Det var en gång - en massa skitsnack

Jag tror att jag försvinner. Rummet är alldeles för litet och ballongerna alldeles för många. Jag blåser upp en till ändå, och ser stjärnor och svarta hål framför mig. Där finns röda och blå, gröna, gula, lila och några i glittrande silver. Ballongernas enkelhet påminner om färgklickar mot en fantasiblå himmel. Jag har tagit över stora lekhallen med de sjutton barnen och musiken. Vi gör ett hav, ett stormigt en regnig onsdagseftermiddag på stranden. Vattnet i musiken skapar toner om lugn, men alla barnen tjuter högljutt när ballongerna svävar däröver. Kaoset är perfekt. Det blir aldrig som man tänkt sig, men om det blir som man tänkt sig har man garanterat misslyckats. Det växer upp gräs ur golvet. Blommor och ballonger som studsar upp och ned. Den dagen kör jag hem i regndropparna och nynnar den enda melodi jag kan. Hoppsan, studsan, hejsan, svirr och snurr och dingeligung. Den olydiga ballongens egen visa.  

Veckor på praktik framkallar en trötthet jag inte orkar med. För att inte tala om bieffekterna av vaccinet. Rädslan för det ena eller rädslan för det andra? Det är fruktansvärt tråkigt att stå i en kö där alla hela tiden går före. Men jag väljer ändå att utsätta mig för en rädsla, för att mildra en annan.

Han ringde med tre frågor på fredagskvällen. Brüno? Antichrist? Public Enemies, kanske? Men jag kunde inte välja och uppenbarligen inte han heller, för jag hittade dem alla tre i påsen från videoaffären något senare. Filmtajm, sa jag. Mystajm, sa han och pusstajm, sa jag. Jag skrattade inte mer åt Brüno än åt Borat den där eftermiddagen för några år sedan när jag ensam hade gått in i fel biosalong. Och Public Enemies var oväntat långsam. Men Antichrist har en prolog som är häpnadsväckande vacker och fel på samma gång. Jag älskar hela filmen just därför.

Det blev fest på fyra och jag kom på mig själv med att prata alldeles för mycket. Låt vodkan tysta mun. Jag säger aldrig någonting bra, och jag vill absolut inte vakna upp och minnas några samtalsämnen om lesbiskt sex och bajs, som förra gången, och gången dessförinnan. Det var invigning av mina gardiner och jag bjöd på körsbärslikör. Bosse Bulldog högg aggressivt efter våra fingrar men inga drinkar flög den här gången. Och när natten kom fann jag halva världen inne på Harrys, vilket gjorde kvällen minnesvärd. Fastän jag kom på mig själv med att prata om att aldrig mer prata om lesbiskt sex och bajs.

Och det blir en ny vecka med nya moment, och jag klipper mig i en frisörsalong för första gången på nio år.