Det var en gång ledare och lyssnare
Och vad roligt det är, då när man säger någonting som verkligen går fram. När den lilla i min famn slutar att gråta och förstår någonting som hon inte förstod förut. Då när man ser, verkligen ser, att man har lyckats med någonting. Eller, när det blir tvärtom. När de får mig att förstå någonting som jag inte förstod, eller inte ville förstå. När man precis har läst ut en saga som var lång och tråkig, och de säger, en gång till, snäälla! Varför, jag förstår inte, varför? Den var ju lång och tråkig! Men jag suckar och läser igen och jag gör det med mer inlevelse den här gången, för nu vet jag redan vad den handlar om, och jag kan byta ut lite och hitta på lite och omforma rösten. Och då tränger de sig närmare i soffan och gosar med fingrarna i mitt hår och spärrar upp sina glansiga ögon. Jag stannar upp, för plötsligt förstod jag varför. Liksom det helt plötsligt gick upp för mig varför hon skriker och sparkar av sig skorna så fort jag har fått på henne dem. Jag sitter i hallen med mina röda stövlar på, och förstår varför. Har du stövlar, ska jag ha stövlar och blä för skor!
Och vad glad man bli, när man går undan en liten stund, och stänger dörren. Då, när man hör där på andra sidan, små ljusa barnröster som frågar, var är iina? Har jina gått hjem? Eller när man cyklar hem på eftermiddagen och de följer med till grinden för att vinka. Och knackar på fönstret när man kommer på morgonen, och springer för att möta mig i dörren. Då måste jag ha gjort någonting rätt.
Eller har jag gjort allting fel? Har jag blivit en vän, mer än en ledare? Har jag pärlat för många armband? Gjort för många pannkakor i sand? Har jag tänjt på regler och gränser alltför ofta när jag frågat mig själv varför inte? Varför får han inte göra si och så, fastän det är så roligt? Är jag en av dem eller en av de andra? Jag måste få svaret på den frågan, och tar därför ensamt ansvar för det mest svårhanterliga en hel dag. Kan jag styra det här, vet de vem jag är och vad jag är. Jag tvekar, osäker på min egen kompetens men styr det sedan på ett snällt och samtidigt bestämt vis. Jag förväntar mig kaos, men upplever samspel och respekt. Jag är en ledare, om än en barnslig sådan.
"People say it is hard to work with kids and I say 'no, I love it', because it makes you younger"
/ David Thewlis
Foto taget under konstutställningen i Kulturhuset 31/3 - 09
Jag skulle nog säga att man blir äldre av att jobba med barn. Så sleten som jag va efter min praktik.. kanske är lättare med yngre barn :/
Beror nog på hur man bestämmer sig för att vara. Man blir äldre av att vara en tjattant och tillrättavisare hela tiden, tror jag :)
"När de får mig att förstå någonting som jag inte förstod, eller inte ville förstå."
!!! När du redan insett att de som du är satt att leda har något att lära dig har du passerat en barriär. Detta märker barn av. Det är inte konstigt att du blir uppskattad. Du är på väg...att lyckas!
