Det var en gång nya drömmar
Vintern har varit ovanligt vit, har den inte? Jag är alltid så rädd för att dö i snön. Men den regnar bort, och jag lever. Det är på tiden. Både att det regnar bort och att jag lever. Snön föll i november. Den stannade över julen och jag försvann i paket. Nintendo DS och en polaroid, och japanskt gatumode. Jag behöver inte säga mer än så.
Så kom det nya året och förväntningarna där inför. Jag brukar drabbas av ångest, men han gav mig en dröm på nyårsnatten som jag formulerade förväntningar omkring istället. Nyårsnatten, ja. Vi är alltid så sena, medan alla andra planerar i förväg. Desperat anordnade vi en fest för fyra, men den växte och fördubblades snart till åtta. Det var plockmatsbuffé och en laddning nyårsbål att bjuda på, medan vi låtsades känna varandra i ett sällskapsspel som definitivt avslöjade våra innersta tankar om den andre.
Så sa han det. USA, sa han. Vi har planerat för USA, följ med? Ja, tänkte jag och sa det sedan högt. Impulsiviteten fanns där igen, som när jag var ung och oförsiktig. Jag vill, åh jag vill. New York och Niagara och New York igen. Denver, Yellowstone och Kalifornien där Hollywood och Las Vegas väntar efter San Francisco. Miami blir ett varmt avslut innan vårt farväl. Han nickade. Vek sig för impulsiviteten han med. Och sju dagar därefter bokade vi våra flyg. Året blir en motsats från det förra. Jag älskar Japan och hatar USA, och respekten och girigheten är varandras kontrast. Men älska din fiende, var det någon som sa, eller ge dem åtminstone en chans. Det finns saker jag måste se, måste uppleva, innan jag dör. Och jag har redan börjat fundera över vad jag ska packa i den rosa resväskan sex månader från nu.
Termin sex. Kursen kallas DMSM. Distriktsmästerskap och Svenska mästerskap, eller? Hur kom jag egentligen såhär långt, såhär snabbt? Det är så lite tid kvar och jag känner mig inte redo. Samtidigt vill jag påbörja det livslånga lärandet genast. Utmana och uppmana, experimentera. Ett år till, jag måste vänta ett år till. Än så länge är det bara januari.
Den tjugofemte januari släpptes nomineringarna inför Oscarsgalan och jag påbörjar en månads intensivt filmtittande. Jag har mina favoriter redan, men är öppen att välkomna nya mästerverk. Dagen därefter piercar jag örat, efter elva års fegeri (och tjugo minuter i kylan utanför skyltfönstret). Därutöver dricker jag vin med gänget, fullbordar min Disneysamling, får ett modellerbjudande, läser ut John Irvings nya och planerar för solglasögonfest i väntan på våren. Dessutom är jag mer än halvvägs i både mitt film- och fotoprojekt. Med andra ord, jag känner mig nöjd för den här gången.
