Det var en gång - en massa skitsnack

Ben&Jerrys är den enda medicinen. Jag virar in mig i filten framför The Rocky Horror Picture Show, och glufsar, för min röst måste hålla för japanskan när den stora dagen kommer. Jag bestämde mig alltså för att riskera allt eller vinna ännu mer. Sedan traskar jag hysteriskt fram och tillbaka i lägenheten i dagar och repeterar frasera jag sedan länge redan kan. Kite kudasai.

Smärtan hade sköljt i vågor genom kroppen de sista dygnen. Jag somnade oroligt, drömde samma drömmar, och vaknade ännu värre. Jag var distraherad. Jag var så distraherad att jag slutade laga mat, och målade kanji med tjock pensel istället. Men när den stora dagen slutligen kommer vaknar jag med en självsäker längtan. Nu jävlar gör vi det här. Jag är redo. Jag är redo och kan resa jorden runt, genom Etiopien, Mexico och Indien, innan vi når Asien och vår gestaltning. Japansk matematiklärare var en av mina två roller i dramat, och jag utförde skådespelet med ett pulserande lugn. Jag kan inte förklara det bättre än så, för samma självsäkra känsla jag anade på morgonen blandades nu med stenhårda hjärtslag och handsvett. Jag skakade, men rösten höll med övertygelse. Och jag lämnade scenen med en ny pusselbit av mig för att snart göra ännu en entré. Min andra karaktär var en repliklös men ärad sumobrottare tillsammans med henne. Instängda i uppblåsta dräkter vankade vi då in till publikens underbara ljud, grymtade och brottade i ringen, för att kort därpå bugande lämna scenen igen.

Det var över. Jag tvättade bort sminket som var svart och smalt och skulle frammana en känsla av Asien. Benen värkte av mina tidigare nervösa promenader och repetitioner. Nu kom istället besvikelsen. Allt arbete, alla förberedelser, alla känslor eller tankar, allt var det nu borta i ingenting. Frustationsdansen hade slutat i ett skrik. Den japanska flickan slets åt två helt olika håll. Det var vårt dilemma. Samtidigt som hennes innersta känslor inte tilläts på ytan. Vår lilla Harajuku-girl klarade inte pressen. Jag går sönder, sa hon, skrek hon. Om hon överlevde är en tolkningsfråga. För mig gjorde hon inte det. Applåderna tystnade. Gestaltningen var ett minne. Och det brutala läsandet inför tentan tar sin hektiska början. Men åh, jag glömmer aldrig när hon visade oss dansen för första gången i sitt vardagsrum, och rysningarna jag kände längst ryggraden. Jag somnade en fredagskväll alldeles för tidigt.

Men lördag kom, fastän jag hade glömt den. Det kom besök. Lägenheten blev en fest. En fest i sådan stil att den aldrig försvinner, inte ens när den är över. Ett glas och ett halvt till och sumobrottning i studentkorridoren. Vi leker hitta vinet, klär ut oss, klär i oss, klär av oss. Använder en spritpenna. Klistrar rosa papper i pannan, och gör en hög. Vi dansar ut, glömmer Pinocchio, ber om insläpp. Erbjuds lysande singelstavar och upptagna likadana som vi leker närgångna lekar med.

...Vi stannar länge den natten...

Den tjugofemte februari hade tre år passerat. Här kommer kärleksexpressen, sa han med rosa rosor i handen och tog mig med till Grekiska Tavernan. Vi hade tankar om trerätters, men hade bara mage för två. Jag beställde friterad fetaost till förrätt medan han valde en hemlig variant, som visade sig vara de misstänkta fårtestiklarna. Mums. 

I Demokratins Villkor är de skriftliga inlämningarna över. Istället kommer nu den stora gestaltningen. Passande nog tilldelades min grupp landet Japan. Och en tjugo minuters lång illustration om livssituationen där är alltså under planering. Vi ska presentera ett dilemma, samtidigt som jag därmed hemsöks av ett eget. Jag kan anta utmaningen och tala min välrepeterade japanska inför den största publik vi någonsin haft. Jag är Japan trogen och känner ett starkt behov av att bevisa mina språkkunskaper, vilket skulle styrka min självkänsla avsevärt. Men samtidigt finns risken för ett enormt misslyckande, ett personligt nervsammanbrott, som skulle sänka självkänslan bortom gränsen (och jag har nyligen återhämtat mig ifrån krashen förra våren). Så jag funderar tills jag mår illa och inte kan sova, och överväger det tråkiga alternativet.

Japan befinner sig närmare än någonsin. Informationssökningen i arbetet tar med mig in i kulturen. Det handlar inte bara om en enda gestaltning, jag vill även vara en respektabel turist i maj. Men med de två pinnarna i handen hamnar maten i knäet, för tekniken saknas än. Men att sakna tekniken i Japan är oförskämt, så jag övar den andra dagen också. Och dagen därefter, och dagen därefter, och sjunger med i Harajuku-girls. Jag klipper en blygsam undercut, skaffar sned bena, och halkar ut. Halkar huvudet i isen.  
 

私は長い間、日本に

Den sjunde mars var mattan röd in till Kodak Theatre i Hollywood. Jag hade litervis med Coca Cola i kylen och en tänkbar vinnarlista i handen. Av de 61 nominerade filmerna, hade jag lyckats granska 44, och därmed slagit personligt rekord. Resterande nio hade en irriterande förmåga att inte existera tillgängligt för mig. Till stor del instämde jag äntligen med Akademins jury. För fastän jag föll för The Secret of Kells (en animerad rulle i precis min smak), var jag väl medveten om att den inte hade en chans mot Up. Liksom jag var väl medveten om att The Hurt Locker skulle ta hem det största priset, fastän det fanns fyra andra att föredra. Alltså klandrade jag dem inte. Den enda besvikelsen kom när Bullock tog statyetten för bästa kvinnliga huvudroll i The Blind Side. Jag misstänker nämligen att vinsten kom sig av att hon har varit aktiv sedan 1994 (men utan Oscar) och nu gjorde en bra prestering. De två unga skådespelerskorna som utförde fantastiska roller, glömdes därför bort. Förmodligen insåg hon det själv, och började sitt tacktal med: Did I really earned this or did I just wear you all down? Ben Stillers avatar, var däremot oförglömlig.

http://www.youtube.com/watch?v=EvatIFSg11g



Studentnödlösning, i brist på vas