står jag där lite på glänt medan de stora ser på min utställning. Barnens utställning. Jag har bara lett dem igenom det hela, men det är deras kreativitet som står i hyllan. Sagoskåpen, Skällruffarna och hämtardikterna. Det är inte förrän det närmar sig slutet som jag nu blir tårögd. Första gången jag hade sett barnen hade antalet skrämt mig. Nu älskade jag dem allihop på ett tryggt och självsäkert vis. Men jag måste gå, och de bruna ögonen ser upp på mig med ett allvar i blicken som inte passar ett barn. Med mig fick jag ett häfte med teckningar som de ritat och en ängel som pedagogerna hade köpt. Det kändes som din stil, sa hon. Söt och lite barnslig. En bit av mig, tänkte jag. Jag måste ha placerat en bit av mig i leken. I planeringen, i aktiviteten, i pedagogiken. Hur annars kan de ha lärt sig min stil, min smak, under så kort tid? Jag önskar bara att en bit av mig är tillräckligt för att göra intryck. Och medan jag packar mina tillhörigheter från kontoret hör jag barnen utanför leka praktikant...

Kramen blir lite för lång för att jag ska kunna gå därifrån utan en känsla av ångest. Jag kommer att sakna de hemliga kärleksmeddelandena i matsalen och den sexåriga barnrösten som efter leken log och sa, Lina, du får 100%!


Det blev december och vi blev sex på det årliga pepparkaksbaket i rävens lya. Tjugohundranio års modell skulle bli en julkrubba, men vi kom på oss själva alltför många gånger med den stora frågan. Alltså, är julkrubban det som Jesus ligger i, eller är det stallet som heter så, liksom? Diskutera och reflektera. Det blev en julkrubba med en julkrubba i, kom vi fram till. Hon var noga med allvaret det här året, fastän hennes religionskunskaper sviktar en aning. Nej, men vänta nu! Är det Gud eller Jesus som ligger i krubban? Alltså i krubban i krubban? Jag harklar mig och ifrågasätter realiteten över att nyfödda Jesusbarnet har skägg som liknar spaghetti och köttfärssås i ansiktet, men hon rycker på axlarna och påpekar än en gång allvaret i baket. Ängeln som kraschat och lemlästats på taket, de tre spetälska vise männen och getterna som gått igenom väggen talade väl för sig själva. Allvar, sa hon. Och då jag antog att allvar innebar bojkottning av det årliga mjölkriget, var jag helt oförberedd när hon kastade en mjölbomb i ögat som jag aldrig hann stänga. Jag gjorde mig en pepparkaka i form av ett par skyddsglasögon som jag dekorerade med glasyr och non-stops och åt upp. Och det årliga stöket gjorde mig årligt trött, men med lite tur i tärning fick jag bra klappar i racet och somnade mjukt i den varma famnen.

---