Det var en gång i den gamla kvarnen
Taket i den gamla kvarnen gungar upp och ner. Jag undrar hur många fester till de där gamla bjälkarna kommer att hålla. Glasen i baren darrar av vibrationerna. Dom har fått sätta upp speciella ställ, annars hade alla glasen för längesedan dansat ner i golvet för sista gången. Dom borde göra någonting åt taket också, för när som helst kommer det att brista, och de dansande paren där uppe kommer att falla. För säkerhetsskull ställer jag mig nära dörren.
Vart tog humöret vägen? Jag känner mig grymt ful. Jag skulle kanske ha tagit på mig en klänning istället. Gjort någonting annat med håret. Det är aldrig roligt när man känner sig så ful. Jag kan lika gärna gå. Jag var ändå aldrig på humör från början. Jag antar att onsdagen har dragit ner mig en aning, och jag måste få sura lite till, innan jag är redo att gå vidare. På lördag är jag redo igen, det vet jag.
Det står en åkgräsklippare parkerad utanför. Jag går hem, mörk i mörkret. Pappa är fortfarande vaken, då måste klockan vara ännu mindre är jag hade trott. Det var nära på tjugofem personer som drog förbi här innan. Ja, det var vi. Det var sisådär tio personer som åkte förbi på en fyrhjuling också. Nej pappa, det var en åkgräsklippare. Det säger ganska mycket om vilka vi är.
