Det var en gång enformighet
Här kommer tristessen. Smyger sig in genom brevinkastet och rasar klumpigt ner på dörrmattan. Jag flämtar till liksom jag gör varje gång brevbäraren kastar in reklam. Så nu klistrar jag fast några bokstäver utanför. Nej Tack. Nej tack till tristessen. Jag har kommit till staden, men jag är ensam om det. Alla andra är spårlöst försvunna. Inte ens hyreshusets korridorer andas. Inte ens fastighetsbolaget svarar i telefon. Jag såg en blond flicka i tvättstugan, men jag är inte säker på om hon levde eller inte. Jag äter lunch med mig själv den här dagen också. Soppa för fyra.
Den nya datorn nallade sex tusenlappar ur min ficka. Jag hade hoppats på halva det priset, men Han höll upp pekfingret mot mig och påminde mig om mina intressen. Fotografierna har krav. Så jag suckade och erkände att han hade rätt, blundade när jag drog Visakortet och skyndade mig hem för att dricka ett fullt glas vin. Kanske behövde vi slappna av båda två för en kväll, så jag plockade fram filmreplikboken och citerade allt möjligt från Karate Kid till Dödligt vapen, medan Han gissade rätt på majoriteten av titlarna. "We thought you was a toad!"
Här kommer tristessen. Kanske kunde vi gå till djurparken idag, men vi var där förra veckan istället. En ballad av Tom Waits står på repeat. Han fungerar bara ibland. Som nu. Jag försöker hitta någonting i min lägenhet som inte är färdigt. River desperat i tomma lådor. Någonting att packa upp? Någonting att göra? Men jag har flyttat färdigt. Så jag somnar framför Tv:n vid midnatt ännu en gång, och rösterna därifrån tränger in i mitt huvud och bygger upp mina drömmar därefter. Fem timmar senare öppnar jag ena ögat och kisar genom sömnen på kändisrösten i rutan. Hon som syns där hade nyligen dansat omkull tillsamman med mig på röda mattan under en aningen tidig Oscarsgala för året 2010. Jag somnar om, vaknar om, ringer ett samtal och säger Ja. Jag åker härifrån.
Borås djurpark, och Tom Waits med en av de bättre nedan
