Det var en gång två st jag
Det sitter röda lappar på träden och små ekorrar springer runt i skogen. Så små, kanske inte? Det är vi, och vi är ekorrar som byter bo. Dagen var inne för den stora redovisningen. Men han hade flyttat examinationen och vi hade inte hunnit bli så förberedda som vi hade velat. Vi hade inte ens provkört stumfilmen förrän det var dags på allvar, och när den spelades upp inför studenterna skruvade jag obekvämt på mig. Jag blev tvungen att harkla mig en aning och erkänna våra misstag direkt på plats. Hon antecknade någonting. Senare berättade hon att det faktiskt hade blivit ganska patetiskt om vi hade låtsats som ingenting. Men att erkänna våra fel var ett lyckat tillägg i mitt välförberedda tal. Jag hatar egentligen att säga ett enda ord mer än vad jag har planerat i mitt huvud. Det blir liksom ett fel i manus. En blodig böld som dyker upp från ingenstans. Vad händer om jag pratar sju sekunder längre? Nervositeten är alltför stark. Så jag klämmer lite på det röda tyget i fickan och andas in och andas ut.
Ingenting skulle vara traditionellt, sa han. Tänk outside the box. Utanför ramarna. Annorlunda. Men om man gör en vit afrikan, är det då en afrikan, såsom han sa? Eller blir det då en skandinav och en traditionell sådan? Och om man gör en sol som ser ut som en rosa snögubbe, är det då inte en snögubbe, fast en rosa sådan men förövrigt traditionell? Jag skakade om mitt eget huvud, slog mig för pannan och insåg att hur jag än skulle göra, så skulle det bli traditionellt. Så jag gör någonting som inte finns. Min handdocka såg inte ut som någon annans. Tänk, vilka diskussioner det kan bli. Vilka idéer de små kan komma med. Alla förslag på vad det är, vem det är, var den bor, vad den äter, hur gammal den är, vad den heter eller vilken spritsort den gillar bäst. Eller, nej, kanske inte, stryk det där sista. Jag höll fram den med ett leende. Den satt inte på min hand, inte på armen, utan den levde alldeles själv. Den tittade fram och tillbaka, viftade med armarna och gned sig om glödlampan. I studiegruppen sa hon att den ser ut som ett monster. Men för de små, var det självklart att det var jag. Jag!?? Vi är tydligen ganska lika. End of discussion. Det blev skratt på redovisningen och det var ett underbart ljud.
Fr v. Jag och min handdocka. Eller, tvärtom?
snygg frisyr du har!
haha.. ni är faktiskt rätt så lika ;) Vad är håret gjort utav? ÄR skrämande likt ditt :P
Haha, ja det var nog håret som gjorde det. Det är resterna av den peruk vi klippte lite i när Jim klädde ut sig till mig på förra årets maskerad.
