Det var en gång - en massa skitsnack

Vädret är här. Det vädret som man vädjar till att stanna. Jag vandrar rastlös omkring i parken och sparkar grus. Jag måste ta tag i mitt stadsliv. Så jag tar tag nu, och lyckas hitta en väg jag kände till sedan innan. Den vägen är mitt nya träningspass. Visserligen måste jag cykla både dit och hem, men har vid det här laget insett att det är en behaglig uppvärmning och avslutning. Till skillnad från mitt gamla schema, får det mig dessutom att gå upp fyra timmar tidigare på morgonen, eftersom att jag av någon anledning älskar att cykla genom staden kl 08:30, när den fortfarande är hyfsat folktom. Det ohyfsade beteende jag möter i skogen är däremot inte lika älskvärt. Han hade till och med hört ett radioprogram om ämnet. Jag hälsar och ler. De ger mig sura blickar tillbaka. Skogsjoggarna från staden blev aldrig älskade som små. Och jag kan inte förstå vad som finns inuti, om man inte kan le tillbaka. Jag känner mig ensam och bortglömt, så jag springer fortare och fortare tills jag blir hög istället. Biter ihop tänderna av irritation. Men sura då, stadsdiva med asfalterad hjärna, tömd på kärlek, det får mig ändå bara att hälsa högre nästa gång. Jag blir alltmer upprörd här. Jag gillar inte staden, det negativa överrumplar det positiva. Än så länge. Men staden är mitt nya hem och jag måste anpassa mig. Asfaltera mig inte, snälla! Jag vill inte bli som dem.     

Jag måste ta tag i mitt stadsliv. Så, hon stod med barnvagnen vid porten och jag sprang ner med nycklarna i handen. Vi bakade en dubbel sats och gick till parken. Chokladbolls-picknick. Där mumsar vi och njuter av värmen medan den lilla kryper i gräset mot den fluffiga hunden där borta som ser så mysig ut att ta på. Jag älskar trots allt parken, det är det närmaste hemma jag kan komma. Av någon anledning vill jag likna mitt gamla hemma med en park. Det är därför jag går igenom den varje gång jag ska till affären, fastän affären ligger åt det motsatta hållet. Men jag älskar trots allt parken.

Det blir sol idag också. Jag sitter vid porten på en ihoprullad filt och väntar. Hon kommer förmodligen från andra hållet, hon kommer förmodligen att köra mot enkelriktat. Jag tittar upp mot kontoret. De har haft semester men nu är de tillbaka igen. När jag drar upp mina persienner sitter han där på andra sidan. Han har ätit glosoppa till frukost den här morgonen också. Jag tar av mig byxorna och stretchar. Men nu sitter jag här nere och väntar. Hon kommer från andra håller. Hon har kört mot enkelriktat. Jag ler och känner henne, och vi tillbringar resten av eftermiddagen vid sjön. Äter en mjuk glass och skvallrar medan solen ändrar position på himlen och får skuggan att närmar sig.

Men jag vill inte vara ensam, jag vill inte, jag vill inte. Inte ikväll. Torsdagskväll. Jag skriver och hon skriver och jag svarar igen. Timmen därefter möts vi där ute, för första gången sedan skolan slutade. Med lite egoism fick vi bästa bordet på den överfyllda serveringen. Vi tar ett glas och sedan ett till. Hon tar ännu ett medan någon dumpar ett glas vin på vårt bord. Hon tar det också medan jag skrattar åt hennes påfallande fylla. Och när hon skrattar får det mig att skratta ännu mer, ännu högre, för vem kan sprida ett skratt lika bra som hon kan? Framförallt då hon hänger fnittrande över bordet och visar längden och omkretsen med fingrarna och han står bakom och ser på. Den sista torsdagskvällen är min första. Men jag älskar trots allt torsdagskvällar.