Det var en gång en saga och konsten att berätta den
Att tala om vädret är bara ett artigt kulturellt betingat uppförande. Natur och kultur är sammanlänkade. Det är en tidig morgon med regn, men ingen nämner vädret. Rummet vi kommer in i är mörkt, men det står tända ljus på bordet. Föreläsaren sneglar på oss utan ett ord. Det är inte riktigt vad man förväntar sig. Men vi ska leva i barnens värld och vi kan börja redan här. Hon lindar en filt tätt omkring sig och börjar sin lektion:
Vicka på tårna, klia en tand
Nu ger vi oss av till sagornas land.
Det var en gång en liten, liten gumma. Men det handlar inte bara om att läsa, gör det? Nej, nej, konsten att berätta en saga är mer än bara så. Till sagokonsten hör fantasi. Fantasi betyder att göra synlig. Det är en förmåga att kunna se det man aldrig har sett. Eller, att kunna föreställa sig det man aldrig har upplevt. Sagan stimulerar fantasin och den lilla kan ändra på verkligheten därigenom, i alla fall för en stund. Försöka förstå den stora världen utanför fönstret. Sagan sätter ord på det som är svårt att sätta ord på och den ger ett hopp, där den lilla kommer ut som segrare. Liksom trollen som åt slemmiga äckliga grodor, vilket var symboliken för den lilla flickans alkoholiserade föräldrar.
"I sagans värld kan nästan allting hända, och nästan allting händer också där"
Det var en gång en liten, liten gumma. Men det handlar inte bara om att läsa, gör det? Åhnej, hon plockar fram sina miniatyrfigurer och spelar upp en teater tillsammans med sagan. Och barnets ögon blir stora och glansiga av nyfikenhet och förundran. Jag försvinner i barn under sagostunden på praktiken fem månader tidigare. Det börjar med en bredvid och sen blir de fler och några hamnar i knäet och någon klamrar sig fast på ryggen och, jag ser inte, Lina jag ser inte! Upp i knäet du med, du får nog plats. Nu kan alla barn se bilderna i sagoboken. Det kan dock inte jag. Jag ser inte ens texten. Fantasi, kom igen, gör synlig. Ingen kan läsa utom du, läs vad som helst. Det var en gång en liten, liten... kringvandrande kines som hette Miyamoto Kuniyoshi som studerade fotosyntesens händelseförlopp och molekylernas funktion... Eh, kanske inte. Jag är inte redo för den lillas värld riktigt än.
Ur Ludde Lump, 1983
