Det var en gång det stora pepparkaksbaket
Jag trär på den prickiga klänningen och rättar till kragen. Det är julfest i förskoleklassen den kvällen. Ett sextiotal barn eller fler kommer att tåga in till luciasång och gitarrmusik. Jag har en karta i fickan, som visar hur barnen ska stå, och jag har fått en dold placering precis bakom pepparkaksgubbarna. Där hukar jag mig och håller vakt, nynnar diskret, och kikar mellan bruna byxor och luciaskrud på familjer med videokameror och kärlek. Jag syns inte i mörkret, men deras ansikten är upplysta av glädje och glöd och det får mig att älska min egen framtid.
Sedan står jag där lite på glänt medan de stora ser på min utställning. Barnens utställning. Jag har bara lett dem igenom det hela, men det är deras kreativitet som står i hyllan. Sagoskåpen, Skällruffarna och hämtardikterna. Det är inte förrän det närmar sig slutet som jag nu blir tårögd. Första gången jag hade sett barnen hade antalet skrämt mig. Nu älskade jag dem allihop på ett tryggt och självsäkert vis. Men jag måste gå, och de bruna ögonen ser upp på mig med ett allvar i blicken som inte passar ett barn. Med mig fick jag ett häfte med teckningar som de ritat och en ängel som pedagogerna hade köpt. Det kändes som din stil, sa hon. Söt och lite barnslig. En bit av mig, tänkte jag. Jag måste ha placerat en bit av mig i leken. I planeringen, i aktiviteten, i pedagogiken. Hur annars kan de ha lärt sig min stil, min smak, under så kort tid? Jag önskar bara att en bit av mig är tillräckligt för att göra intryck. Och medan jag packar mina tillhörigheter från kontoret hör jag barnen utanför leka praktikant...
Kramen blir lite för lång för att jag ska kunna gå därifrån utan en känsla av ångest. Jag kommer att sakna de hemliga kärleksmeddelandena i matsalen och den sexåriga barnrösten som efter leken log och sa, Lina, du får 100%!
Det blev december och vi blev sex på det årliga pepparkaksbaket i rävens lya. Tjugohundranio års modell skulle bli en julkrubba, men vi kom på oss själva alltför många gånger med den stora frågan. Alltså, är julkrubban det som Jesus ligger i, eller är det stallet som heter så, liksom? Diskutera och reflektera. Det blev en julkrubba med en julkrubba i, kom vi fram till. Hon var noga med allvaret det här året, fastän hennes religionskunskaper sviktar en aning. Nej, men vänta nu! Är det Gud eller Jesus som ligger i krubban? Alltså i krubban i krubban? Jag harklar mig och ifrågasätter realiteten över att nyfödda Jesusbarnet har skägg som liknar spaghetti och köttfärssås i ansiktet, men hon rycker på axlarna och påpekar än en gång allvaret i baket. Ängeln som kraschat och lemlästats på taket, de tre spetälska vise männen och getterna som gått igenom väggen talade väl för sig själva. Allvar, sa hon. Och då jag antog att allvar innebar bojkottning av det årliga mjölkriget, var jag helt oförberedd när hon kastade en mjölbomb i ögat som jag aldrig hann stänga. Jag gjorde mig en pepparkaka i form av ett par skyddsglasögon som jag dekorerade med glasyr och non-stops och åt upp. Och det årliga stöket gjorde mig årligt trött, men med lite tur i tärning fick jag bra klappar i racet och somnade mjukt i den varma famnen.
Det räcker med en liten bit av dig för att göra intryck. Tillsammans med barn skall man vara barnslig. Det är ju själva grejen. Du blir som dem samtidigt som du är en vuxen förebild. När du får 100% och de dessutom leker praktikant då är saknaden efter dig stor. Du är på rätt spår. Det är bara att gasa på.
Annars närmar sig avgörandets stund. Jag förhandlar intensivt med den röde mannan med den stora säcken...
