Det var en gång någonstans ovanför
Hon har växt, den lilla. Vi kan prata om allt och samtidigt ingenting. Jag borde besöka dem oftare. Men jag är glad över att jag gjorde ett sommarbesök, och dagen efter fick jag vikariera på dagis. Visst känns det annorlunda att arbeta istället för att praktisera, och vi gör toarullegubbar och korkrobotar.
Kanske är det hårdast att flytta på sommaren, för det är då man älskar allt som allra mest och inser vad man kommer att sakna. Samtidigt får man ett tacksamt sista av allt de där. Sommardoften blandad med de ljusa senkvällarna och skymten av de gamla husen i ett lagom dunkel. Stenarna på muren. De sneda taken. Vattenfallen, självklart. Usch vad jag kommer att sakna min träningsrunda! Men trädgården är ändå värst, eller? Trottoaren också. Vägen hit och dit. Men trädgården! Åh... Att kunna springa ut på kvällarna när en vacker solnedgång syns i väst, klättra upp i äppleträdet och fotografera den. Eller, när jag inte riktigt hittar orden och tittar ut genom fönstret, på träden, och vinden däri, och letar i mitt inre. Den utsikten försvinner. Liksom det halvnakna solandet på gräsmattan.
Ibland tycks till och med nuet bli till nostalgi i någon inre kamp att ta tillvara på allting. Och den dagen då jag lämnar Borås, någon gång längre fram, kommer jag att känna precis likadant för det. Men nu är det banden med mitt barndomshem jag måste släppa, och jag inbillar mig att det är de starkaste banden. Barndomskärleken.
Jag förstår inte hur jag hade kunnat gå och tittat ned på stenarna i marken så länge att jag hade glömt himlen. Antagligen var jag rädd för att snubbla, för jag brukar göra det. Men så stannade jag mitt i min träningsrunda bland uppstickande trädrötter och pustade ut, alldeles för trött. Lutade huvudet bakåt och tittade upp. Det var där det började. Det var där jag upplevde känslan av att ha glömt himlen, och bestämde mig för att aldrig låta det hända igen. Därför kommer nu de första tjugo bilderna (22 maj - 10 juni) av projektet från himlen, tillsammans med Negligence, en himmelsk melodi.
Bild nr 12 och 17 (fr. v. uppifrån) är mina favoriter, vilka är dina? 
Jag tycker bild 10 var söt med en fågel i.
Den vita pricken där är faktiskt månen :)
jag gillar bild 13 o 16 jag :)
puss
Bild 16 med det vita lejonhuvudet.
Du behöver inte släppa banden med barndomshemmet om det nu inte säljs till andra. Finns det kvar inom familjen kan du alltid komma tillbaka. Banden tänjs bara ut lite grann. Men äppelträdet står kvar. Men det är ändå tryggt på något sätt att ha kvar minnena (alla foton) av solnedgångar och moln.
Tipps: Har du upptäckt träden ur ett annat perspektiv? Underifrån? ^^
Jag blir allmer nyfiken på vem du är, Pelle.
Men mitt rum kommer inte att vara kvar i huset, så kanske är det de som är lite sorgligt också. Och när jag väl kommer hem kommer det inte att vara samma sak. Jag har faktiskt fotograferat träd underifrån ett flertal gånger, fastän det var ett par årsedan. Det har aldrig funkat för mig. Antingen tycker jag inte om just träd, just i den vinkeln, eller så har jag inte hittat de rätta träden än. Men för tillfället kan jag inte riktigt släppa blicken från himlen.
