Det var en gång - en massa skitsnack

Jag somnade i mitt gamla rum den natten. I bilen på väg dit berättade hon att de nu hade placerat en säng i det rummet så att jag skulle slippa sova på soffan där nere, men jag anade att det mer var för deras egen skull - för en känsla av att allt var som det tidigare var. Det hängde tretton förstorade fotografier av mig på väggen. De hade noggrant ställt in skärpan på objektivet vid ett speciellt tillfälle varje år ända till min sexårsdag. Därefter vartannat till min tjugonde. Det hängde tretton förstorade fotografier av mig på väggen. Kanske saknade de mig faktiskt, och ersatte min personliga närvaro med de sparade minnena de hade kvar.

Så jag svarade alltså ja till illusionistens varieté. Carl-Einar Häckner. Det är dom små grejorna, säger han. Det är dom små grejorna som räknas, man måste börja någonstans. Dom små grejorna, heter varietén. Jag blir förälskad i honom varje gång jag hör talas om honom, och än mer nu när jag ser honom där på scenen i sin trollkarlshatt och med en bajsande vit duva i handen. Och han dansar fram och tillbaka efter varje illusion, till dragspelsmusiken från Gårdstens gata. Ler det breda leendet och ropar; Javisst! Studsar upp och ner som en boll. Trollar fram en boll, en som studsar liksom honom, och några till, innan de försvinner igen eller hamnar någon helt annanstans. Här får alla plats, säger han. Varietéstämningen i höghuset är så hög att vårt höghus slickar molnen i himmelska fluffiga förnimmelser av det godaste som närhet är.

Det är dom små grejorna som räknas i vårt liv. Så vi tog glashissen upp till våning tjugotre. Till Heaven i Gothia Tower. Drack ett glas vitt vin och åt en räkmacka för tvåhundratrettiofem kronor (exklusive vinet). Morgonen därpå packade jag ner min hembakta chokladkaka med en burk vispgrädde och åkte hem till henne och den lilla för att berätta om illusionisten, medan mitt svarta hår föll till golvet under hennes saxar. Dom små grejorna. Och en värmd chokladkaka smakar bra i regnet.

  

Här kommer tristessen. Smyger sig in genom brevinkastet och rasar klumpigt ner på dörrmattan. Jag flämtar till liksom jag gör varje gång brevbäraren kastar in reklam. Så nu klistrar jag fast några bokstäver utanför. Nej Tack. Nej tack till tristessen. Jag har kommit till staden, men jag är ensam om det. Alla andra är spårlöst försvunna. Inte ens hyreshusets korridorer andas. Inte ens fastighetsbolaget svarar i telefon. Jag såg en blond flicka i tvättstugan, men jag är inte säker på om hon levde eller inte. Jag äter lunch med mig själv den här dagen också. Soppa för fyra.  

Den nya datorn nallade sex tusenlappar ur min ficka. Jag hade hoppats på halva det priset, men Han höll upp pekfingret mot mig och påminde mig om mina intressen. Fotografierna har krav. Så jag suckade och erkände att han hade rätt, blundade när jag drog Visakortet och skyndade mig hem för att dricka ett fullt glas vin. Kanske behövde vi slappna av båda två för en kväll, så jag plockade fram filmreplikboken och citerade allt möjligt från Karate Kid till Dödligt vapen, medan Han gissade rätt på majoriteten av titlarna. "We thought you was a toad!"

Här kommer tristessen. Kanske kunde vi gå till djurparken idag, men vi var där förra veckan istället. En ballad av Tom Waits står på repeat. Han fungerar bara ibland. Som nu. Jag försöker hitta någonting i min lägenhet som inte är färdigt. River desperat i tomma lådor. Någonting att packa upp? Någonting att göra? Men jag har flyttat färdigt. Så jag somnar framför Tv:n vid midnatt ännu en gång, och rösterna därifrån tränger in i mitt huvud och bygger upp mina drömmar därefter. Fem timmar senare öppnar jag ena ögat och kisar genom sömnen på kändisrösten i rutan. Hon som syns där hade nyligen dansat omkull tillsamman med mig på röda mattan under en aningen tidig Oscarsgala för året 2010. Jag somnar om, vaknar om, ringer ett samtal och säger Ja. Jag åker härifrån.

Borås djurpark, och Tom Waits med en av de bättre nedan

---

Och här sover jag bort sommaren. Försöker ligga ner under täcket vid midnatt för en tidig nästa morgon, men vaknar först ett halvt dygn senare. Minst. Varför är jag så trött? Jag är fortfarande fysiskt klen sedan Hultsfred. Jag förmår mig knappt att dra upp persiennerna på morgonen. Inbillar mig att det regnar utanför fönstret för att slippa gå ut, medan solen egentligen skiner och vill in i min lägenhet. Men jag måste gömma min halvnakna kropp i mörker för kontoret mitt emot. De kikar in i mitt hem i samma stund som jag tillåter solen att göra det. Och när jag öppnar mitt fönster är jag rädd att grannen ska höra mig hosta. Det var det jag aldrig gillade med staden. Där jag saknar möjligheten att vara mig själv fullt ut. Men kanske ska jag vara det ändå. Ställa mig naken i fönstret imorgon, trycka brösten mot rutan och vinka till kontorstjänstemännen med ett hånfullt leende.  Åh, om jag ändå hade det modet. Men istället skruvar jag upp pilkrokar i hallen och visslar en okänd melodi, med persienner lika nerdragna som igår.

Så jag smet igen. Ensam den här gången till havet. Besteg ett berg jag aldrig nått förut. Han hade gett mig fantastiska förväntningar om hur det skulle vara där, men jag blev som vanligt besviken. Jag skapar alltid en alltför färgglad bild i mitt inre, och sällan kan en plats nå upp till den nivån. Men en utsikt är alltid beundransvärd, så jag spänner blicken i små detaljer långt nedanför och hostar upp resterna av mina lungor. Jag var tydligen inte redo för den ansträngningen än. Jag går hem och läser sönder mina ögon i en bok. Farväl till vapnen. Ännu en sida av kriget.   

Min dator behöver en ny skärm. Jag köpte en 23tum Widescreen som tydligen ska vara så pass bra att det var värt att välja det sista visningsexemplaret. Sen kom vi hem och insåg att skärmen behöver en ny dator. Tusenlapparna springer iväg. Vinkar med sina kanter och sjunger ta mig om du kan. De sprang iväg för den 1000GB externa hårddisken också, för uppgraderingen är nödvändig. Jag har för mycket.

Mina fyra fönster står på glänt. DiLevas röst, hans dans och doften av söta rostade mandlar slinker in från torsdagskvällen utanför. Åh, den doften. Jag går ner och köper några. Hostar upp hälften av dem och funderar över livets stora fråga. Ska jag fuska med TV licensen?

Jag har letat, men det finns inte. Jag har inte. Jag är oskuld på ämnet. Aldrig någonsin förut skrivit om en Hultsfredsfestival. Går det? För jag har inte. Finns det alltför många glömda konversationer och förlorade sammanhang här? För fastän jag nu minns mer än någonsin, blandar jag ihop det ena med det andra och har ingen aning om vad klockan är.

Det blev alltså en femte sommar i Hultsfred, fastän så inte var tänkt. Kvällen innan kunde vi inte längre hålla fingrarna borta från biljetten och morgonen därpå stod packningen utanför dörren. Jag trär på årets outfit och går upp i rus. Du vet hur jag vanligtvis gömmer mig från uppmärksamheten. Men en gång om året vill jag ha den och då ska jag ha den och då får jag den. För vem kan motstå ett fluffigt lejon smygandes fram i skymningen, eller låta bli att peka på tjugohundranio års blinkande brillor? Vem kan motstå fingerfärdigheten mot mitt Nintendo 8bitars skärp? Hey, ursäkta skärp dig, annars spelar jag bort ditt liv.

I Camp No-Name står mitt tält redan upp. De har förberett vårt besök. Regnbågen böjer sig ner över parken och vi öppnar den första. LejonLina. Jag fick en ny identitet förra året, och jag känner dem inte och de känner inte mig men de vet vem jag är. De såg mig förra året eller kvällen innan, eller någonstans på Internet. Så de vet vem jag är. Till och med i basker och röda hängslen. Sen pekade han och jag sa, typ det blev tvärtom fastän lite åt sidan. Jag tror du svamlar i manen, Lina. Var är det röda korset? Det vita tältet med rödklädda män och vita kors på. Eller var de röda? Kors alltså, och resten vitt? Mina hälar blir omhändertagna för andra gången redan. Jag har egentligen inte skoskav än, det är snarare i förberedande syfte som jag blir omplåstrad två gånger om dygnet. Då kan jag dansa i mina röda gummistövlar under partytältet som har disco mitt i natten. För vem dansar inte, när det hänger en discokula i taket, liksom? Men jag kan inte stanna särskilt länge, jag kan inte. Jag måste ut i natten och träffa folk, prata med folk, vara med folk. Och fastän jag trivs måste jag bort och jag vet inte ens varför.

Klockan är tolv. Klockan är alltid tolv i Hultsfred. Tolv på dagen eller tolv på natten? Kanske beror det på ljuset. Klockan tolv köpte jag en morgonpizzaslize med salami som var slut. Klockan tolv arrangerade campet intill oss såpabrottning, där valfria fick klä av sig en aning, gnida in sig i såpa och brottas på en såpaindränkt presenning. Jag tittade på och tjöt som resten av den stora publiken när brottarna gick blodiga därifrån efter jämna matcher. Klockan tolv såg vi Dodgebollandslaget utmana onyktra spelare. Någon har loppis också, eller byteshandel om man hällre vill det. Öppet klockan tolv till tre, men de sitter där fortfarande klockan åtta. Klockan tolv också.      

Jag sov över Regina Spektor och Winnerbäck, men lyckades ändå se båda konserterna. Hur nu det gick till, då de spelades på precis samma tid. Winnerbäck klär inte i regn, men Reginas röst försätter oss i trans. Då omgivningen inte längre existerar. Även när det stenhårda skyfallet kommer står jag kvar med munnen halvöppen av förundran. När applåderna tystnar blundar jag en stund, ruskar på manen och lämnar henne där. Det är vattenpölar på asfalten och vattenpölar på fälten. Det är vattenpölar inuti mitt tält. Jag plaskar runt med mina stövlar och bygger sedan ett nytt tält utanpå det förra med stulen plast. Allt finns på en Hultsfredsfestival. Jag täcker allt, hela mitt hus med plast så det inte regnar in och gör sedan hål i plasten så det regnar in. Skitliv, säger de när regnet faller. Vi kommer dö! Vi kommer dö i förtid! Sedan tappar han en brinnande cigarett innanför jeansen. Vi dansar på tappade morötter och pratar tyska genom plastfolie för att ironiskt återskapa en gammal knastrig inspelning av Hitler. Skickar en videohälsning någonstans, och hon häftar fast affischer och reklamblad på hans arm.

Det finns inga problem på en Hultsfredsfestival. Den hemska verkligheten narras. Vi andas in doften av varma pommesfrites dränkta i ostsås, och gör en Stockholm Boogie, för den som vet. Klockan blir tolv. Den senare varianten. Den mörka. Det ligger ett lejon och snarkar i lägret. Han berättar skämt som jag inte minns i morgon och tänder eld på mitt tält. Eller gjorde han inte? Jag fäktar med armarna och klagar. Tar ett stadigt tag i staketet. Bulimifylla. Bländas av ett starkt ljus. Ordningsvakterna med sina ficklampor i mina röda lejonögon. Jag morrar åt dem och spyr en gång till. Vem är lejoninnan? Jag vet inte, men jag var lejon-innan. Elljusen havererar. 

Är det morgon igen? Klockan är tolv. Vi trampar i rutten mat och lera. Har inflyttningsfest i ett tält. Vilken dag är det? Var det igår som jag...? Eller kanske nyligen? Nu vaknade jag igen och skakade av kyla, fast det var fortfarande natt. Nästa gång jag slår upp ögonen kastar jag mig genomsvettig ut ur tältet. Klockan är alldeles för mycket. Tolv. De bakar chokladbollar i campet. Jag tittar på och smakar. Sen säljer de dem och tjänar in det femdubbla priset. Hans barn ska heta Målsman. Och han som gick med rumpan bar, så till mannen utan tröja att klä på sig. Nu glömde jag The Killers. När var det? Några rader upp. Jag missade Human två gånger men såg resten. De var fantastiska på scenen. Så fantastiska att jag var nykter, så gott som. Det stora K:et lyser och ler. De spelade bort regnet och vi sov torra den natten.

Jag ingick i en flashmob den dagen. Vilken dag? Bang Bang kallade de den, men ångrade sig sedan då Pang Pang lät mera svenskt. Vi var ett trettiotal som stod längst bak på Krunegårds konsert och diggade diskret framför öltälten där. Det med bikiniklädda tjejer på taket som jonglerade med eld. Helt oväntat (för omgivningen) drar en kille fram ett inbillat vapen och riktar mot en av oss. Vi reagerar instinktivt med att dra fram våra inbillade vapen allihop i försvar och siktar hysteriskt mot varandra. Det första lika inbillade skottet avfyras, men ska jag dö så ska fan du det med. Vi skjuter varandra allihop, faller ner i gräset och dör. Ligger där, helt orörliga. Jag bevittnade inga reaktioner, för jag var uppenbarligen död men jag anade blickarna när vi oberört ställde oss upp och gick hem igen. Det var filmteamet som berättade om en och annan oväntad reaktion för oss senare.  

Så gungade vi lite framför The Sounds den kvällen och förälskade oss i syntaren där, och hostar av den passiva rökningen. Jag blir väckt den natten, för att jag sov. De tränger sig in i mitt tält och spiller öl, och jag skrattar i sömnen till hälften. Morgonen därpå trycker hon upp en vodkashot i hans näsa när han snarkar. Vi skrattar ihjäl oss. Tittar på en spytävling och när de slår världsrekord i dodgeboll där 220 spelare försöker kasta ut varandra. Men det regnar på oss så vi försöker skruva i proppar i ett proppskåp med boxningshandskar på. Jag fick i fyra på nittio sekunder. Det var tydligen inte minnesvärt, men jag fick ett tröstpris och skickade vykort till mig själv. Gick till final i pilkastning och ingick i en flashmob:

Vi blev ett femtiotal den här gången som tillbad en kebab. Stod utspridda i närheten av kebabvagnen intill Petters konsert. Fredrik hette mannen som köpte en kebab, vände sig om, visade upp den för världen och ropade högt: Jag har köpt kebab!! Överväldigade vände vi oss alla på samma gång, höjde armarna mot himlen och tjöt. HAN HAR KÖPT KEBAB - varpå vi börjar tillbe tallriken. Kommer närmare och bugar oss inför det gudomliga köttet. Åh, Kebab! Åh, Kebab! Åh, Kebab! Försäljaren satte händerna för ansiktet av förfäran och langosätarna i närheten stannade upp med maten halvvägs till munnen, storögt stirrande. När han en halvminut senare tog en stor tugga av vår Gud, skrek vi plågsamt och förskräckt och flydde i panik.

Flashmobsen räddade festivalen. Förra året hade de ändrat campingen och det här året såg inte ens festivalområdet ut som det brukar. Hultsfred sjunker för varje år som går. Regnet gjorde oss mer nyktra än någonsin här, vilket också ledde till att året tjugohundranio hamnar längst ner av de fem. Men kanske får det oss att minnas de underbara ögonblicken starkare, så jag plaskar i vattenpölarna och är glad ändå. Winnerbäck spelade sin sista av de fyra konserterna den kvällen och jag tror att vi avslutar där. Innan allt blev fel den natten. Vi avslutar där, när röken steg och han sjöng högt ut i mörkret, Kom ihåg mig då. Det enda som återstår att säga nu, är att det inte gick att skriva om en Hultsfredsfestival...

    

Det blev tillslut morgon den 1:a juli. Kvällen innan hade jag varsamt lagt ner allt jag nu ägde i lådor, och försökt ta farväl av mitt tjugotvååriga hem genom att göra allt en sista gång. Det här var sista gången jag sprang barfota i gräset. Sista gången jag besökte taket, sista gången jag låste bakdörren, sista gången jag vägrade närma mig spindelkällaren och sista gången jag somnade i min fula soffa. Sista gången jag vaknade mitt i natten och yrvaket vinglar runt i mörkret och känner mig fram längst väggarna bara för att jag är alldeles för trött för att tända en lampa. Sista gången jag kissar på toaletten i samma nynämnda nattmörker. Och förmodligen var det inte ens sista gången.

Jag vaknade tidigt och gäspade hela förmiddagen. Tunga lådor och ett obetydligt antal möbler bärs ner och upp igen i trånga trappor, och en ny sorts ivrighet anas inuti. Att CA Fastigheter är underbemannade betyder att jag flyttar in men får vänta på renoveringen till augusti. Han skämdes när han berättade det på telefon, för han försökte uppenbart undvika ämnet, och när det kom på tal på kontoret ville han inte se mig i ögonen. Jag har inte tid att bråka, utan sliter nycklarna ur handen på honom och springer därifrån. Nu ska det bos!

Så jag flyttar in i Borås allra varmaste lägenhet, där eftermiddagssolen bränner in genom fönstret. Då packar vi halvnakna upp lådorna till svala sekunder i fläkten som blev ett nödvändigt inköp. Men jag älskar den redan, och kommer att älska den mer när väggarna är renoverade. Hela högra sidan består av fönster och jag ser halva busstorget därifrån, vilket betyder att läget passar mig perfekt.  Samma dag hann vi med Ikeabesöket och kom hem med ett svart soffbord, ett rött databord, en svart spegel, en röd matta, och så alla småsaker som man så envetet tror att man behöver. Den natten låg jag vaken länge och smygkikade ut över min nya lägenhet med ett stort leende på läpparna. Morgonen därpå vaknade vi för första gången där, och jag sprang ut med en skrynklig inköpningslista i fickan med det sista viktiga kladdigt nedklottrat, innan jag blev vuxen och skaffade Ica-kort.

Utsikt från ett fönster

Det blev inflyttningsfest redan andra kvällen. En invigning med ett första av allting. Det här är första gången jag bränner mig på stekpannan. Fösta gången jag öppnar en bag in box i nya kylen, första gången jag spiller på mattan, första gången jag berättar hemligheter på toa och första gången jag skrattar sådär pinsamt högt. Första gången jag fumligt fifflar med skramliga nycklar utanför dörren klockan kvart över två på natten bara för att jag är alldeles för full för att hitta rätt. Första gången jag sitter på badrumsgolvet i samma nynämnda fylla och spyr. Dagen därefter är hyreskontraktet spårlöst försvunnet, och jag springer bakfull och ful till kontoret för en ny kopia.        

Maria och Mia på inflyttningsfest

Men jag hinner inte bo mer riktigt än. Hultsfredsfestivalen närmar sig, och innan dess har vi nu än en gång smitit iväg till Stenungsund, eller i alla fall strax utanför. En ung blåmes flög in i köksfönstret där. Den överlevde kraschen men chockades svårt, så vi tog hand om den, matade den med brödsmulor och byggde ett litet träd som den kunde sitta i. Vi döpte honom till Pille, och han flög iväg när han senare såg oss äta ägg till frukost. Vi var stolta hjältar i sommarvärmen. Sol och bad med cyklopdyk och vattenlek väntar över helgen. Men först cyklar vi till Stenungsund i kvällens havsdoft och dricker alkohol på Harrys, innan Han köper räkor och krabbor och musslor och bläckfisk och cyklar hem. Jag tror inte jag vågar smaka... 

Pille i handen och i det hemmagjorda trädet

---