Det var en gång en demokrati
Det kommer en dag då sovmorgon och fotoredigering måste lämna utrymme åt facklitteratur i tusen och demokratiska reflektioner. DV, heter den nya kursen. Om jag visslar oskyldigt, och diskret fäster ytterligare ett D, blir det DVD. Tack, tänker jag, och beställer nio nya filmer som levereras till mitt brevinkast andra dagen därpå. Så sitter jag där, inrullad i en filt, med chickenwraps och subtitles och ler. Nej, nej, nej, Demokratins Villkor! Inte Digitala VideoDiskar. Men att diskutera hur det argumenteras för en deltagardemokrati med deliberativa kvaliteter och det dynamiska medborgarskapet och dess inflytande, låter långt ifrån attraktivt, eller hur?
Vi återkopplar nu till det allmänna utbildningsområdet, med dess globalisering och mångkultur, samt den hållbara utvecklingen och mänskliga rättigheter. Men den här gången har nivån gömt sig bland molnen, och jag kan inte komma in med samma entusiasm och engagemang som tidigare. Istället sitter jag där och instämmer i formuleringar bestående av ord som inte tillhör min vokabulär. Jag dagdrömmer mig bort därifrån, bort från jämställdhetsseminarium och likabehandlingsplaner. Hur fan kan nagellacksproduktionen stå för större utsläpp än Volvoindustrin? Och hur fan kommer det sig att inte hela Sveriges befolkning känner till det? Nog kan jag skriva min SST utan problem, jag snappar upp några anteckningar här och några kommentarer där, men egentligen behöver jag gräva mig djupare ner i det jag verkligen förstår. Och inte fan förstår jag det deliberativa medborgarskapet eller dynamiska kvaliteter. Eller vänta, hur var det nu?
Jag gömmer mig under vattenytan i bassängen så länge andan räcker, och funderar kring långsiktiga personliga mål och framtida titlar.
Jag är på äventyr, 1988
