Det var en gång - en massa skitsnack

Han stod tyst i dörröppningen och gav mig en trött blick. Försiktigt formade han orden. Vad vill du? Det var jag som skulle få sista ordet med domarklubban i bordet. Hur ska vi göra? Ja, hur ska vi göra? Ska kroppen begravas bredvid de andra, eller ska han lämnas där? Någonting som vart en självklarhet var inte längre det. Han hörde liksom inte ihop med dem, på något grymt och felaktigt vis. Han ligger på mattan och viftar på svansen och känner inte till någonting, förutom smaken av blod. Jag funderar, och känner skuld just därför. Ja, säger jag tillslut, ja, han ska begravas här. Bredvid den röda räven, hans kontrast. När den röda räven och hans fluffiga svans hade sprungit genom skogen fanns hos honom någonting som påminde om ett leende. Scott var en svart storm som hänsynslöst sprang omkull allt i sin väg. Hans stenhårda svans var som piskslag mot benen, men vi älskade den brutala charmen och kärleken är blind. Men han ska begravas här, på samma plats, för vi kommer inte att glömma vad han gjorde genom att lämna bort det som en gång var han. Så länge ärret finns kvar, så länge gör även han det. Och dagarna gick och tassarna slutade springa.   

Jag packade sovsäcken inför det naturvetenskapliga lägret. Jag hade stora förväntningar men skulle bli oerhört besviken. Visst hade vi skrattat med håven i handen och fågelboken under armen. Eller när vi vallade våra robotar på ängen, lekte bon byter ekorrar och tvärt om, eller klättrade över och under tvättlinor som i vår värld var elektriska ledningar. Men någonting som skulle föra oss samman, fick oss att glida isär. När okända människor är trevligare än den egna klassen, kommer jag hem med en aggressionsexplosion inom mig. Vi hade aldrig känt oss så ignorerade och isolerade förut, och istället för nya trädkunskaper kom jag hem med känslan av att inte duga. Även lärarna hade höjt på ögonbrynen vid lägerelden den kvällen. Jag svettades av irritation under natten i vindskyddet, fastän termometern stod på nollan. Eller kanske berodde det på den intilliggande kroppsvärmen, eller elden som brann utanför. Ett svagt rörligt sken smög in där vi sov med ett löfte om att hålla oss varma. Morgonen därpå bet jag ihop tänderna, och i bilen på väg hem såg hon ut över sjön och dimman och formulerade lägret till ett enda ord. Konstigt. Men vi hade trots allt varandra den här dagen också.

Scott var dödsdömd i samma sekund som han utförde attacken. Jag ser in i hans ovetande ögon och försöker minnas den han var. Och hur vi tjöt av skratt i den djupa snön under de kalla vintrarna. Han är inte densamma nu, vår hund är redan död, han dog den natten. Den svarta pälsen är ett skal av ingenting, en ekotom behållare. Jag kommer inte att gråta när döden injiceras, för jag kan inte glömma blodet. Jag förlåter den han var, inte den han blev.

Jag kom annorlunda till skolan den första dagen. Chokladkakan som jag frenetiskt tuggade var ett tydligt tecken på att någonting var fel. Och kanske skvallrade mina tårfyllda ögon, eller sammanbrottet i matsalen. Jag kände mig så vek. Han vaknade på morgonen, kunde förmodligen inte äta, men tog sig till jobbet ändå där han satt på kontorsstolen som vilken annan dag som helst. Han lever, han mår bra, han är vacker, och det är bara inom mig själv som jag har brutaliserat olyckan. Men i matsalen äter jag skakad pasta och gråter. Det var när han nämnde en skönhetsoperation som jag inte höll emot längre. Det fick allting att låta så fel. Det är fel, det är fel. När stygnen försiktigt tas bort lämnas ett brett ärr som ännu behöver tid att läka. Jag längtar så efter att få kyssa honom igen. Men i rusningstrafiken kan jag bara lämna mjuka pussar i hans panna. Ner, längst vänstra kinden, bort, bakom örat. Du är för vacker, för att vara på riktigt.

Solrosorna sträcker sig mot fönsterglaset. De vill till solen och dess värme, liksom jag vill till hans varma famn. Men jag suckar och drar fingrarna genom håret. Det är hög tid att koncentrera sig igen. Nyligen hade jag känt mig tillfreds med att vara före i allt arbete, nu har jag halkat efter. Artprovet närmar sig, så jag bläddrar storögt mellan sidorna och andas in kunskap. Här finns träd, växter och svampar, fåglar, insekter och djur (blöta, krälande och benlösa), noga indelat i kategorier. Silene Vulgaris, Passer Montanus, Corylus Avellana. Linnés latin är tidlös. Det var lommen som sjöng kokklåii när jag ljudlöst paddlade kanoten runt fågelklippans hörn. I kolonier på tusen sitter mossdjuren tätt tillsammans på undervattensblad. Harsyrans oxalsyra kan innebära en hälsorisk. Mjölkörten har använts till klister, renfanan ger ölen god smak, strättan lindrar rabies och pest och tussilago betyder – jag fördriver hosta. Och det finns en blomma, som heter ögontröst. Tänk att jag älskat naturen utan att förstå den. Epilobium angustifolium.

Psst... pelle, avslöja din identitet, eller ge mig en ledtråd. Jag har spekulerat länge nog.

Det vackraste

Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Sjukhuskorridoren är lång och smal. Jag ser desperat åt vänster, åt höger och snyftar. Var är du? Jag kikar in på honom genom springan i dörren. Han lyfter huvudet och blinkar åt mig. Han kan inte le längre. Jag smeker hans hår. Vad tänker du på, min älskade? Sekundvisaren rör sig i ultrarapid, eller rör den sig inte alls? Rummet är vitt. Sjukhuskorridoren är dunkel och tyst. Åt vänster, åt höger. Kom nu då, kom. Jag rycker tag i en blå rock. Ursäkta… snälla? Men han skakar på huvudet och lämnar mig där och jag vill snyftande sjunka ner på golvet. Fläckar av hans blod har torkat på mina händer. Tårarna lämnar långa spår och hela min kropp skakar okontrollerat. Mannen på stolen vänder sig om. Du verkar otröstlig, säger han. Vad har hänt?

I hans korta skrik hade jag insett ett allvar jag sällan ser hos honom. Blodet som följde stannade mitt hjärta. Jag blir ett barn, ett litet, i behov av hjälp. Jag skriker efter mamma i panik. Att det inte är farligt, inte ens nära, inser man inte då, för det är blod och det är mycket blod och chocken invaderar medvetandet. Mammas lugnande röst når mig. Hon har sett blod så många gånger förr. Hon tar ett hårt grepp om min arm. Lugna dig, Lina, lugna dig, håll paniken borta. Det finns inte utrymme för min panik inatt, det vet jag. Med darrande fingrar slår jag numret, och bilen står utanför innan jag lagt på luren. Sällan har jag sett en taxi köra så fort, så långt. Taxametern stiger över siffrorna på mitt bankkonto, men det är oväsentligt. Jag smeker hans kind, den hela, i baksätet. Kanske kändes det patetiskt, förnedrande, att tvingas ta en kölapp. Flickorna i väntrummet insåg det. De såg på honom och handduken som färgades röd. De såg på mig och den hysteriska gråten. De såg på honom igen och på hans trötta, trasiga ansikte. De gav honom sitt nummer. Det första i kön.

Mannen på stolen vakar över en trasig svärson. Alla är trasiga här, inuti eller utanpå. Han suckar och ställer sig upp, torkar bort en blodstrimma som rinner från ögat. Cykelolycka säger han och nickar. Hundolycka, säger jag med en röst som brister. Sjukhuskorridoren är trång och skrämmande. Jag ser desperat åt vänster, åt höger. Var är du?

Hur länge har jag gråtit? Var det timmar eller bara minuter? Hur som helst, det var längre än någonsin. Han försöker få mig att skratta där han ligger, men då gråter jag bara högre. När han ser sitt ansikte i spegeln imorgon kommer han att skratta och påpeka likheten mellan honom och Quasimodo. Jag vill vakna ur en obehaglig dröm som inte existerar. Nu kommer han, där är du! Jag vänder mig om. Fokuserar den gröna slangen på väggen. Ett stygn, två stygn. Jag håller en stadig hand på hans arm, men min andra skakar för två. Tre stygn, fyra stygn, fem stygn. Han smeker min hand, fastän det inte är jag som har ett hål i kinden, en underläpp som delats till två och ett djupt jack därifrån till hakan. Sex stygn. Håll paniken borta, hade hon sagt. Sju stygn, åtta stygn. Jag kämpar genom ljudlösa tårar och håller paniken borta, på avstånd. Nio stygn. Håller paniken borta. Andas in och andas ut, tyst och diskret. Tio stygn. Förlåt, min älskade, förlåt. Jag känner skuld och ett hat, samtidigt som jag inte har en aning om vad jag ska känna. Elva stygn...

Jag skakar fortfarande när jag lägger armen om honom i min säng i gryningen. Jag gråter fortfarande när jag kysser honom längst ryggraden. Det svarta djuret var en vän. Besvikelsen över vad han gjorde skär i mig. Jag sover en drömlös timma men ligger sedan vaken och smeker hans sovande panna. Jag är livrädd. Livrädd för vad som kunde ha hänt istället. Livrädd för varje sekund som kan leda till en brutal förändring. Ärren kommer att påminna oss för alltid.

Och vad händer med en hund som biter? Alla kan svaret på den ödesdigra frågan.  

Solrosor och dill. Jag vattnar dem försiktigt med ömhet. Den första dagen hade vi ställt oss upp. Hon läste påståenden från ett papper hon höll framför ansiktet. Vi kunde instämma eller låta bli. Jag behöver mer ämneskunskaper inom naturvetenskap, läste hon och kikade upp ovanför papperskanten. Biologi skrämmer mig, teknik skrämmer mig, kemi skrämmer mig och fysik skrämmer mig mest av allt? Hur kunde jag annat än att instämma? Jag kan ingenting och jag vet ingenting. Naturvetenskapen var alltid min svaga sida. Men nu lämnar bläckpennan brännspår i kollegieblocket. Intresset brinner inom mig och jag gör mer än jag behöver. En vecka, och jag har läst ut halva litteraturlistan och beställt stora boken om svenska djur och växter. Jag har startat två odlingar fastän jag bara ska starta en. Jag har skrivit tre kapitel i en NO-saga, fastän jag bara ansvarar för två. Och ändå har jag inte fått nog. Solrosor och dill. Jag vattnar dem försiktigt med ömhet.

Solrosen är vacker. Dillen smakar bra. Misslyckande och svält hör ihop. Svält och brist på kunskap också. När får jag skörda? Övning ger … dill? Vi gör laborationer inom el och magnetisk. Gnuggar ballonger mot hår och fångar pepparkorn med sugrör. Vi läser artkunskap och astronomi. Jag fokuserar astronomin för den är mitt ansvar. Stjärnorna och Luna heter kapitlet. Friluftsliv och hälsa ligger också under mina fingertoppar. Början på ett äventyr, kallar jag det ena, det första. Början på sagan Hitta hem. Början på äventyret inom naturvetenskap har fångat mitt intresse och tillsammans ska vi hitta hem - till förståelsen och självklarheten.

Och det lilla barnet sa så här, när hon målade upp sina poetiska tankar: Först kommer vatten till solen, sen kommer diamanter till solen, älvor samlar pulver och solrosfrön från blommor och glitterpärlor. Duvor och fjärilar hjälper till, de samlar också blommor. Fjärilar strör pulvret som blir regnbågen.