Det var en gång konst
Jag prioriterar förmodligen fel när jag väljer bort att bevarade mina minnen. Men det är alltid svårt att prioritera.
Konst. Vad är konst? Konst-igt? Jag har förlorat all motivation. Den försvann i skriken från mannen ovanför, för de var alltför kraftiga, som en storm. Jag ville stanna i soffan för alltid, långt därifrån, men visste att den tiden snart var förbi. Soffan skulle förpassas till källaren i samband med den stora flytten. Den stora flytten. Det ska bli ett äventyr i sig, en utmaning, en uppmaning. Egentligen vill jag inget hellre än att vara honom nära, men jag är ändå inte redo att kasta min nostalgi. Och den nya lägenheten rymmer inte all min nostalgi.
Konst, ja. Jag klagar alldeles för mycket. Klagar på värken, på tiden, på pengarna. Varför krävs det så mycket när det egentligen inte krävs någonting alls? Jag orkar inte, det är för mycket. Är det? Varför klagar jag? Det kom in en kvinna från Kenya nyligen med bilder och berättelser. Hon avslöjade att kläderna vi skänker till Afrika sällan kommer fram. Giriga rika män tar emot våra containrar och säljer varorna till dem som har råd. Hon har anledning att klaga, men gör det inte. Hon visade hur nitton tusen svenska kronor räcker till mat för fyrahundratrettio elever på hennes skola, i fyra månader. När hon fick veta att vår ingångslön (minimum) är samma summa som ger mat åt dessa fyrahundratrettio elever i fyra månader, tappade hon hakan. Hon kallade vårt land för himlen, men klagade aldrig på sitt Kenya.
Konst. Märker du hur jag försöker undvika ämnet? Jag försöker skriva om konst, men spårar hela tiden ur. Bildspecialiseringen handlar om konst, bland annat. Men vi arbetar även med gips och betong, akvarell och oljepastell, bildgrammatik, staden som klassrum och alla former av lera. Jag borde trivas, men känner ingen entusiasm. Jag borde uppskatta den obligatoriska dokumentationen, kravet på fotografering och den nödvändiga kreativiteten, för det har alltid varit mina starka sidor. Istället suckar jag på museum nummer sju, och känner mig fruktansvärt trött i benen.
Den stora flytten har skett. Kvar står sängen och soffan i ett eko. Den nya lägenheten är dubbelt så stor, men känns som häften så liten. Jag har lämnat prylar i flyttlådor för bristen på plats, och alla mina böcker bor under sängen. Men jag är här för att han är här, och det är egentligen allt jag behöver.
Gips och Betong, Högskolan Borås
