Det var en gång - en massa skitsnack

Han stod tyst i dörröppningen och gav mig en trött blick. Försiktigt formade han orden. Vad vill du? Det var jag som skulle få sista ordet med domarklubban i bordet. Hur ska vi göra? Ja, hur ska vi göra? Ska kroppen begravas bredvid de andra, eller ska han lämnas där? Någonting som vart en självklarhet var inte längre det. Han hörde liksom inte ihop med dem, på något grymt och felaktigt vis. Han ligger på mattan och viftar på svansen och känner inte till någonting, förutom smaken av blod. Jag funderar, och känner skuld just därför. Ja, säger jag tillslut, ja, han ska begravas här. Bredvid den röda räven, hans kontrast. När den röda räven och hans fluffiga svans hade sprungit genom skogen fanns hos honom någonting som påminde om ett leende. Scott var en svart storm som hänsynslöst sprang omkull allt i sin väg. Hans stenhårda svans var som piskslag mot benen, men vi älskade den brutala charmen och kärleken är blind. Men han ska begravas här, på samma plats, för vi kommer inte att glömma vad han gjorde genom att lämna bort det som en gång var han. Så länge ärret finns kvar, så länge gör även han det. Och dagarna gick och tassarna slutade springa.   

Jag packade sovsäcken inför det naturvetenskapliga lägret. Jag hade stora förväntningar men skulle bli oerhört besviken. Visst hade vi skrattat med håven i handen och fågelboken under armen. Eller när vi vallade våra robotar på ängen, lekte bon byter ekorrar och tvärt om, eller klättrade över och under tvättlinor som i vår värld var elektriska ledningar. Men någonting som skulle föra oss samman, fick oss att glida isär. När okända människor är trevligare än den egna klassen, kommer jag hem med en aggressionsexplosion inom mig. Vi hade aldrig känt oss så ignorerade och isolerade förut, och istället för nya trädkunskaper kom jag hem med känslan av att inte duga. Även lärarna hade höjt på ögonbrynen vid lägerelden den kvällen. Jag svettades av irritation under natten i vindskyddet, fastän termometern stod på nollan. Eller kanske berodde det på den intilliggande kroppsvärmen, eller elden som brann utanför. Ett svagt rörligt sken smög in där vi sov med ett löfte om att hålla oss varma. Morgonen därpå bet jag ihop tänderna, och i bilen på väg hem såg hon ut över sjön och dimman och formulerade lägret till ett enda ord. Konstigt. Men vi hade trots allt varandra den här dagen också.