Det var en gång - en massa skitsnack

Hon vill se mitt kulturbagage. Jag vet inte vad hon vill se, men jag vill visa henne det ändå. Antagligen vill jag visa mer än vad hon vill se. Tiden räcker liksom inte till. Jag är bara en av trettio och hon har bara två ögon. Hon ger mig bara någon minut.
Någon liten minut, där jag får berätta.

Berätta, berätta, berätta! Vart vill jag börja? Väskan. Vad är en väska? Min väska är gammal och brun. Det är en väska man har när man rymmer hemifrån. När man är fyra år och inte får som man vill, så man rymmer hemifrån. Man packar ner fem nallar i väskan och en bulle, går till utkanten av trädgården och sätter sig under en gran i femton minuter. Sedan går man hem igen. Men det kan jag inte berätta. Jag är bara en av trettio.

Ägget.
Gräset är grönare på andra sidan. Inte i kärlek, men i livet. Jag vill bort. Jag vill bo i Afrika, Amerika och Japan. Jag vill göra någonting annat, jobba med någonting annat. Jag vill bli stuntman och naturfilmare och rik. Jag vill ägna mitt liv åt att skydda tigrar. Jag vill bygga byar för fattiga. Jag vill bort. Men när jag är borta vill jag hem. Hem till den fula soffan, den nykokta majskolven, det vardagliga livet och en bok som får mig att drömma. Hem till mitt hem. Till min födelseort. Till mitt ägg. Ägget som kommer från en struts, från Afrika. Ägget som kommer från borta. Borta och hem och gräset är fortfarande grönare på andra sidan.  Men det kan jag inte berätta. Hon har bara två ögon.

Kompisen.
Den är liten och röd och mjuk och nödvändig. Fan, jag är så fruktansvärt rädd. Den ligger nära, i fickan. När jag blir rädd tar jag upp den. Gömmer den i handen. Skruvar på den, klämmer på den, biter i den. Den är viktig. Den är jag. Jag är den. Men hur skulle jag kunna berätta det? Då skulle alla i fortsättningen titta efter den i min hand under semenarier och examinationer. Och skulle jag då bli rädd för att ta upp den? Jag behöver den, när jag är rädd. Det kan jag inte berätta. Och hon ger mig bara någon minut.

Känsloringen.
Ringen som ändrar färg efter hur man känner. Jag ändrar färg efter hur jag känner. Jag kan inte hålla mina känslor på insidan. De måste ut. De måste synas. Omedvetet, men jag måste visa hela världen eftersom att det är enda sättet att få dem att förstå. Jag är inte mycket för att prata, kanske. Jag vill visa, därför att...? Därför att jag är mänsklig! Om världen vet, behandlar den mig därefter. Jag vill inte gömma mig.
Jag var tretton år, tonårsdeprimerad och upprorisk och svart. Helt svart. Eller, när man sedan blev så glad, så fort, att man inte hann förstå att man blivit glad och man istället blev förvirrad och en utsmetat färgklick på en tavla. Svart och vitt och brunt och grått är inga färger. Det skulle vara färger! Färger som syntes. Lyste. Färger som inte passade ihop. Färger som var glada... färg..glad..a. Eller, när jag blev kär men osäker och tankarna gick åt helt olika håll och jag blev randig. Ränder åt olika håll. Tjugotre randiga tröjor i en garderob och jag kallades för tiger. Det har funnits så många jag. Alldeles för många jag.

Kanske kan jag berätta det.