Det var en gång dags att leva igen
Jag tittar ner i bordet och säger vad jag tycker. Om jag ser upp kanske jag ser på fel person. Eller, rätt person, men det skulle anses utpekande och om jag tittar på fel person är det felbedömande. Så jag tittar ner i bordet och säger vad jag tycker. Jag hade så mycket att kasta ut, egentligen, så mycket jag ville peka på och ställa till rätta. Men när man möter verkligheten mjuknar orden. Man öppnar ögonen och ser problemet från alla individers vinklar. Jag hade väntat mig att bli överkörd. Jag hade väntat mig murar med taggtråd och blindhet och försvar. Jag hade förberett ett eget försvar med korrekta argumentationer. Istället erkände alla sina fel. Och den ärligheten översköljde mig med en lust att be om ursäkt. Jag bad om ursäkt, för jag vill också erkänna mina fel i rummet där ingen är felfri. Jag kan lämna er utan dåligt samvete och med lösta konflikter.
Åh, solen! Det lilla barnet sover i vagnen och vi går bredvid och jag pratar alldeles för mycket. Prat, prat, prat. Jag fotograferar våra skuggor i parken. Tittar på fåglarna i vattnet och diskuterar det som inte får diskuteras. Vi har alla ställt fram klockan en timme vid det här laget, vilket gör att vi måste gå. Jag går alldeles för långt, egentligen, men till musik och sol i ögonen behöver vägen inte ta slut, än. Jag går tills jag blir alldeles ensam. Stannar vid slagfältet där solrosorna dog. Det är dags att leva igen, kom tillbaka. Tänker på mat, tar ett bett på den trasiga smörgåsen i väskan, ångrar mig och stoppar tillbaka den igen. Den nya kursen heter leva, leka, lära. Våren är här, för fjärde gången i år, och nu är det dags att leva och leka och lära ända till sommaren.
