Det var en gång vitt
Under vattnet. Det var ett vattenfyllt rum. Det var svart. Troligen var det natt i huset. Jag simmade runt och förundrades över hur länge jag kunde hålla andan. Någonting stort och slemmigt. Bläckfisken är stor som en bil. Tre långa slingrande armar som letar efter mig. Jag kan inte se de andra fem, det är alldeles för mörkt, men jag vet att de finns där. Snälla, rör mig inte. Jag kryper ihop i fosterställning för att bli så liten som möjligt. Det finns fler varelser under vattnet. Jag sjunker. Simmar jag så rör dom vid mig. Det sitter levande döda på golvet. Dom dog i ett sjunkande skepp. Jag vill inte, vill inte, vill... inte... luft!
Jag kastar mig upp ur sängen och drar ett djupt andetag. Halsen svider. Det var därför jag drömde om vatten och det var därför jag trodde att jag inte kunde andas. Jag brukar annars drömma om stenar när jag blir sjuk. Jag brukar drömma om ett berg och en människoliknande skugga. Jag tittar upp. Skuggan tittar ner. Han rullar ner stenar. Jag måste svälja dem. De är större än mig, men jag måste svälja dem. När jag vaknar är jag sjuk. Den här gången drömde jag om vatten och levande döda.
Det blir vitt. Små korta ögonblick av vithet och ljus. De uppstår vid smärta i halsen. En obehaglig erfarenhet stannar kvar. Jag var arton år och det sved i halsen. Ambulansföraren slog på blåljus och läkaren bredvid höll handen på min panna och gav mig syrgas. Jag förstod inte varför. Jag hade så ont att ja inte kunde andas. Febern smälte ögon och hjärna. Hjärtslag på EKG. Jag förstod inte varför. Och innanför dörrarna väntade de vita läkarna och tryckte in nålar i armen och slangar i näsan. Jag förstod inte varför. Jag grät av panik. Dom var vita. Det var vitt. Jag kämpade emot. Tiger förlorade sina ränder. Liten vit, rädd kanin. Det vita blev vitare. Ljuset tvingade mig att blunda. Ett tjutande i öronen. Allt fräter ut i en oändlig vithet. Trettionio timmar av oförståelse. Dom förstod inte varför. Vitt hade aldrig varit så svart. Mitt namn hängde löst runt handleden.
Det kommer inte att hända igen. Men det obehagliga minnet av vitt kommer tillbaka. Jag tar lite honungsvatten. Tittar ut genom fönstret. Tittar på Scott. Han tittar på mig. Han tittar på mitt honungsvatten. Jag tittar på mitt honungsvatten. Jag tittar ut genom fönstret. Det är ljust ute och himlen är vit.
Det var en gång ett kulturbagage
Hon vill se mitt kulturbagage. Jag vet inte vad hon vill se, men jag vill visa henne det ändå. Antagligen vill jag visa mer än vad hon vill se. Tiden räcker liksom inte till. Jag är bara en av trettio och hon har bara två ögon. Hon ger mig bara någon minut.
Någon liten minut, där jag får berätta.
Berätta, berätta, berätta! Vart vill jag börja? Väskan. Vad är en väska? Min väska är gammal och brun. Det är en väska man har när man rymmer hemifrån. När man är fyra år och inte får som man vill, så man rymmer hemifrån. Man packar ner fem nallar i väskan och en bulle, går till utkanten av trädgården och sätter sig under en gran i femton minuter. Sedan går man hem igen. Men det kan jag inte berätta. Jag är bara en av trettio.
Ägget.
Gräset är grönare på andra sidan. Inte i kärlek, men i livet. Jag vill bort. Jag vill bo i Afrika, Amerika och Japan. Jag vill göra någonting annat, jobba med någonting annat. Jag vill bli stuntman och naturfilmare och rik. Jag vill ägna mitt liv åt att skydda tigrar. Jag vill bygga byar för fattiga. Jag vill bort. Men när jag är borta vill jag hem. Hem till den fula soffan, den nykokta majskolven, det vardagliga livet och en bok som får mig att drömma. Hem till mitt hem. Till min födelseort. Till mitt ägg. Ägget som kommer från en struts, från Afrika. Ägget som kommer från borta. Borta och hem och gräset är fortfarande grönare på andra sidan. Men det kan jag inte berätta. Hon har bara två ögon.
Kompisen.
Den är liten och röd och mjuk och nödvändig. Fan, jag är så fruktansvärt rädd. Den ligger nära, i fickan. När jag blir rädd tar jag upp den. Gömmer den i handen. Skruvar på den, klämmer på den, biter i den. Den är viktig. Den är jag. Jag är den. Men hur skulle jag kunna berätta det? Då skulle alla i fortsättningen titta efter den i min hand under semenarier och examinationer. Och skulle jag då bli rädd för att ta upp den? Jag behöver den, när jag är rädd. Det kan jag inte berätta. Och hon ger mig bara någon minut.
Känsloringen.
Ringen som ändrar färg efter hur man känner. Jag ändrar färg efter hur jag känner. Jag kan inte hålla mina känslor på insidan. De måste ut. De måste synas. Omedvetet, men jag måste visa hela världen eftersom att det är enda sättet att få dem att förstå. Jag är inte mycket för att prata, kanske. Jag vill visa, därför att...? Därför att jag är mänsklig! Om världen vet, behandlar den mig därefter. Jag vill inte gömma mig.
Jag var tretton år, tonårsdeprimerad och upprorisk och svart. Helt svart. Eller, när man sedan blev så glad, så fort, att man inte hann förstå att man blivit glad och man istället blev förvirrad och en utsmetat färgklick på en tavla. Svart och vitt och brunt och grått är inga färger. Det skulle vara färger! Färger som syntes. Lyste. Färger som inte passade ihop. Färger som var glada... färg..glad..a. Eller, när jag blev kär men osäker och tankarna gick åt helt olika håll och jag blev randig. Ränder åt olika håll. Tjugotre randiga tröjor i en garderob och jag kallades för tiger. Det har funnits så många jag. Alldeles för många jag.
Kanske kan jag berätta det.
Det var en gång en olycka
Och så sa jag det en gång till, pekade på det överstrykna ordet i kalendern och log brett och sa det en gång till. Mina ord var lyckliga. Men lyckan försvann. Leendet dog. Var det sant? Var det inte över?
Tänk vad lycklig jag var då, när jag hade tagit mig igenom allt och överlevt. När jag stod på berget med vinden i håret och trodde att jag aldrig skulle behöva oroa mig för någonting igen. Lyckan och lättnaden jag kände varje kväll innan jag skulle somna. Åh, jag skulle somna, jag skulle sova hela natten och jag skulle vakna utan en oroande smärta i magen. Hade jag verkligen blivit så lurad? Jag lovade mig själv att inte gråta förrän det var bekräftat. Det blev bekräftat. Jag såg ett ord på dataskärmen och det räckte för att jag skulle förstå att det var sant. Jag hade blivit lurad. Ingenting var över. Så känslan av trygghet försvann och en tomhet uppstod inuti. En kall, ekande känsla.
Och med släpande steg och stirrande blick tog jag mig därifrån.
Och hur skulle ja kunna berätta det? Inte fan skulle någon förstå det. Oj vad synd det kommer bli om alla andra. Det är nog bäst att jag blir inlåst ett par månader någonstans där ingen behöver uppleva min närhet. Det är bäst att ingen känner sig tvungen att ge mig stöd. Det är bäst att jag får lida i ensamhet. Så tro fan att jag ska lida i ensamhet!
Det var en gång ett ord
Början är alltid svår...
Nej, vänta nu, så var det inte riktigt heller. Det var någonting som slutade. Det måste vart strax innan spriten och Spanien som någonting slutade och orden slutade också. Jag minns att jag skrek. Alla skrek. Alla kastade huvudet bakåt och skrek av skratt och lycka och sjöng så högt att fönster sprängdes. Stämband sved. Vi sjöng tills vi inte kunde sjunga och fortsatte ändå.
I´m so excited, and I just can´t hide it!
Vi var så lyckliga att vi blödde. Ett ögonblick som försvann och blev till ett minne, och som skulle vara det sista minnet av livet som vi kände till. Livet av ord. Den slutliga upplösningen. Studenten.
Tryggheten var över. Vi öppnade ögonen för första gången i våra liv och insåg att mycket av det som var, hade försvunnit. Orden var borta och vinden slutade lysa rött. Vi tog ett steg ut ur boet, lyfte vingarna för första gången och flög iväg. Ut i världen. Den hemska världen. Pengabehov. Fabriksarbete. Tomma färglösa vindar. Oroliga tankar om framtiden.
Tomhet och kyla och saknad.
Så kom Han med värmen och världen blev uppbyggd av kyssar och närhet och kärlek som flög omkring och färgade vinden röd. Men kärlek kan inte dresseras och inga ord kan spara den eller förklara den. Orden ville inte ens försöka. Inte förrän jag nu är där jag en gång var. Tillbaka i skolan. Skolan är full av ord. Där finns så många ord att de ramlar ut varje gång jag öppnar dörren och jag måste kravla över dem för att komma in. Det finns så många ord, att de nära på försvinner, eftersom att de vet att ingen riktigt hinner använda dem. Men kanske stannar de den här gången.
Början är alltid svår. Men det är en ny början. Ett nytt år, en ny dag, och ett nytt liv som kommit till världen. Det är 2009, onsdag, och hon håller sitt nyfödda knyte i famnen inne på förlossningen, full av lycka och ord, och jag börjar skriva igen...
