Det var en gång - en massa skitsnack

Ben&Jerrys är den enda medicinen. Jag virar in mig i filten framför The Rocky Horror Picture Show, och glufsar, för min röst måste hålla för japanskan när den stora dagen kommer. Jag bestämde mig alltså för att riskera allt eller vinna ännu mer. Sedan traskar jag hysteriskt fram och tillbaka i lägenheten i dagar och repeterar frasera jag sedan länge redan kan. Kite kudasai.

Smärtan hade sköljt i vågor genom kroppen de sista dygnen. Jag somnade oroligt, drömde samma drömmar, och vaknade ännu värre. Jag var distraherad. Jag var så distraherad att jag slutade laga mat, och målade kanji med tjock pensel istället. Men när den stora dagen slutligen kommer vaknar jag med en självsäker längtan. Nu jävlar gör vi det här. Jag är redo. Jag är redo och kan resa jorden runt, genom Etiopien, Mexico och Indien, innan vi når Asien och vår gestaltning. Japansk matematiklärare var en av mina två roller i dramat, och jag utförde skådespelet med ett pulserande lugn. Jag kan inte förklara det bättre än så, för samma självsäkra känsla jag anade på morgonen blandades nu med stenhårda hjärtslag och handsvett. Jag skakade, men rösten höll med övertygelse. Och jag lämnade scenen med en ny pusselbit av mig för att snart göra ännu en entré. Min andra karaktär var en repliklös men ärad sumobrottare tillsammans med henne. Instängda i uppblåsta dräkter vankade vi då in till publikens underbara ljud, grymtade och brottade i ringen, för att kort därpå bugande lämna scenen igen.

Det var över. Jag tvättade bort sminket som var svart och smalt och skulle frammana en känsla av Asien. Benen värkte av mina tidigare nervösa promenader och repetitioner. Nu kom istället besvikelsen. Allt arbete, alla förberedelser, alla känslor eller tankar, allt var det nu borta i ingenting. Frustationsdansen hade slutat i ett skrik. Den japanska flickan slets åt två helt olika håll. Det var vårt dilemma. Samtidigt som hennes innersta känslor inte tilläts på ytan. Vår lilla Harajuku-girl klarade inte pressen. Jag går sönder, sa hon, skrek hon. Om hon överlevde är en tolkningsfråga. För mig gjorde hon inte det. Applåderna tystnade. Gestaltningen var ett minne. Och det brutala läsandet inför tentan tar sin hektiska början. Men åh, jag glömmer aldrig när hon visade oss dansen för första gången i sitt vardagsrum, och rysningarna jag kände längst ryggraden. Jag somnade en fredagskväll alldeles för tidigt.

Men lördag kom, fastän jag hade glömt den. Det kom besök. Lägenheten blev en fest. En fest i sådan stil att den aldrig försvinner, inte ens när den är över. Ett glas och ett halvt till och sumobrottning i studentkorridoren. Vi leker hitta vinet, klär ut oss, klär i oss, klär av oss. Använder en spritpenna. Klistrar rosa papper i pannan, och gör en hög. Vi dansar ut, glömmer Pinocchio, ber om insläpp. Erbjuds lysande singelstavar och upptagna likadana som vi leker närgångna lekar med.

...Vi stannar länge den natten...