Det var en gång - en massa skitsnack

Onsdag den 27:e maj tjugohundranio. Soluppgång: 2:44, Solnedgång: 20:59 beräknat. Vindstyrka, närmare 20 m/s. Jag ser ingenting, för sandkakorna har blåst upp i mina ögon. Jag torkar bort sanden men ser ingenting ändå, för håret blåser över hela ansiktet. Solhattarna flyger av barnen i gungorna. Fröknarna står hopkrupna under mössan, bakom halsduken. Molnen på himlen ändrar form. Jag fotograferar dem. Varje dag ska jag fotografera dem.

Så hade man vaknat varje morgon och inte vetat om den pipande hostan varit en irriterande dröm eller inte. Jag bäddade i alla fall ner mig i soffan framför TV:n medan han drack whiskey och försvann. Do Re Mi till gitarrpling i 174 minutersrullen Sound of Music från 1965 års vita bergstoppar. Därefter fastnar jag för Gerard Butler som The Phantom i 2004 års filmatisering av The Phantom of the Opera av Joel Schumacher. Fastän jag lyssnat på Lloyd Webbers originalmusik under många år, insåg jag plötsligt att jag egentligen inte visste vad som utspelade sig i Operahuset. Troligen hade jag inte ens insett att all den fantastiska musiken hörde till en och samma show. Think Of Me, All I Ask Of You, Music In The Night, Wishing You Were Somehow Here Again, The Point Of No Return, samt såklart Phantom Of The Opera. (Det är alltså både en film och ett soundtrack som jag starkt rekomenderar)

Midnattsfilmen blev dock ännu bättre. The Buried Secret of M.Night Shyamalan inleddes och filmades som en dokumentär om den välkände regissören med samma namn (Sjätte Sinnet, Signs, The Village). Men allteftersom dokumentären framskred blev Mr. Night alltmer hemlighetsfull och intervjuerna med Johnny Depp och Adrien Brody var minst sagt mystiska. Inte förrän det kom fram att regissören varit död, can see dead people, och ett spökes spegelbild kom med på film, insåg jag att det istället faktiskt var en fantastiskt underhållande Sci-fiction Hoax[1], där alla Night´s filmer visade sig vara verkliga självbiografier.

Onsdag den 27:e maj tjugohundranio. Soluppgång: 2:44, Solnedgång: 20:59 beräknat. Vindstyrka, närmare 20 m/s. Ett återfall av Eraserheadmani med ett desperat behov av att äga 1977-årsrullen.  A Beautiful Mind hem i brevlådan. Utlandsbeställning på schemat, filmfeber, och skådespelaren Paul Bettanys födelsedag.

Och vad roligt det är, då när man säger någonting som verkligen går fram. När den lilla i min famn slutar att gråta och förstår någonting som hon inte förstod förut. Då när man ser, verkligen ser, att man har lyckats med någonting. Eller, när det blir tvärtom. När de får mig att förstå någonting som jag inte förstod, eller inte ville förstå. När man precis har läst ut en saga som var lång och tråkig, och de säger, en gång till, snäälla! Varför, jag förstår inte, varför? Den var ju lång och tråkig! Men jag suckar och läser igen och jag gör det med mer inlevelse den här gången, för nu vet jag redan vad den handlar om, och jag kan byta ut lite och hitta på lite och omforma rösten. Och då tränger de sig närmare i soffan och gosar med fingrarna i mitt hår och spärrar upp sina glansiga ögon. Jag stannar upp, för plötsligt förstod jag varför. Liksom det helt plötsligt gick upp för mig varför hon skriker och sparkar av sig skorna så fort jag har fått på henne dem. Jag sitter i hallen med mina röda stövlar på, och förstår varför. Har du stövlar, ska jag ha stövlar och blä för skor!

Och vad glad man bli, när man går undan en liten stund, och stänger dörren. Då, när man hör där på andra sidan, små ljusa barnröster som frågar, var är iina? Har jina gått hjem? Eller när man cyklar hem på eftermiddagen och de följer med till grinden för att vinka. Och knackar på fönstret när man kommer på morgonen, och springer för att möta mig i dörren. Då måste jag ha gjort någonting rätt.

Eller har jag gjort allting fel? Har jag blivit en vän, mer än en ledare? Har jag pärlat för många armband? Gjort för många pannkakor i sand? Har jag tänjt på regler och gränser alltför ofta när jag frågat mig själv varför inte? Varför får han inte göra si och så, fastän det är så roligt? Är jag en av dem eller en av de andra? Jag måste få svaret på den frågan, och tar därför ensamt ansvar för det mest svårhanterliga en hel dag. Kan jag styra det här, vet de vem jag är och vad jag är. Jag tvekar, osäker på min egen kompetens men styr det sedan på ett snällt och samtidigt bestämt vis. Jag förväntar mig kaos, men upplever samspel och respekt. Jag är en ledare, om än en barnslig sådan.

Lägenheten var fantastisk. Ett stort fönster hade utsikt över hela Liseberg. Ordagrant, alltså, då man kunde se varenda karusell. Lite konstigt var det förstås, att Liseberg nu fanns i Borås, för jag var helt säker på att det nyligen låg i Göteborg. Men vad spelar det för roll, inte ska jag klaga över den barnsliga lyxen. Så jag ler och vänder mig om och tittar på det japanska körsbärsträdet som växer upp ur golvet mitt i rummet. Jag undrar om det kommer att bli svårt att dammsuga runt det. Jag rycker på axlarna, går ut genom dörren och flyger iväg. 

Drömlägenheten försvinner i samma ögonblick som telefonen börjar vibrera på morgonen. Jag ska snart iväg till dagis och sedan kommer jag att skynda mig hem för att fortsätta röjningen. Välja och välja bort, sortera mera. Jag flyttar den 1:a juli. Inte till någon körsbärsträdfylld tivoliutsiktsdröm, men till någonting lagom. Lagom är bra, det är allt jag kräver för jag är ganska lagom. Dessvärre är det inte lagom med ägodelar jag vill ta med mig. Nostalgin är en stark känsla och jag kan knappt förmå mig att slänga gamla instruktionsböcker för mobiltelefoner jag hade för ett decennium sedan. Inte ens de som är skriva på Armeniska. Men nu gör jag det ändå, och känner mig renare efteråt. Hejdå tomma kameralådor, smutsiga arbetshandskar från fabriken, halva solglasögon, förbrukade laddare, skrynkliga fotografier och trasiga lermonster från gymnasiet. Jag ska flytta utan er.  

Tänk om ingen kommer. Vem ska man egentligen bjuda och vem ska man låta bli? Det värsta ett barn kan säga till ett annat barn är, du får inte komma på mitt kalas. Kanske blir det värre med åren och desto längre man har känt varandra desto mer sårar det när man inte får komma. Men kanske är det ännu värre, om ingen kommer. Ett skräckscenario. Flickan fyllde år, hyrde den stora lokalen och dekorerade med ballongen och serpentiner på de dukade borden med musik intill. Sedan stod hon där ensam vid dörren till midnatt i väntan på ingenting, för ingen kom. Jag var en av dem som inte kom. Jag kommer att ångra det valet för alltid, för jag såg den bortvända blicken skoldagen därefter. Och rädslan för samma situation är anledning nog till att jag inte bjuder hem någon. Tänk om ingen kommer? Nu är jag tjugotvå år, jag ska ha fest, och tänk om ingen kommer? Därför viskar jag diskreta inbjudningar till dem som jag vet kommer. Hur gärna jag än vill nämna lördagskvällen för alla jag möter, håller jag tyst av rädsla för att bli besviken. Det är ingen diss, så ta det inte så, det är bara en gnagande oro då det har hänt förut. Bara den lilla skaran får veta, alla elva, varav jag förväntar mig nio utan att bli besviken. Åh, hoppas att de kommer.     

Så fest ska det bli, en liten men stor ändå. Hamburgekalas, för att vara exakt, med flaggor och glansiga partyhattar i alla färger. Det måste bli bra, nu eller aldrig. Grillen står beredd med glödande kol. Vi fyller frysen med tjugofyra stora hamburgare och lika många bröd, fem flaskor läsk in i kylen, två flaskor vitt till bålet och jordgubbar och vindruvor och kiwi. Blåbärstårta ska det bli, med massor av godis på, så mycket att tårtan inte syns. Likörbollar bakar jag också och stökar ner hela köket med Kahlua och choklad. Vad saknas, ska det finnas någonting mer? Det måste bli bra, en gång i livet, eller i alla fall lagom. Vi tjuvstartar, smygsmuttande på bålet. Jag blir alltid alldeles för full på bål, så jag har gjort det lagom svagt ikväll för jag ska inte förstöra min egen fest. Liksom den enda gången jag kan minnas, då jag inte ens kunde säga hejdå till mina gäster. Tio över sex, tänk om ingen kommer?

Solen gick upp över den 6:e maj. Jag blir tjugotvå år, idag. Jag sliter upp de stora paketen och upptäcker att det ena innehåller en ovanligt hårig picknickfilt och det andra en lejonoverall med ett enormt huvud som luva. Jag stirrar förskräckt på de fruktansvärt fula presenterna. Eh... Tack? Jag kniper igen båda ögonen och öppnar sedan det ena försiktigt. Det är fortfarande mörkt ute och han sover tungt bredvid. Jag lägger vänsterarmen om honom och somnar om igen.

Sången tränger sig in i min dröm och väcker mig. Han tar fram ett litet vitt paket med rött omkring. Till min kära plutt. Han hade redan köpt den dyra underbara fjärilsklänningen till mig, så jag hade väntat mig någonting mindre. Men där låg nu den lysande röda iPoden som jag har kastat längtande blickar efter i snart ett år. Den röda! Den som aldrig finns, någonstans! Men nu fanns den, i min hand, med några kärleksord ingraverade på baksidan. Då känner man sig lite skyldig, och undrar om man verkligen var värd den, och sedan sker ett glädjetjut inuti och så kryper man in i hans famn och vill stanna där.  

Regnet föll över den 6:e maj. Det är min födelsedag och jag trippar iväg till skolan under ett paraply, plaskande och glad. Men paniken väntar innanför dörrarna. Nej, nej, säg inte att det är sant! Men, de hade förändrat seminariet till en redovisning. Nu skulle jag stå där framme igen, och den här gången med någonting jag inte alls var säker på. Blod på min födelsedag! Jag skakar i kroppen när jag möter min lilla studiegrupp. Tårögd, antar jag. Jag klarar inte av det. Inte idag av alla dagar, inte så här oförberedd. Senast jag stod där framme var då, då när allting gick fel. Gå, säger dom. Gå, det är inte obligatoriskt, så gå, innan det är för sent. Jag tar ett steg mot dörren. Sedan tar jag ett steg tillbaka mot gruppen. NEJ! Jag kan inte börja smita från problemen. Det är inte jag, har aldrig varit. Jag kan inte gömma mig för rädslan. Det är inte blod på min födelsedag, det är en utmaning. Vad var det nu igen vi sa om utmaningar och rädsla? ATT UTMANA SIN RÄDSLA ÄR EN DRIVKRAFT TILL UTVECKLING OCH FÖRÄNDRING!

Jag tar den lilla biten, den allra minsta. När man har hamnat allra längst ner måste man ta små steg, ett i taget, för att klättra upp igen. Jag tar den lilla biten och jag klarar av den. Jag sätter armarna i kors för att inte låta någon komma för nära, och möter de blickar som inte finns. Ser till att titta på den, som tittar på någon annan. Det är där jag måste börja igen. Och jag klarar av det och det är början på den nya utvecklingen och det är min födelsedag. Den tjugoandra.

Inget telefonsamtal. Jag får ta saken i egna händer. Porttelefonen knastrar. Ja tack? Jo, jag skulle vilja prata lite med den där... Vad fan hette hon? Sjöberg? Sjöholm? Sjöjungfru? ...den där Sjö. Det knäpper till i dörren. Och efter en handskakning får jag svar på mina två frågor. Ugn? Frys? Oh ja. Då finns det ingenting jag behöver se. Jag känner redan till planlösningen och storleken. Priset är rimligt och läget är perfekt, mitt i stan. Vid extrema missbildningar kan jag ändra mitt svar nästa måndag. I annat fall, flyttar jag in den 1:a juli.  

Thairestaurang, och shoppingtur med mamma och björnborgskorpresent och trioklackskorpresent (passar till fjärilsklänningen). Tack, för alla meddelanden, sms och telefonsamtal. Jag vet att jag finns, när jag vet att ni vet det...  

Vad fan är de didaktiska konsekvenserna? Konsekvenser av vadå? Di-dak-ti-ska. Det hade varit observationer på förskolan och nu skulle rapporten sammanställas. Jag var klar redan tredje dagen egentligen, men de där jävla förvirrande didaktiska konsekvenserna då? Det luktar bränd hjärna. Men kom igen, de diktasiska konventionerna! De dåduktiska konstruktionerna? Eh, blä. Det är två dagar kvar till min födelsedag. Jag ligger ett helt år framåt i tiden men känner mig som tre år tillbaka. Hur förklarar man det? Det kanske är precis som de dimensionska kontrasterna? Eller nej, vänta...  

Tre brandbilar kör långsamt in i Slottsskogen. Den stora Majbrasan ska tändas på senare under kvällen och det sitter tiotusentals människor i parken. Av någon anledning hade jag för mitt inre föreställt mig att vi skulle vara näst intill ensamma där. Vilken ovanligt dum tanke. När vårsolen beter sig som en sommarsol, sista kvällen innan maj, kommer hela Göteborg ut. Det känns underbart att vi är så många. Vi blir sådär tjugofem, från och till, som bereder ut oss på picknickfiltarna bland de andra och lyssnar till ljudet av ölburkar som öppnas. Vad heter det ljudet? Sedan sitter vi där tills facklorna tänds, trummorna dånar, häxorna kraxar, och elden tillslut flammar upp. Det var en underhållande tradition och brasan värmer oss på avstånd. Han lägger mig ner i sin famn, kysser mig om och om igen och säger, Jag tror att jag har hittat så mycket rätt att jag inte har hittat fel...

---