Det var en gång högre och lägre
Ursäkta förseningen, men jag har inte haft lust. Och kanske är det viktigast av allt, att göra det som man verkligen har lust till, precis när man har den lusten, och ingenting annat. Eller är sanningen den att jag bara har inväntat Owen Meanys död? För den var oundviklig, det stod klart redan från början. Han dog idag. Det var tvunget att ske idag, för det är den sista dagen, och imorgon ska jag tillbaka. Imorgon har jag inte längre tid. Begravningen skedde före döden, som inte kom förrän på de allra sista sidorna. Därefter slog jag ihop den tjocka boken, rörd till tårar. Det är den sista dagen. (Jag måste göra en ändring i min favoritboklista på Facebook, jag får inte glömma det). Den sista dagen. Jag har försökt vända tillbaka dygnet men jag kan inte. Jag blir alltmer aktiv desto närmare natten kommer. I tisdags tvättade jag fönster vid midnatt. I torsdags bakade jag bröd inpå småtimmarna. Fyra satser. Och imorgon ska jag vara tillbaka, men om man tittar på klockan, sekundvisaren och de andra, så ser jag inte ut att vara redo.
Den sista veckan förflöt som väntat alldeles för fort. Jag köpte årskort i simhallen. Jag ska dubblera min träning, och om inte så i alla fall ägna mig åt det som jag verkligen har lust till. Jag älskar att vara i vatten. Men den första dagen är jag där med henne och den lilla, inte för att träna. Hon älskar också att vara i vatten, och hon plaskade med händerna och log med hela ansiktet och bet lite på plastgiraffens huvud. Vi åt våfflor och chokladpudding, och lämnade staden i en lånad Toyota dagen därpå. Jag köpte en äggklocka som inte ringer.
Högre eller lägre? Högre. Nej, den här gången säger jag lägre. Lägre igen. Korten ligger på bordet. Jag har otur. Där ligger en kung och jag säger lägre, och hon lägger ett ess. Jag dricker en till. Mina ögon är röda klockan tio. Jag borde köpa Bosse Bulldog, jag har lust med det. Nu är det min tur igen. Högre. Men fan! Bredvid sitter flickan med tur. Den som spar han har, men inte särskilt roligt, sa han. Jag hade roligt men otur och det irriterade mig. Han hade det lika hårt ställt som jag. Kanske hade han det värre, eller så var det Captain Morgan som ställde till det för honom, för hans huvud svängde snart åt alla håll och jag fick ta med honom hem. Jag gav honom en stulen blomma. Han försökte tvinga sig själv att dricka upp den sista romen samtidigt som han skrek; Jag spyr ner mig, jag spyr på mig! Jag tog flaskan och gav den till den mötande mannen som påminde om en engelsk pyssling. Han halsade Captain Morgan men behöll spriten i munnen. Lade huvudet på sned och sedan åt andra hållet med förvirrande ansiktsuttryck. Jag tjöt av skratt. Han vågar inte! Han vågar inte! En minut. Två minuter. Huvudet på sned en gång till. Han sköljer lite bakåt och lite framåt. Tittar ner i marken och upp. Sedan svalde han och tackade för tandvärksbedövningen. Vi klackade fnissande hemåt hand i hand. Jag frågade om han hade kvar blomman. Han letade i fickorna, sedan skakade han på huvudet och sa, nej, men jag har kvar kärleken!
haha, men lina! funkar den inte? =P
Haha nej, det är ytterst sällan. Faktiskt bara en enda gång.
Voffla stavas med å. Alltså våffla! ;-)
Annars håller jag med Sara. Du skriver fantastiskt bra.
Nämen se där, ett stavfel sedan lådstadiet (jag trodde faktiskt det stavades voffla och jag var så säker på det att jag var tvungen att söka på Internet innan jag kunde tro dig) :)
Haha, lådstadiet ^^
