Det var en gång - en massa skitsnack

Solen gick upp över den 6:e maj. Jag blir tjugotvå år, idag. Jag sliter upp de stora paketen och upptäcker att det ena innehåller en ovanligt hårig picknickfilt och det andra en lejonoverall med ett enormt huvud som luva. Jag stirrar förskräckt på de fruktansvärt fula presenterna. Eh... Tack? Jag kniper igen båda ögonen och öppnar sedan det ena försiktigt. Det är fortfarande mörkt ute och han sover tungt bredvid. Jag lägger vänsterarmen om honom och somnar om igen.

Sången tränger sig in i min dröm och väcker mig. Han tar fram ett litet vitt paket med rött omkring. Till min kära plutt. Han hade redan köpt den dyra underbara fjärilsklänningen till mig, så jag hade väntat mig någonting mindre. Men där låg nu den lysande röda iPoden som jag har kastat längtande blickar efter i snart ett år. Den röda! Den som aldrig finns, någonstans! Men nu fanns den, i min hand, med några kärleksord ingraverade på baksidan. Då känner man sig lite skyldig, och undrar om man verkligen var värd den, och sedan sker ett glädjetjut inuti och så kryper man in i hans famn och vill stanna där.  

Regnet föll över den 6:e maj. Det är min födelsedag och jag trippar iväg till skolan under ett paraply, plaskande och glad. Men paniken väntar innanför dörrarna. Nej, nej, säg inte att det är sant! Men, de hade förändrat seminariet till en redovisning. Nu skulle jag stå där framme igen, och den här gången med någonting jag inte alls var säker på. Blod på min födelsedag! Jag skakar i kroppen när jag möter min lilla studiegrupp. Tårögd, antar jag. Jag klarar inte av det. Inte idag av alla dagar, inte så här oförberedd. Senast jag stod där framme var då, då när allting gick fel. Gå, säger dom. Gå, det är inte obligatoriskt, så gå, innan det är för sent. Jag tar ett steg mot dörren. Sedan tar jag ett steg tillbaka mot gruppen. NEJ! Jag kan inte börja smita från problemen. Det är inte jag, har aldrig varit. Jag kan inte gömma mig för rädslan. Det är inte blod på min födelsedag, det är en utmaning. Vad var det nu igen vi sa om utmaningar och rädsla? ATT UTMANA SIN RÄDSLA ÄR EN DRIVKRAFT TILL UTVECKLING OCH FÖRÄNDRING!

Jag tar den lilla biten, den allra minsta. När man har hamnat allra längst ner måste man ta små steg, ett i taget, för att klättra upp igen. Jag tar den lilla biten och jag klarar av den. Jag sätter armarna i kors för att inte låta någon komma för nära, och möter de blickar som inte finns. Ser till att titta på den, som tittar på någon annan. Det är där jag måste börja igen. Och jag klarar av det och det är början på den nya utvecklingen och det är min födelsedag. Den tjugoandra.

Inget telefonsamtal. Jag får ta saken i egna händer. Porttelefonen knastrar. Ja tack? Jo, jag skulle vilja prata lite med den där... Vad fan hette hon? Sjöberg? Sjöholm? Sjöjungfru? ...den där Sjö. Det knäpper till i dörren. Och efter en handskakning får jag svar på mina två frågor. Ugn? Frys? Oh ja. Då finns det ingenting jag behöver se. Jag känner redan till planlösningen och storleken. Priset är rimligt och läget är perfekt, mitt i stan. Vid extrema missbildningar kan jag ändra mitt svar nästa måndag. I annat fall, flyttar jag in den 1:a juli.  

Thairestaurang, och shoppingtur med mamma och björnborgskorpresent och trioklackskorpresent (passar till fjärilsklänningen). Tack, för alla meddelanden, sms och telefonsamtal. Jag vet att jag finns, när jag vet att ni vet det...