Det var en gång en olycka
Och så sa jag det en gång till, pekade på det överstrykna ordet i kalendern och log brett och sa det en gång till. Mina ord var lyckliga. Men lyckan försvann. Leendet dog. Var det sant? Var det inte över?
Tänk vad lycklig jag var då, när jag hade tagit mig igenom allt och överlevt. När jag stod på berget med vinden i håret och trodde att jag aldrig skulle behöva oroa mig för någonting igen. Lyckan och lättnaden jag kände varje kväll innan jag skulle somna. Åh, jag skulle somna, jag skulle sova hela natten och jag skulle vakna utan en oroande smärta i magen. Hade jag verkligen blivit så lurad? Jag lovade mig själv att inte gråta förrän det var bekräftat. Det blev bekräftat. Jag såg ett ord på dataskärmen och det räckte för att jag skulle förstå att det var sant. Jag hade blivit lurad. Ingenting var över. Så känslan av trygghet försvann och en tomhet uppstod inuti. En kall, ekande känsla.
Och med släpande steg och stirrande blick tog jag mig därifrån.
Och hur skulle ja kunna berätta det? Inte fan skulle någon förstå det. Oj vad synd det kommer bli om alla andra. Det är nog bäst att jag blir inlåst ett par månader någonstans där ingen behöver uppleva min närhet. Det är bäst att ingen känner sig tvungen att ge mig stöd. Det är bäst att jag får lida i ensamhet. Så tro fan att jag ska lida i ensamhet!
Kommentarer
Trackback
