Det var en gång - en massa skitsnack

Morgonen kom och kvällarna försvann, men askan den bestod. Han skulle vara hemma nu, för längesedan. Oron ökar i takt med ensamheten. Jag äter fetaost med mig själv och försöker skingra tankarna. Men vaknar på natten och snyftar när jag försöker omfamna värmen som inte finns där. Tänk om de öppnar luftrummet för tidigt. Tänk om sedlar går före säkerhet, för nu handlar det om stora pengar. Tvåhundra miljoner dollar om dagen, skrev han när vi lyckades få kontakt. Pengar kan alltid relateras till ångest. Oron övergår till rädsla. Det enda jag önskar mig, är att han ska komma hem igen. Jag gömmer mig i soffan under filten framför japanska filmklassiker, för att undvika negativa tankar. Tokyo monogatari, Sansho dayo och Derzu Uzala. För säkerhetsskull startar jag ett avsnitt av Arkiv X också, men drabbas av ångest då det visar sig handla om en flygkrasch. Dagarna blir allt längre. Kom hem, snälla.

Under min allra första anställningsintervju på socialkontoret mitt emot, ansträngde jag mig för att se någorlunda respektabel ut. Sekunder innan jag kallades in, upptäckte jag dock den stelnade tandkrämsfläcken som hade runnit längst skjortan. Jag formulerade tysta svordomar och gnuggade frenetiskt, för att kort därpå återigen inta en oskyldig husdjursposition. Jag förstår inte. Ända sedan hon krossade sin spegel har oturen förföljt mig. Inte nog med potatisexplosionen i köket, jag brände även pannan på plåten vid brödbaket och spräckte byxorna i baken när jag böjde mig fram. För att inte tala om bråket som ledde till slarvet för tre år sedan, och nu slutar med att dem ska göra om min rotfyllning. Och tio av tjugo i lokalen, kan inte svara på simpla sekundersfrågor, fastän de har fyrtioåtta timmar på sig. Jag är ovän med alla (fast egentligen ingen). Men jag bannlyser oturen inför tentan och lämnar då salen i tron om att jag har gjort ett tillräckligt arbete inom svenska som andraspråk.  

Människan kan inte flyga, särskilt inte långt. Jag gråter några tårar när jag lämnar honom på flygplatsen. Han ska till Amerika, Boston för att vara exakt. Men Boston är långt bort, så jag snyftar mot hans axel i folkvirvlet på terminalen. Det enda jag önskar mig, är att han ska komma hem igen. Jag väntar otåligt i vårsolen som strålar in genom glasfönstret och reflekteras i bassängen. Jag bländas av det skarpa ljuset och mumlar bubblande melodier. Den omtalade askan kan försena hans hemkomst, och jag simmar omkring med en oro som inte kan förklaras.

Det är fyra veckor till Japan. Jag har börjat tjuvläsa kommande kurs parallellt med sista arbetet i DV, och planerar att ha genomarbetat all litteratur vid kursstarten. Längtan till Japan attackerar i omgångar, när det finns tid. Jag tappar fortfarande mat med mina pinnar, men har också lärt att det finns en viktigare etikett vid restaurangbesöken. Istället för att be om notan, uttrycker man enkelt; Gochisousamadeshita (det var en fest) och går till kassan där notan väntar. Men hur många av Japans rituella beteenden kommer jag egentligen att förstå?   

Visserligen visste jag att du inte var som förr, det hade du berättat. Men när jag stängde dörren efter dig log jag ironiskt och tänkte att du blivit den mest socialt inkompetenta människa jag mött. Men det är inte mitt problem, så jag fortsätter mitt sneda, skeptiska leende. När det däremot visar sig att allt var ett skådespel, en lek, eller vad du än vill kalla det, rynkar jag pannan av irritation. Ursäkta uttrycket, men: vad fan ville du bevisa med det? Jag vet inte vad som var spel, eller vad som inte var, men det spelar ingen roll. Du ödslade bara min tid, och tro mig, det finns bra mycket annat jag kan ägna mig åt en lördag än att spendera tid med någon som beter sig så meningslöst och falskt. Det enda du vann, var mitt brutala ointresse. Jag vill inte träffa dig igen.      


Tandläkaren hmm:ade och formulerade frågan. Brukar du bita ihop tänderna? Bara när jag är arg eller har otur, svarade jag.

min ameikan