Det var en gång de små grejorna
Jag somnade i mitt gamla rum den natten. I bilen på väg dit berättade hon att de nu hade placerat en säng i det rummet så att jag skulle slippa sova på soffan där nere, men jag anade att det mer var för deras egen skull - för en känsla av att allt var som det tidigare var. Det hängde tretton förstorade fotografier av mig på väggen. De hade noggrant ställt in skärpan på objektivet vid ett speciellt tillfälle varje år ända till min sexårsdag. Därefter vartannat till min tjugonde. Det hängde tretton förstorade fotografier av mig på väggen. Kanske saknade de mig faktiskt, och ersatte min personliga närvaro med de sparade minnena de hade kvar.
Så jag svarade alltså ja till illusionistens varieté. Carl-Einar Häckner. Det är dom små grejorna, säger han. Det är dom små grejorna som räknas, man måste börja någonstans. Dom små grejorna, heter varietén. Jag blir förälskad i honom varje gång jag hör talas om honom, och än mer nu när jag ser honom där på scenen i sin trollkarlshatt och med en bajsande vit duva i handen. Och han dansar fram och tillbaka efter varje illusion, till dragspelsmusiken från Gårdstens gata. Ler det breda leendet och ropar; Javisst! Studsar upp och ner som en boll. Trollar fram en boll, en som studsar liksom honom, och några till, innan de försvinner igen eller hamnar någon helt annanstans. Här får alla plats, säger han. Varietéstämningen i höghuset är så hög att vårt höghus slickar molnen i himmelska fluffiga förnimmelser av det godaste som närhet är.
Det är dom små grejorna som räknas i vårt liv. Så vi tog glashissen upp till våning tjugotre. Till Heaven i Gothia Tower. Drack ett glas vitt vin och åt en räkmacka för tvåhundratrettiofem kronor (exklusive vinet). Morgonen därpå packade jag ner min hembakta chokladkaka med en burk vispgrädde och åkte hem till henne och den lilla för att berätta om illusionisten, medan mitt svarta hår föll till golvet under hennes saxar. Dom små grejorna. Och en värmd chokladkaka smakar bra i regnet.
