Det var en gång ett fruktansvärt ljud
Den 18:e februari, eller, fyra dagar tidigare. Den 14:e februari. Örat mot hans bröst och ljudet av hjärtat som slår. Sch, lyssna. Snö som skymtar utanför fönstret tillsammans med ljudlös trafik. Bara hans hjärta som slår, det är allt vad världen består av. Slå för alltid, snälla. Tick, tack, det är inte ljudet av ett hjärta utan av tiden som går. Jag kan inte ligga här föralltid och jag hinner inte skriva så ofta som jag vill.
Rummen ovanför oss är fyllda. Med vad? Med vilka? Lokalerna där är för oss okända och om de innehåller erotiska bibliotekarier, ingenjörer eller sjuksköterskor vet jag inte. Men rektorerna sitter där, allra högst upp ovan molnen, drunknande i sina pappershögar, fast, egentligen tror ja att de spelar golf. Koncentration. Lite böj på knäna. Tungan rätt i mun. En försiktig putt. Bollen rör sig sakta rakt mot hålet... Kom igen, kom igen...
Han ramlar omkull och bollen hoppar åt sidan. Han sitter ner på rumpan men studsar upp med jämna mellanrum av de kraftiga vibrationerna i golvet. Ett dånande ljud sprider sig i lokalerna. Väggarna skakar. Tavlorna ramlar ner. Pappershögarna rasar. Det är ett oljud men ändå med en viss rytm. Vad i helvete?
Tjugotvå lärarstudenter sitter i musiksalen tre våningar ner med bongotrummor framför sig. Vi slår och vi slår. Högra handen, högra handen, högra handen, vänstra handen, vänstra handen, vänstra handen, båda händerna, hela tiden, snabbare, snabbare och nu börjar det gå alldeles för fort. Aaaaaatjoooooo! Marie stannar upp. Biter sig i läppen. Ja, just det, vi har fått en del klagomål från våningarna ovan. Men...eh... skit i det. Vi tar det en gång till och vi tar det mycket högre. Vänstra handen, högra handen, båda händerna, hela tiden, snabbare ååhhhh Aaaaaatjoooooo! Aggressioner! Ut med dem, skicka ilskna meddelanden med trumman till vännen bredvid. Gör det högt och våldsamt! Tala med trumman! Skrik med den, skräm med den, LÅT MED DEN! Känner ni smärtan i händerna? Ge er ut och res i fantasin igen. Skicka ett vykort från Spanien med ljud, bara ljud. Så vi solar till ljudet av vindspel. Surfar till ljudet av snäckor som rör sig och går på tjurfäktning till ljudet av en gitarr och en klase med hårda, avklippta bönor. De andra är i djungeln utan att vi förstår. Vi bara skrattar. Skrattar åt ljuden och rörelserna och hela den absurda situationen. Han föreställer den där, som han beskriver det: Baaaa papapapapapapaaaa. (Rött hår, randig tröja, julafton, Kalle Anka, bekant, huh?) Och hon gör rörelser istället för musik, fast det vet vi inte för vi blundar allihop. Det blir med andra ord helt fel, och vi skrattar så vi gråter. Och istället för svärord ljuder trumpeter och clarinetter. Vilken underbar dag, kan vi sjunga när vi går hem.
