Det var en gång läkningstider
Scott var dödsdömd i samma sekund som han utförde attacken. Jag ser in i hans ovetande ögon och försöker minnas den han var. Och hur vi tjöt av skratt i den djupa snön under de kalla vintrarna. Han är inte densamma nu, vår hund är redan död, han dog den natten. Den svarta pälsen är ett skal av ingenting, en ekotom behållare. Jag kommer inte att gråta när döden injiceras, för jag kan inte glömma blodet. Jag förlåter den han var, inte den han blev.
Jag kom annorlunda till skolan den första dagen. Chokladkakan som jag frenetiskt tuggade var ett tydligt tecken på att någonting var fel. Och kanske skvallrade mina tårfyllda ögon, eller sammanbrottet i matsalen. Jag kände mig så vek. Han vaknade på morgonen, kunde förmodligen inte äta, men tog sig till jobbet ändå där han satt på kontorsstolen som vilken annan dag som helst. Han lever, han mår bra, han är vacker, och det är bara inom mig själv som jag har brutaliserat olyckan. Men i matsalen äter jag skakad pasta och gråter. Det var när han nämnde en skönhetsoperation som jag inte höll emot längre. Det fick allting att låta så fel. Det är fel, det är fel. När stygnen försiktigt tas bort lämnas ett brett ärr som ännu behöver tid att läka. Jag längtar så efter att få kyssa honom igen. Men i rusningstrafiken kan jag bara lämna mjuka pussar i hans panna. Ner, längst vänstra kinden, bort, bakom örat. Du är för vacker, för att vara på riktigt.
Solrosorna sträcker sig mot fönsterglaset. De vill till solen och dess värme, liksom jag vill till hans varma famn. Men jag suckar och drar fingrarna genom håret. Det är hög tid att koncentrera sig igen. Nyligen hade jag känt mig tillfreds med att vara före i allt arbete, nu har jag halkat efter. Artprovet närmar sig, så jag bläddrar storögt mellan sidorna och andas in kunskap. Här finns träd, växter och svampar, fåglar, insekter och djur (blöta, krälande och benlösa), noga indelat i kategorier. Silene Vulgaris, Passer Montanus, Corylus Avellana. Linnés latin är tidlös. Det var lommen som sjöng kokklåii när jag ljudlöst paddlade kanoten runt fågelklippans hörn. I kolonier på tusen sitter mossdjuren tätt tillsammans på undervattensblad. Harsyrans oxalsyra kan innebära en hälsorisk. Mjölkörten har använts till klister, renfanan ger ölen god smak, strättan lindrar rabies och pest och tussilago betyder – jag fördriver hosta. Och det finns en blomma, som heter ögontröst. Tänk att jag älskat naturen utan att förstå den. Epilobium angustifolium.
Psst... pelle, avslöja din identitet, eller ge mig en ledtråd. Jag har spekulerat länge nog.
Det vackraste
Hej kära kusin! Vad otroligt vackert och bra du skriver!!!!!! Vilken talang du har! Du borde verkligen satsa på att skriva- kanske en bok?? Jag tror verkligen på dig!
Kom in på din blogg här idag för första gången efter att ha hört vad som hänt med Scott och "han". Vilken tragedi! Jag är verkligen så ledsen för er allas skull! Precis som du skriver så finns det tyvärr ingen framtid för en hund som biter-tyvärr men så är det ju. Jag ska hälsa från oss och jag tyckte det var kanonkul när ni var nere hos oss och åt middag och spelade. Nästa gång så är du och jag vinnande laget va?!
Kram kram
Och igen, du är GRYM på att skriva!!!!
Kul att du hittat hit Hanna! Och tack så mycket, jag blir glad av att höra det. Men hundolyckan är en stor tragedi, ja. Och ja, Scott måste bort, så är det ju bara. Jag är hela tiden rädd för vad han kan göra igen, så jag har tagit lite avstånd och släpper ingen jag känner nära honom. Det är tragiskt.
Nästa gång vinner vi! :)
