Det var en gång midsommardags
Solen gick upp och solen gick ner. Jag somnade med midsommarpirr i benen den kvällen. När solen gick upp igen och himlen blev blå tog jag med mig honom och en korg och trallade iväg till skogen för att plocka blommor. Han går uttråkad bredvid och fäktar i luften med ett paraply. Blommor är tråååkigt! Jag nynnar sommarvisor bland rödklövern och märker inte när han försvinner. Så snart står jag där ensam och ropar hans namn. När han äntligen kommer ut ur buskarna har han en stor bukett skogsstjärnor i handen och ett enormt leende på läpparna. Jag tror aldrig jag kommer att glömma den bilden av honom och hans nyrakade hår.
Midsommaråskan slog ut min stationära dator. Den är död, totalt, farväl. Jag upplevde två sekunders panik då jag tänkte på de tiotusentals fotografierna från sex år tillbaka i livet. Men tack Gud för min investering i den externa hårddisken och min regelbundna uppdatering av denna. Och min laptop får garanterat extra uppmärksamhet framöver. Så vi sätter oss lugnt ner igen, under det vibrerande altantaket, fortsätter kransbindningen och bevittnar jättehagel och blixtnedslag. Det tog mig tre timmar att bli färdig med min sommarkrans. Den blev så stor att jag knappast hittade varken in eller ut ur den. Men jag älskade den, för där fanns prästkragar och rödklöver tillsammans med alla de andra färgerna. Och han gjorde en midsommarhatt av ormbunke och skogsstjärna som påminde om krig och kamouflage.
Sommarnatten kom. Vi satt under filtar utanför stugan vid sjön. Det blev kära återseenden och en och annan grogg för mycket. Smakade sill och handmatade änder. Jordgubbar med vispgrädde. Vi kom ihåg midsommarstången men glömde dansen. Jag försvann i min krans och min krans försvann från mig, och morgonen därpå virar han in mig i täcket och bär ut mig i morgonsolen. Jag genomlever sedan en dag av bakfylla och illamående och ångest över vad jag kan ha sagt under midsommarnatten.
