Det var en gång sommarkväll och lögner
Så ni känner redan varandra? Du skulle bara veta. Nej vi känner inte varandra. Jag tittar bort, möter snabbt hans blick, ger honom ett hånleende och tittar bort igen. Jag känner dig inte, har aldrig gjort. Jag förnekar honom och han förnekar mig. Och vi fortsätter att förneka varandra tills solen går ner bakom hustaken och gräset blir alldeles för kallt. Jaså, har du? Gör du? Vad för något? Vad gjorde du där? Hur gammal är du? Jaha!? För, hur skulle jag kunna veta allt det där, om jag aldrig har känt dig? Men hon vet. Hon vet att vi inte bara har sett varandra i korridorerna i skolan vi båda tog oss igenom för ett halvt decennium sedan. Hon vet att det ligger någonting annat och kokar under ytan. Orden kan ljuga, men inte vi. Inte när jag stirrar in i dina ögon med ett blixtrande hat och säger att du inte går att lita på. Jag ler, för att låtsas som om det vore en fortsättning på skratten och skämten, men blottar samtidigt mina huggtänder och morrar. Oh ja, hon vet.
Drick, min syster, drick! Livet är en fest, liksom kvällen. Med ett vasst föremål hugger jag i smyg. Han tar mig åt sidan och säger att det var för min skull. Han skulle aldrig förneka mig om det inte var för min skull. Jag stirrar in i hans ögon och säger att han inte går att lita på. Det har aldrig gått, även om jag trodde det en gång i tiden. Inbillade mig det, alldeles för länge. Vad han än säger blir det till skitsnack inför mig. Du kommer aldrig ifrån det. Sex år, eller sextio gör ingen skillnad, för dina lögner är desamma som då. Du är ingen, och ditt namn är bara ett förut så känt klädesmärke. Det är ute. Du är borta.
Han som älskar mig möter mig. Jag strålar och faller in i hans famn. Om det är möjligt, så älskar jag honom mer ikväll, än jag gjorde dagarna innan. När man vet och förstår vad man har att uppskatta, då älskar man ännu mer. Därför tillbringar vi resten av kvällen ensamma, fnittriga med redbull/vodka och billiga hamburgare. Och när vi kommer hem, spottar vi i kors i toalettstolen i väntan på att spy upp det vi nyligen hade hällt i oss. Det är kärlek, det. Jag älskar dig, mitt trebokstaviga allt.
Det var en gång jag mot mig själv
Så kommer självkänslan på tal. Det handlar om att förstå sig själv och andra. Hon säger att även de negativa känslorna måste upplevas, hanteras och användas. Kanske för den lilla i utvecklingens uppförsbacke, men när man inte längre är där, då undrar jag, ja... Jag hatar sätter på vilket de säger att så här är det och det är rätt. Det andra blir automatiskt fel. Är jag fel eller rätt eller uppochned? Skammen hotar hela självkänslan. Det mörka ingenting, allra längst ner. Det är bättre att vara arg. Jag ska bli arg nästa gång. Det slår inte sönder självkänslan, det samlar ihop den. Ilskan. Istället för att förlora mig själv, får jag kraft att försvara mig.
Sinnesrörelse är ett ålderdomligt svenskt ord för känsla. Känslor har med rörelse att göra. Vad är det som rör sig? Någonstans i det inre? Berörd och rörd. Eller, rör mig, ta på mig. En tre centimeters fingersmekning på en sekund och en utvidgande känsla av värme inuti. Stanna där och glöm känslan av fel. Jag är fel. Nej. Rörelsen vinglar, fram och tillbaka framför studenterna. Nu faller jag. Då vet jag att jag lever och att jag känner, för utan känslor - ingen rörelse. Bekräfta mig genom att visa att du förstår. Det känns alltid bättre när jag vet att du vet och att du förstår. Då är det helt plötsligt acceptabelt att vara rädd. Det är därför jag berättar det, pratar om det, upprepar det. Säg till mig, jag vet, jag förstår att du är rädd, men det gör ingenting. Var rädd tillsammans med mig, på låtsas eller inte. Tona in mina känslor, och de försvinner snart. Vi utvecklar våra upplevelser av själv, i samspel med andra. Det slutar inte vid sju års ålder. Det slutar aldrig. Det handlar inte bara om små barn. Förstå mig, och jag förstår mig själv.
Sydtoppen ligger utom synhåll ovanför molnen men jag har vart där förut och jag ska dit igen. Du kan om du vill, du vill så du kan, sjöng svenska akademien viskande i mitt öra. Känn din egen förmåga. Att utmana sin rädsla är en drivkraft till utveckling och förändring. Vi tar det en gång till. ATT UTMANA SIN RÄDSLA ÄR EN DRIVKRAFT TILL UTVECKLING OCH FÖRÄNDRING! Rista in namnet i bark för jag är mitt namn.
Kebnekaises sydtopp gömd i dimma, augusti 2005
Det var en gång påsk som aldrig förr
Inte den, inte den, inte den och inte den. Vad fan ska man ha på sig för kläder? Jag hatar den tajta ekonomin man måste överleva med som student. När fan ska jag ha råd att köpa något nytt? Jamenar, bortsett från de tre nya byxorna, linnet och tröjan som jag köpte den här månaden. Ehum... Men nu är det fest och jag har ingenting som jag inte redan har använt minst två gånger. Det finns bara en lösning. Jag blandar allt jag redan har, och klär ut mig till påskkärring. Det är ju trots allt påskafton, och jag har inte utnyttjat det maskeradtillfället på över tio år. Ett par randiga leggings som jag aldrig någonsin kommer att använda på allvar, en vit klänning, en svart klänning över, en brun tunika över det, och en svart väst allra överst. Hon rotar fram den fula kavajen från uthuset och sträcker fram till honom. Vi toppar med en röd alldeles för liten hatt. Nu är vi ett par på påsk, han och jag.
Fotbollsplanen var vår. Den stora badtunnan var på plats redan två dagar tidigare, och vattnet hade fyllts på under ett dygn. Jag skulle inte bada, för jag var alltför osäker på mig själv. Jag kände också mig själv tillräckligt bra för att veta att jag i alla fall skulle plumsa i efter vodkan. Men nu går jag händelserna i förväg igen, för det var inte ens mörkt än. Det ska grillas först, och sedan kommer tävlingarna. Jag tog på mig de stora hörselskydden och satte mig i skottkärran. Han ser ingenting, och för att vinna måste vi samarbeta. Sicksacka fram mellan konorna på banan. Vi vann, för jag var livrädd för att ramla. Vem är störst i käften? Vem har bäst oralsex? Vilka kommer snabbast i en trekant? Tävlingarna fortsätter och batteriet i min kamera dör långsamt ut. Men vattnet i tunnan når 40 grader, och jag hoppar i tre gånger. Vad som händer däri är hemligt och jag är en av många som har påsk som aldrig förr.
Förberedande eldning av tunnan och vägen till Blåkulla
Grillning vid fotbollsplanerna, samarbetstävling och Vem är mest musikalisk
Vem är störst i käften, och den berömda tunnan
Vilka kommer snabbast i en trekant? Vem har bäst oralsex, och när han leker säl i duschen
Det var en gång i den gamla kvarnen
Taket i den gamla kvarnen gungar upp och ner. Jag undrar hur många fester till de där gamla bjälkarna kommer att hålla. Glasen i baren darrar av vibrationerna. Dom har fått sätta upp speciella ställ, annars hade alla glasen för längesedan dansat ner i golvet för sista gången. Dom borde göra någonting åt taket också, för när som helst kommer det att brista, och de dansande paren där uppe kommer att falla. För säkerhetsskull ställer jag mig nära dörren.
Vart tog humöret vägen? Jag känner mig grymt ful. Jag skulle kanske ha tagit på mig en klänning istället. Gjort någonting annat med håret. Det är aldrig roligt när man känner sig så ful. Jag kan lika gärna gå. Jag var ändå aldrig på humör från början. Jag antar att onsdagen har dragit ner mig en aning, och jag måste få sura lite till, innan jag är redo att gå vidare. På lördag är jag redo igen, det vet jag.
Det står en åkgräsklippare parkerad utanför. Jag går hem, mörk i mörkret. Pappa är fortfarande vaken, då måste klockan vara ännu mindre är jag hade trott. Det var nära på tjugofem personer som drog förbi här innan. Ja, det var vi. Det var sisådär tio personer som åkte förbi på en fyrhjuling också. Nej pappa, det var en åkgräsklippare. Det säger ganska mycket om vilka vi är.
Det var en gång ett tillbakaslag i utvecklingen
Vad var det nu vi hade gått igenom de senaste dagarna? Internationellt perspektiv. Vi hade fått Ungern. Inte ugnen, Ungern! Shit. Sa jag ugnen? Nej. I Sverige har vi rätt till 240 timmar... dagar! Dagar ska det vara! F-f-f-föraäldraledighet. Beror på bekommelser och överensstämmelser. Jag menar bestämmelser och överenskommelser. Eh... Alltså... Hmm... Kom igen, idiot, Taka kollekt! Nej, eh, Tala korrekt! Helvete. Den varma paniken. Aannppaassaaddee till familjens bbeehhoovv. Har jag redan sagt det? Pappersprassel. Var är jag? Vad var det jag skulle säga? V-vad har jag sagt? Har jag sagt någonting överhuvudtaget?
Är det över? Nej. Jag står fortfarande kvar. Vad fan hände? Varför säger dom ingenting? Varför fortsätter de inte redovisa där jag slutade? Jo. Det gör dom visst. Jag hör bara inte vad dom säger, eller gör jag kanske det? Rummet har en väldigt ovanlig lutning. Eller är det jag som lutar? Det är jag och jag vinglar med vindarna som inte finns. Fan. Djupa andetag, det är inte långt kvar. Titta inte på mig, snälla. Jag är i alla fall medveten om kroppens svängningar, det är bra, då kommer jag inte att falla, eller? Vänster-vänster-vänster, TILLBAKA! Ssshit. Bredbent för balans och djupa andetag. Titta inte på mig.
Det är över. Vi sätter oss ner igen. Vad fan hände? Ett stort tillbakaslag i min personliga utveckling, det var vad som hände. Jag vill gråta. Jag som hade kommit så långt. Tillbaka på noll. Det var det här jag grät för, förra sommaren, när jag insåg att jag hade kommit in på högskolan. Skit i det, skit i det! Tänk på något ännu värre. Djupa andetag. Nej, var är dom? Var är de djupa andetagen? Var är andetagen? Var finns syret, var sitter lungorna, hur använder man dom? Var är blodet? Var är mina händer? Där är en hand, hoppas att den är min. Den griper tag i dig bredvid. Ta... mig... ut härifrån!
Sista redovisningen stannar upp. Jag håller upp handen mot dem, det är ok, det är ok. Åh, snälla bry er inte om mig. Se mig inte. Korridoren är tom på folk, bra, jag måste bort från folk. Men varför följer du efter, tillbaka in och ta hand om din bedömning, jag klarar mig, det kommer att gå över, gå in, gå in, GÅ IN! Tack. Luften är kall och full av regn. Jag hittar de djupa andetagen.
Jag är hemma igen på eftermiddagen dagen då jag vill dö. Äter någonting mycket onyttigt, bara för att det är så synd om mig. Jag samlar ihop bilder till en bok om bartenderskolan. Där jag vann den stora drinktävlingen, tack vare att jag pratade, och pratade så jävla bra. Har jag lyckats förut ska jag väl fan göra det igen. Snälla mig, dra inte ner dig själv i skiten igen, på grund av ett enda tillbakaslag.
1:a pris, Bar & Cocktailskolans Drinktävling 2006
Det var en gång för mycket
Det var dags att lämna, så jag lämnade, och istället började det nya. De nya personerna att lära känna. Det finns många sätt att lära känna, och vi väljer alternativet med soffan och vodkan. Desto mer jag lär känna dig, desto argare blir jag på alla de som inte gör det. De som kan skratta bakom ryggen åt något så löjligt som...
Fan...
Vodkan är inte ett bra sätt att lära känna. Jag blev alldeles för full, spyr och minns inte allt vad jag sa om mig själv. Tänk om jag sa för mycket. Man ska aldrig säga för mycket när man träffar människor för första gången. Eller blir det då en ärlig relation? Det finns nog ingenting annat än att skratta bort det lite generat under kommande möte, och fortsättningsvis låtsas som ingenting. Trots allt, har jag en stor känsla av trivsel redan nu. Och snart står jag upp igen, leende och beredd på mer. Så hon smusslar in mig på stället med löfte till vakten att bara ge mig en Cola. Jag är inte gammal nog för någonting annat än.
