Det var en gång instängt
Och här sover jag bort sommaren. Försöker ligga ner under täcket vid midnatt för en tidig nästa morgon, men vaknar först ett halvt dygn senare. Minst. Varför är jag så trött? Jag är fortfarande fysiskt klen sedan Hultsfred. Jag förmår mig knappt att dra upp persiennerna på morgonen. Inbillar mig att det regnar utanför fönstret för att slippa gå ut, medan solen egentligen skiner och vill in i min lägenhet. Men jag måste gömma min halvnakna kropp i mörker för kontoret mitt emot. De kikar in i mitt hem i samma stund som jag tillåter solen att göra det. Och när jag öppnar mitt fönster är jag rädd att grannen ska höra mig hosta. Det var det jag aldrig gillade med staden. Där jag saknar möjligheten att vara mig själv fullt ut. Men kanske ska jag vara det ändå. Ställa mig naken i fönstret imorgon, trycka brösten mot rutan och vinka till kontorstjänstemännen med ett hånfullt leende. Åh, om jag ändå hade det modet. Men istället skruvar jag upp pilkrokar i hallen och visslar en okänd melodi, med persienner lika nerdragna som igår.
Så jag smet igen. Ensam den här gången till havet. Besteg ett berg jag aldrig nått förut. Han hade gett mig fantastiska förväntningar om hur det skulle vara där, men jag blev som vanligt besviken. Jag skapar alltid en alltför färgglad bild i mitt inre, och sällan kan en plats nå upp till den nivån. Men en utsikt är alltid beundransvärd, så jag spänner blicken i små detaljer långt nedanför och hostar upp resterna av mina lungor. Jag var tydligen inte redo för den ansträngningen än. Jag går hem och läser sönder mina ögon i en bok. Farväl till vapnen. Ännu en sida av kriget.
det ser ut som ett mysigt krypin :)
Då får du komma och mysa där med mig
