Det var en gång vitt
Under vattnet. Det var ett vattenfyllt rum. Det var svart. Troligen var det natt i huset. Jag simmade runt och förundrades över hur länge jag kunde hålla andan. Någonting stort och slemmigt. Bläckfisken är stor som en bil. Tre långa slingrande armar som letar efter mig. Jag kan inte se de andra fem, det är alldeles för mörkt, men jag vet att de finns där. Snälla, rör mig inte. Jag kryper ihop i fosterställning för att bli så liten som möjligt. Det finns fler varelser under vattnet. Jag sjunker. Simmar jag så rör dom vid mig. Det sitter levande döda på golvet. Dom dog i ett sjunkande skepp. Jag vill inte, vill inte, vill... inte... luft!
Jag kastar mig upp ur sängen och drar ett djupt andetag. Halsen svider. Det var därför jag drömde om vatten och det var därför jag trodde att jag inte kunde andas. Jag brukar annars drömma om stenar när jag blir sjuk. Jag brukar drömma om ett berg och en människoliknande skugga. Jag tittar upp. Skuggan tittar ner. Han rullar ner stenar. Jag måste svälja dem. De är större än mig, men jag måste svälja dem. När jag vaknar är jag sjuk. Den här gången drömde jag om vatten och levande döda.
Det blir vitt. Små korta ögonblick av vithet och ljus. De uppstår vid smärta i halsen. En obehaglig erfarenhet stannar kvar. Jag var arton år och det sved i halsen. Ambulansföraren slog på blåljus och läkaren bredvid höll handen på min panna och gav mig syrgas. Jag förstod inte varför. Jag hade så ont att ja inte kunde andas. Febern smälte ögon och hjärna. Hjärtslag på EKG. Jag förstod inte varför. Och innanför dörrarna väntade de vita läkarna och tryckte in nålar i armen och slangar i näsan. Jag förstod inte varför. Jag grät av panik. Dom var vita. Det var vitt. Jag kämpade emot. Tiger förlorade sina ränder. Liten vit, rädd kanin. Det vita blev vitare. Ljuset tvingade mig att blunda. Ett tjutande i öronen. Allt fräter ut i en oändlig vithet. Trettionio timmar av oförståelse. Dom förstod inte varför. Vitt hade aldrig varit så svart. Mitt namn hängde löst runt handleden.
Det kommer inte att hända igen. Men det obehagliga minnet av vitt kommer tillbaka. Jag tar lite honungsvatten. Tittar ut genom fönstret. Tittar på Scott. Han tittar på mig. Han tittar på mitt honungsvatten. Jag tittar på mitt honungsvatten. Jag tittar ut genom fönstret. Det är ljust ute och himlen är vit.
