Det var en gång - en massa skitsnack

Det blev fel och det gick fel. Liksom ett snubblande steg över redskapen i gymnastiksalen där vi ledde tigerjakten. Men det är vad som alltid riskerar att hända, när man förlitar sig på dom som inte förtjänar det. Jag blev så besviken att jag inte kunde stava. Men förtroendet var borta sedan länge, och vi förutsåg redan timmarna innan vad som kunde hända. Världen gick inte under för det. Vi överlevde och vi överlevde med ett leende, men bekräftelsen gav fortfarande samma besvikelse. Förstår du det? Du, snälla, anklaga mig inte för det här. Gör inte det. Känslorna måste ut.

Ååhhh... gråt lite i mammas famn, gör det. Han har kallat oss till möte. Möte, så fan heller. Konflikthantering. Liksom småbarn som inte kan lösa någonting själva, kallar ni storpedagogen till hjälp. Hör ni inte hur patetiskt det låter? Det är inte småbarn vi ska bli. Jag vet inte ens om det var du, eller du, eller den tredje som gick bakom våra ryggar. Kanske någon helt annan. Men vad fan spelar det för roll, det kommer bara att bli värre ändå. Jag känner mig förnedrad, om du ser mig som ett småbarn utan kompetenser att lösa våra egna problem. När vi förklarade hur vi kände och ni hade chansen till försvar, yppade ni inte ett enda ord. Dagarna efter, springer ni efter förstärkning. Vem som än gjorde det valet, är du falsk och feg och har förlorat min respekt.

Jag har kastat saker i väggen idag. Det har jag inte gjort på åtta år. Jag kommer att lämna er utan dåligt samvete.