Det var en gång - en massa skitsnack

När solen lyser virvlar silverstoft i luften. Allt som faller blir till is, och jag halkar efter för varje dag som går. Det nya decenniet är redan här, och hon sitter i soffan bredvid med samma ålderskris som jag. 

Helgen innan jul tog jag mod till mig och klev på tåget. Jag skjuter alltid upp småresor alldeles för länge, tills de helt glöms bort eller göms undan. Men den här gången väntade de mig, huttrande i kylan på stationen, och jag tryckte näsan mot den iskalla rutan och såg soluppgången från tågkupén. Den välkomnande skylten, med mitt namn och ett rytande lejon, svajade över fyra fastfrusna leendet. Det var så kallt i staden att det bildades kristaller och frost i håret. Vi låste in oss i värmen och beställde hemkört. Bakade pipparkakor och lusseballar, och pysslade tampongtomtar såklart, samtidigt som vi drack destillerat. Och fastän kylan och fastän feberfrossan, och fastän krampen i kroppen av järntabletter från blodcentralen, halkade vi ut den natten. Gled gatan fram på hala skosulor och steppade inspirerat av Mumble Happyfeet. Delade ut tampongtomtar till kungen och kvinnan i blått, och dog i soffan under filten.

Mellandagar är ett långsamt fenomen. Julen är slut liksom allt man har förberett därtill. Allt som man mödosamt slagit in har slitits upp igen. Och från att känt sig förnöjd är man plötsligt uttråkad istället. Vi ägnar tiden åt that 70s show och zombiemaraton, och alltför många flaskor vitt.

Sista dagen på året tog jag mod till mig och klev på tåget. Jag skjuter alltid upp resor som känns för långa, fastän det återigen är en av de små. Där fick jag träffa mannen från Skottland efter sex år, men nej, jag vill inte se vad som finns under kilten, det är och ska förbli en gåtfull hemlighet. Liksom ansiktet bakom Vendettans mask. Man vill veta, men man vill absolut inte veta. 
När klockan slog tolv stod vi på Sankt Hans backar, den högsta punkten, och såg fyrverkerierna ända ifrån Danmark i horisonten. Nolltio kommer nu. Och rädslorna där inför. Men än så länge går dagarna långsamt. Jag slutför mitt didaktiska ställningstagande med 4000 ord, exakt. Och snart ska den opponeras, men först hinner vi med lite till, så jag bjuder hem de två som betyder allra mest. Vi tar ett glas och sedan ett till och imiterar suspekta korridorsljud och sjunger med i Heman Hunters succé som blev ett genombrott. Är det så här när man är kär när man är liten... Och jag går på en enorm blåsning och skrattar ihjäl mig, innan jag knyter ett snöre i håret, hittar pengar i en trappa och köper en återställare.

Heman Hunters - Är det så här när man är kär