Det var en gång ombytta roller
Sjutton timmar till tentan. Det handlar om lek, miljöer och jämställdhet. Det där med jämställdhet gör mig frustrerad. Jag har läst alltför mycket som gör mig arg. Aristoteles hade tankar om kvinnan som en ofullbordad man, en defekt kopia, och de tankarna höll i sig länge. Jean-Jacques Rousseau skrev en bok han kallade Emile. Där skulle flickorna redan i tidig ålder "lära sig vara underkastade tvång" och avbryta sin lek (den livsviktiga leken) för husliga sysslor. Hanen har alltid varit den starkaste. Men vi är inga offer för biologi, som en forskare så vackert sa. Vi har fått våra hjärnor för att tänka ut bra sätt att leva civiliserat tillsammans. Lär ut det. Berätta det. Men barnet, det gör aldrig som vi säger. Det gör som vi gör, och vi gör alltför många fel. Homofobiska föräldrar, fördomar, förväntningar och förhållningssätt hit och dit. Barnet uppfattar alla signaler. De fyraåriga pojkarna säger att det är bäst att vara pojke. De fyraåriga flickorna säger att det är bäst att vara pojke. För flickan står sist i kön, får inte ta plats, och ingen lyssnar när hon säger nej. Genusmedvetenheten står klar, en prinsessa kan inte spela hockey!
Det var dagen före. Jag hade läst om jämställdhet (eller rättare sagt kvinnors underlägsenhet) hela dagen när jag smög ner en våning till pappas kontor i biblioteket. Skrev ut några sammanfattningar, vände och vred på huvudet och masserade nacksmärtorna efter timmarna vid datorn. Egalias Döttrar. Kan inte riktigt låta bli. Jag ska hålla mig ifrån skönlitteratur, för jag hinner inte, men jag kan inte riktigt låta bli, nej. Boken är gammal och smutsig. Men texten på baksidan får mig att fnysa fram små oskyldiga skratt:
I Egalia har kvinnorna makten. Det är dom som är direktörer och riksdagskvinnor. Männen har låglönejobben, bär pehå (penishållare), lägger upp skägget och gör sig vackra för att behaga kvinnorna. Och givetvis är det männen som måste ta hand om barnen - det är ju trots allt män som avlar barn. Visst är Egalia ett demokratiskt samhälle. Men männen utgör dock det sårbara könet, och att de är biologiskt underlägsna är helt uppenbart: de kan ju inte föda barn.
Petronius Bram drömmer om att bli sjökvinna. Men samtidigt längtar han efter den starka kvinna som ska komma som en vind och föra honom bort, göra honom till man och få honom att glömma att han egentligen är för lång och smal och att han -ve och fasa- börjar få hår på bröstet.
Kan inte riktigt låta bli, att öppna boken lite på glänt och börja smygläsa med ena ögat. Här har ord såsom behärska bytts ut mot befruska. Människor blir kvinniskor och herraväldet är fruväldet. Fru Gud, ty det var kvinnan som skapade världen. Och alldeles självklart, så är alla man, nu istället dam.
Det är grått och trist att dam inte får bli den dam vill.
Vad var sannolikheten egentligen, att jag skulle plocka ut just den boken av hundratals ur den stora hyllan? Ödet viskar i mitt öra, eller kanske tillfälligheten. Jag var arg på männen och behövde uppleva någonting annat. Fem timmar senare, långt efter midnatt hade jag sträckläst alla delar av Egalias döttrar. Det var ombytta roller, i ett samhälle där män förtrycktes och våldtogs och inte hade mycket att säga till om. Jag har alltid varit hämndlysten, och till en början gav mig boken någon form av upprättelse. Men när jag slog igen den tvåhundrafyrtio sidor senare, insåg jag att om Egalias samhälle hade varit våran verklighet, hade jag skämts över att vara kvinna.
När Petronius var liten hade han hört historier om mörkklädda kvinnor som gömde sig i skogen för att fånga småpojkar och göra fula saker med dem.
