Det var en gång - en massa skitsnack

Åh, om jag bara hade lite till. Energi. Jag orkar inte, det är för många och för stora högar med kopierade papper. Jag kan inte hitta mitt soffbord, det är dolt därunder. Och texten är alldeles för liten. Jag vill stanna i sängen när klockan ringer, men kraven från högskolan trycker på ömma punkter i hjärnan. Istället granskar jag spegelbilden och upptäcker trötta, röda bristningar i ögonen. Jag knaprar russin till frukost och gör ett djupdyk i bassängen för att söka efter dygnets tjugofemte försvunna timme. Men den finns inte, och jag orkar inte.    

Jag besökte min nya förskoleklass för kommande praktik. Jag välkomnades med grönsaksfest, men jag var där och ändå inte, för tankarna fanns kvar bland högarna med kopierade papper och alltför många seminarium. Jag kladdar en karta över mina tankar med kritor och de liknar en blomma. Barn ska växa som blommor i en… Får se nu, rörelse i mitten. Samarbete och självkänsla är stjälken i grönt. Och bladen täcks av matematik och motorik, grov och fin. Sång och musik finns också där, skrivet med bläck i röda blad. Jag fick en ny vän i röran, och tillsammans kan vi fråga oss själva och varandra om vi har tagit oss vatten över huvudet, så att säga. Jag vet inte vart jag ska dra gränsen för vad som hör till, och jag är alldeles för trött för att komma fram till ett svar.

Femtio år och lokalen är fylld. Vi pimplar vin och annat och sjunger omgjorda melodier om siffror och en grogg. Eller dansar en dans med mumlande skvaller i örat. Det fanns knäppgökar, dolda men framträdande, bland gästerna. Jag hade viskande delat ut mina kort och uppdragen var frustrerande för henne, för är det dem som är galna, eller är det jag? Han snusade servetter och hon sjöng retsamma ramsor och vännerna tuggade på tungan, blinkade hysteriskt, blåste upp kinderna eller uppfattade frågorna fel. Det fanns tjugoen knäppgökar, dolda men framträdande, bland gästerna. Jag blev lyrisk över småsaker, och fnissade - lite då och då, men mina röda klackar klämde samman mina fötter till en onaturlig form. Jag blev lyrisk över småsaker, och gnydde - lite då och då. Och imorr’n har jag säkert huvudvärk i magen.

” Det var egentligen en helt vanlig dag men ändå inte. Vi skulle dit igen. Det var inte första gången...”  Brevet var självklart dataskrivet. Handstilen skulle avslöja dig, eller hur? Känner jag då din handstil? Jag läste det om och om igen och försökte minnas, för jag inbillade mig att det var ett minne. Men kanske inte mitt. Kanske berörde orden det nyligen passerade, kanske var det bara ord. Publicerat i en gulbleknad bok om poesi.

Brevinkastet är trångt. Det gröna paketet alldeles för stort. Brevbäraren hade lämnat det där, fullt synligt i korridoren. Fullt synligt och lysande grönt och jag hade tagit det för givet. Det var på tiden att det kom, jag hade väntat länge, eller kanske bara några dagar. Så jag höll det fast mellan tänderna och fumlade med lägenhetsnycklarna, och klämde en aning av vana på det medan jag skrev ett stressat meddelande om kurslitteratur. Men någonting var fel, var det inte? Sådär skulle det inte kännas. Nej, nej, det var fel, det var alldeles för smalt. Och ojämnheten? Det skulle inte finnas ojämnhet! Förbryllad vänder jag och vrider. Och upptäcker avsändaradressen.

Så du vill fortfarande inte avslöja din identitet. Nåväl, då inväntar jag dig till årets slut. Jag öppnade det gröna paketet och försökte leta ledtrådar i böckerna som fanns däri. Men ledtråden var texten i det dataskrivna brevet, och jag försökte minnas någonting som kanske inte är mitt att minnas.


Löven ändrar färg och faller. Jag investerade i osynliga bokhyllor och en scarf färgad av höst. Införskaffade billiga svindyra skor och kände mig glad. Köpte ett vaniljhjärta. Jag köper alltid ett vaniljhjärta när jag känner mig glad, men jag tycker egentligen inte särskilt bra om vaniljhjärtan. De innehåller en smaklöshet jag inte kan motstå. Så jag köper ett till, och kanske ett imorgon.

Han har en onaturlig värme. Hans kropp är en eldstad och hans famn det underbaraste i världen. Jag fryser aldrig när han finns bredvid. Och nu har han somnat med armarna om mig igen. Natten till hans tjugofjärde födelsedag. Och när jag vrider mig i sömnlöshet, andas han sovande tungt och trycker mig intill sin kropp. Trycker mig närmare. Tar nya tag. Och jag kikar på honom i smyg och gråter av rädsla för allt som finns att förlora. Jag blir alltid överdrivet sentimental när mörkret finns där, och tystnaden och gatuljusen. Snälla, håll om mig imorgon igen. Och dagen därefter och dagen därefter och dagen därefter…

Andetagen syns i kylan. De slår tillbaka mot ansiktet och försvinner in i den fladdrande halsduken. Jag cyklar genom staden på natten med en hastighet högre än någonsin. Eller är det bara en illusion, därför att allt annat står still? Samhället sover under färgglada stjärnor. Där finns tårfyllda ögon av vinden och lusten att sjunga. Beneath the sheets of paper lies my truth. I loved you first, I loved you first. Men ljudet av långsamma steg finns i närheten. Och jag sjunger inte, men skyndar mig hem till den viktigaste i världen.

Det lärande barnet. Så börjar vår sjätte kurs. Jag tar ett steg tillbaka, för jag kan inte. Utmaningen var för stor. Jag måste utvecklas nu, men jag måste göra det lagom, inte likt en explosion, för det kan omöjligt ta mig uppåt. Jag tänker gärna att allt som händer har en mening som inte ska motsättas. Men det här kan inte vara meningen, eller kan det? Kan meningen inte lika gärna vara att jag ska ta ett steg tillbaka? Veta den jag är och säga tack men nej tack? Hon såg på mig och antecknade några namn. Och ändrade sina rutiner för min skull. 

Det lärande barnet. Det blir en hård höst, men inte på grund av kylan och vinden eller de vita andetagen. Jag känner redan att tiden inte räcker till. Därför blir det kortare än någonsin och möjligen med större mellanrum. Och jag somnar till stora regndroppar mot rutan ännu en natt.

Hej