Det var en gång - en massa skitsnack

Jag har letat, men det finns inte. Jag har inte. Jag är oskuld på ämnet. Aldrig någonsin förut skrivit om en Hultsfredsfestival. Går det? För jag har inte. Finns det alltför många glömda konversationer och förlorade sammanhang här? För fastän jag nu minns mer än någonsin, blandar jag ihop det ena med det andra och har ingen aning om vad klockan är.

Det blev alltså en femte sommar i Hultsfred, fastän så inte var tänkt. Kvällen innan kunde vi inte längre hålla fingrarna borta från biljetten och morgonen därpå stod packningen utanför dörren. Jag trär på årets outfit och går upp i rus. Du vet hur jag vanligtvis gömmer mig från uppmärksamheten. Men en gång om året vill jag ha den och då ska jag ha den och då får jag den. För vem kan motstå ett fluffigt lejon smygandes fram i skymningen, eller låta bli att peka på tjugohundranio års blinkande brillor? Vem kan motstå fingerfärdigheten mot mitt Nintendo 8bitars skärp? Hey, ursäkta skärp dig, annars spelar jag bort ditt liv.

I Camp No-Name står mitt tält redan upp. De har förberett vårt besök. Regnbågen böjer sig ner över parken och vi öppnar den första. LejonLina. Jag fick en ny identitet förra året, och jag känner dem inte och de känner inte mig men de vet vem jag är. De såg mig förra året eller kvällen innan, eller någonstans på Internet. Så de vet vem jag är. Till och med i basker och röda hängslen. Sen pekade han och jag sa, typ det blev tvärtom fastän lite åt sidan. Jag tror du svamlar i manen, Lina. Var är det röda korset? Det vita tältet med rödklädda män och vita kors på. Eller var de röda? Kors alltså, och resten vitt? Mina hälar blir omhändertagna för andra gången redan. Jag har egentligen inte skoskav än, det är snarare i förberedande syfte som jag blir omplåstrad två gånger om dygnet. Då kan jag dansa i mina röda gummistövlar under partytältet som har disco mitt i natten. För vem dansar inte, när det hänger en discokula i taket, liksom? Men jag kan inte stanna särskilt länge, jag kan inte. Jag måste ut i natten och träffa folk, prata med folk, vara med folk. Och fastän jag trivs måste jag bort och jag vet inte ens varför.

Klockan är tolv. Klockan är alltid tolv i Hultsfred. Tolv på dagen eller tolv på natten? Kanske beror det på ljuset. Klockan tolv köpte jag en morgonpizzaslize med salami som var slut. Klockan tolv arrangerade campet intill oss såpabrottning, där valfria fick klä av sig en aning, gnida in sig i såpa och brottas på en såpaindränkt presenning. Jag tittade på och tjöt som resten av den stora publiken när brottarna gick blodiga därifrån efter jämna matcher. Klockan tolv såg vi Dodgebollandslaget utmana onyktra spelare. Någon har loppis också, eller byteshandel om man hällre vill det. Öppet klockan tolv till tre, men de sitter där fortfarande klockan åtta. Klockan tolv också.      

Jag sov över Regina Spektor och Winnerbäck, men lyckades ändå se båda konserterna. Hur nu det gick till, då de spelades på precis samma tid. Winnerbäck klär inte i regn, men Reginas röst försätter oss i trans. Då omgivningen inte längre existerar. Även när det stenhårda skyfallet kommer står jag kvar med munnen halvöppen av förundran. När applåderna tystnar blundar jag en stund, ruskar på manen och lämnar henne där. Det är vattenpölar på asfalten och vattenpölar på fälten. Det är vattenpölar inuti mitt tält. Jag plaskar runt med mina stövlar och bygger sedan ett nytt tält utanpå det förra med stulen plast. Allt finns på en Hultsfredsfestival. Jag täcker allt, hela mitt hus med plast så det inte regnar in och gör sedan hål i plasten så det regnar in. Skitliv, säger de när regnet faller. Vi kommer dö! Vi kommer dö i förtid! Sedan tappar han en brinnande cigarett innanför jeansen. Vi dansar på tappade morötter och pratar tyska genom plastfolie för att ironiskt återskapa en gammal knastrig inspelning av Hitler. Skickar en videohälsning någonstans, och hon häftar fast affischer och reklamblad på hans arm.

Det finns inga problem på en Hultsfredsfestival. Den hemska verkligheten narras. Vi andas in doften av varma pommesfrites dränkta i ostsås, och gör en Stockholm Boogie, för den som vet. Klockan blir tolv. Den senare varianten. Den mörka. Det ligger ett lejon och snarkar i lägret. Han berättar skämt som jag inte minns i morgon och tänder eld på mitt tält. Eller gjorde han inte? Jag fäktar med armarna och klagar. Tar ett stadigt tag i staketet. Bulimifylla. Bländas av ett starkt ljus. Ordningsvakterna med sina ficklampor i mina röda lejonögon. Jag morrar åt dem och spyr en gång till. Vem är lejoninnan? Jag vet inte, men jag var lejon-innan. Elljusen havererar. 

Är det morgon igen? Klockan är tolv. Vi trampar i rutten mat och lera. Har inflyttningsfest i ett tält. Vilken dag är det? Var det igår som jag...? Eller kanske nyligen? Nu vaknade jag igen och skakade av kyla, fast det var fortfarande natt. Nästa gång jag slår upp ögonen kastar jag mig genomsvettig ut ur tältet. Klockan är alldeles för mycket. Tolv. De bakar chokladbollar i campet. Jag tittar på och smakar. Sen säljer de dem och tjänar in det femdubbla priset. Hans barn ska heta Målsman. Och han som gick med rumpan bar, så till mannen utan tröja att klä på sig. Nu glömde jag The Killers. När var det? Några rader upp. Jag missade Human två gånger men såg resten. De var fantastiska på scenen. Så fantastiska att jag var nykter, så gott som. Det stora K:et lyser och ler. De spelade bort regnet och vi sov torra den natten.

Jag ingick i en flashmob den dagen. Vilken dag? Bang Bang kallade de den, men ångrade sig sedan då Pang Pang lät mera svenskt. Vi var ett trettiotal som stod längst bak på Krunegårds konsert och diggade diskret framför öltälten där. Det med bikiniklädda tjejer på taket som jonglerade med eld. Helt oväntat (för omgivningen) drar en kille fram ett inbillat vapen och riktar mot en av oss. Vi reagerar instinktivt med att dra fram våra inbillade vapen allihop i försvar och siktar hysteriskt mot varandra. Det första lika inbillade skottet avfyras, men ska jag dö så ska fan du det med. Vi skjuter varandra allihop, faller ner i gräset och dör. Ligger där, helt orörliga. Jag bevittnade inga reaktioner, för jag var uppenbarligen död men jag anade blickarna när vi oberört ställde oss upp och gick hem igen. Det var filmteamet som berättade om en och annan oväntad reaktion för oss senare.  

Så gungade vi lite framför The Sounds den kvällen och förälskade oss i syntaren där, och hostar av den passiva rökningen. Jag blir väckt den natten, för att jag sov. De tränger sig in i mitt tält och spiller öl, och jag skrattar i sömnen till hälften. Morgonen därpå trycker hon upp en vodkashot i hans näsa när han snarkar. Vi skrattar ihjäl oss. Tittar på en spytävling och när de slår världsrekord i dodgeboll där 220 spelare försöker kasta ut varandra. Men det regnar på oss så vi försöker skruva i proppar i ett proppskåp med boxningshandskar på. Jag fick i fyra på nittio sekunder. Det var tydligen inte minnesvärt, men jag fick ett tröstpris och skickade vykort till mig själv. Gick till final i pilkastning och ingick i en flashmob:

Vi blev ett femtiotal den här gången som tillbad en kebab. Stod utspridda i närheten av kebabvagnen intill Petters konsert. Fredrik hette mannen som köpte en kebab, vände sig om, visade upp den för världen och ropade högt: Jag har köpt kebab!! Överväldigade vände vi oss alla på samma gång, höjde armarna mot himlen och tjöt. HAN HAR KÖPT KEBAB - varpå vi börjar tillbe tallriken. Kommer närmare och bugar oss inför det gudomliga köttet. Åh, Kebab! Åh, Kebab! Åh, Kebab! Försäljaren satte händerna för ansiktet av förfäran och langosätarna i närheten stannade upp med maten halvvägs till munnen, storögt stirrande. När han en halvminut senare tog en stor tugga av vår Gud, skrek vi plågsamt och förskräckt och flydde i panik.

Flashmobsen räddade festivalen. Förra året hade de ändrat campingen och det här året såg inte ens festivalområdet ut som det brukar. Hultsfred sjunker för varje år som går. Regnet gjorde oss mer nyktra än någonsin här, vilket också ledde till att året tjugohundranio hamnar längst ner av de fem. Men kanske får det oss att minnas de underbara ögonblicken starkare, så jag plaskar i vattenpölarna och är glad ändå. Winnerbäck spelade sin sista av de fyra konserterna den kvällen och jag tror att vi avslutar där. Innan allt blev fel den natten. Vi avslutar där, när röken steg och han sjöng högt ut i mörkret, Kom ihåg mig då. Det enda som återstår att säga nu, är att det inte gick att skriva om en Hultsfredsfestival...