Det var en gång - en massa skitsnack

Det handlade om texttolkning idag. Vad vill jag säga? Vad säger det jag säger? Förstår du vad jag säger? Vers, prosa eller dialog? Huh? Den verkliga författaren kommunicerar med de implicita läsarna. Läsarna kommunicerar med den implicita författaren. Den underförstådda författaren. Ett underförstått jag. Vad vill jag säga? Inte fan är det lyrik i alla fall. Läsartext, författartext och text-text, jaha, där ser man. Förstår du vad jag säger? Inte jag heller. Föreläsaren hade gett mig kritik som jag inte tyckte om att få angående uppsatsen. Men jag hade bara träffat honom över text. Jag tolkade honom i den texten. Han hade glasögon och ett stelt ansikte med kall mun. Nej, jag tolkade fel. Så fruktansvärt fel, för läsarens tolkning är inte alltid den rätta. Glasögonen fanns där, men inte som en strikt tillrättaviselse, utan som en guppande glädje. Han sken och log med det varma ansiktet och sa; Men titta här! Sen tar han ett skutt, som är alldeles för högt för hans ålder, över sladden som är ivägen. Han berättar om sardinen på tunnelbanan. Sardinen, vars enda önskan är att burken ska öppnas mot havet. Han tittar upp, blinkar, ler och fortsätter:

Han tittar ut genom fönstret, ler, drar ett djupt andetag och säger; vackert, inte sant? Vi tar det en gång till.