Det var en gång i regnbågens land
Tjugotvå lärarstudenter står i dramalokalen. Handen hårt i handen bredvid. Vi ser tyst på varandra. Det spritter i benen. Kom igen nu då! Ett blygt men ivrigt leende smyger sig fram på mina läppar. Det är dags.
Vi kliver över den höga osynliga kanten, alla på en gång. Vi vänder oss med ryggarna mot varandra och ser in i väggen. Nej, inte väggen. Där finns ingen vägg. Där finns bara vind och gröna ängar. Lyftballongen lämnar sakta marken. Samarbete, nu gäller det. Sandsäckar försvinn! Blås i ballongen! Upp genom luften! Över den snövita men ändå sommarvarma staden. Högt, högt upp, över Borås, bort från högskolan. Titta där, en elefant! Flera elefanter i djurparken, liksom lejon, men vi vill inte komma dem för nära så blås, för helvete blås! Upp, upp, upp genom luften, upp över bergen och ta oss högre, snälla.
Fihn är vår kapten. Sch, hör ni? Musiken! Det är sådan musik som bara spelas ovan molnen. Vi har kommit dit ingen höjd existerar. Under oss finns bara himmel. Över oss, bara rymd. Ballongen stannar här. Vi balanserar på korgkanten, kastar oss sedan ut och landar på molnen. Tjugotvå lärarstudenter, som skrattar och hoppar omkring på vaniljvita moln. Fnissande trängs vi tillsammans i regnbågens land. Waaah, det där var nära, men någon får tag i min hand.
Men, växer vi, eller vad händer? Jävlar, vi är för tunga trots allt. Kaptenen ropar att vi faller, faller, faller. Vi faller men skrattar ändå. Handen hårt i handen bredvid, bildar vackra mönster i luften. Ögon som tåras när marken närmar sig. Gränsen för hastighet har försvunnit. Vi brinner. Kalla oss stjärnfall om du vill. Vi är odödliga, som i en dröm, bara att det här inte är någon dröm. Det är världen som förändras efter våra önskningar. Vi dyker rakt ner, i Rya Åsar.
Gräset på Rya Åsar är mjukt. Vi sträcker ut oss under solen och lever. Kaptenen reser sig, något vimmelkantig. Ah, Rya Åsar, säger hon. Sedan försvinner hon under en grön kappa. För det händer alltid konstiga saker på Rya Åsar. Det hörs ett hemskt, kraxande skratt, Abra Kadabra, vi blir till sten. Vi blir till fåglar och till sten igen. Vi blir till grodor och till sten igen. Vi förvandlas hit och dit och upp och ner och till sten igen. Häxan byter skepnad. En ondskefull själ som tar över den oskyldiges kropp. Mossan täcker någon. Vem där? Hallå, vem där? Är det du?
Den snälla stickande gumman vankar upp för kullen. Hon stannar, ser misstänksamt på tjugotvå ormar som ringlar i gräset och förvandlar oss till garnstumpar istället. Stolen dyker upp från ingenstans. Hon sätter sig ner, drar en djup suck och börjar sticka. Halsduken blir tjugotvå garnstumpar lång.
Men med ett knäpp med fingrarna, försvinner halsduken, gumman och Rya Åsar i ett dis.
Tjugotvå lärarstudenter står i dramalokalen. Händerna glider ur varandra. Vi ler mot kapten Fihn.
Ännu en dag på högskolan är förbi...
