Det var en gång - en massa skitsnack

Det är fyra år sedan jag var sjutton år och världen var uppbyggd av ord och meningar och tankar som flög omkring och färgade vinden röd. Jag dresserade tankar på den tiden, och använde orden för att spara dem. Överallt. På träd och på tåg och på väggen och på kroppen och på den skrynkliga lappen i fickan. Det var så många ord att de försvann. Det bildades liksom en explosion och allting förintades. Fast, egentligen var det nog så att jag söp bort dem allihop under bartenderutbildningen i Spanien två år senare, men det kan jag ju inte säga. Istället låtsas jag att de bara försvann.

Nej, vänta nu, så var det inte riktigt heller. Det var någonting som slutade. Det måste vart strax innan spriten och Spanien som någonting slutade och orden slutade också. Jag minns att jag skrek. Alla skrek. Alla kastade huvudet bakåt och skrek av skratt och lycka och sjöng så högt att fönster sprängdes. Stämband sved. Vi sjöng tills vi inte kunde sjunga och fortsatte ändå.
I´m so excited, and I just can´t hide it!
Vi var så lyckliga att vi blödde. Ett ögonblick som försvann och blev till ett minne, och som skulle vara det sista minnet av livet som vi kände till. Livet av ord. Den slutliga upplösningen. Studenten.

Tryggheten var över. Vi öppnade ögonen för första gången i våra liv och insåg att mycket av det som var, hade försvunnit. Orden var borta och vinden slutade lysa rött. Vi tog ett steg ut ur boet, lyfte vingarna för första gången och flög iväg. Ut i världen. Den hemska världen. Pengabehov. Fabriksarbete. Tomma färglösa vindar. Oroliga tankar om framtiden. 
Tomhet och kyla och saknad.

Så kom Han med värmen och världen blev uppbyggd av kyssar och närhet och kärlek som flög omkring och färgade vinden röd. Men kärlek kan inte dresseras och inga ord kan spara den eller förklara den. Orden ville inte ens försöka. Inte förrän jag nu är där jag en gång var. Tillbaka i skolan. Skolan är full av ord. Där finns så många ord att de ramlar ut varje gång jag öppnar dörren och jag måste kravla över dem för att komma in. Det finns så många ord, att de nära på försvinner, eftersom att de vet att ingen riktigt hinner använda dem. Men kanske stannar de den här gången.

Början är alltid svår. Men det är en ny början. Ett nytt år, en ny dag, och ett nytt liv som kommit till världen. Det är 2009, onsdag, och hon håller sitt nyfödda knyte i famnen inne på förlossningen, full av lycka och ord, och jag börjar skriva igen...