Det var en gång nära
Projektarbetet var fullständigt och färdigt flera dagar för tidigt. Responsen under sista handledningen var så berömmande att vi tvingades motstå impulsen att slå high five under bordsskivan. Istället signalerade vi stolthetsuttryck genom kroppsspråket. Därefter firade vi med räkmacka och starkcider på Viskan, en fredag förmiddag i vårsolen. Visserligen hade vi firat med chokladpudding dagen innan, och mjukglass dagen innan det, men allvarligt talat, vi hade förtjänat det med.
Plötsligt fanns tiden där, ungefär i samband med utgivningen av kurshandboken. Dä årdnar säg, vischt! Ja tack, tack så mycket. En tydligare kurshandbok har aldrig existerat. På så vis, tack vare honom och tack vare tiden, kunde jag tjuvstarta hela kursen. Litteraturen var redan genomarbetad. Nu hann jag även skriva tre litteraturseminarier, komplettera tre studiegruppsträffar, fyra föreläsningar, förbereda åtgärdsprogrammet och påbörja den enskilda inlämningsuppgiften redan innan specialpedagogiska perspektiv introducerats. Det innebär att alla kompletteringar kan lämnas innan sommaren och att poängen kommer samtidigt som alla andras. Vi ses den tjugofemte, sa jag och lämnade skolan.
Japan är oerhört nära. Men dessförinnan kommer den sjätte. Han sjunger en rockig variant av födelsedagssången och dansar en fruktansvärd dans vid sängkanten. I paketet ligger klänningen som jag tittat på i skyltfönstret så många gånger. På kvällen blåser hon upp ballonger som hon tejpar på dörren medan jag bakar tårta och blandar bål där gummiankan flyter omkring bland jordgubbar och lime. Slurpkalas innebär att man slurpar bål och lever livet till dagen därpå. Den som kom fick såklart en fin hatt. Jag bjöd in ett fåtal som trasslade in sig på twister och ramlade omkull. Vi lekte med ord och var galna i pannan, innan jag badade i bålet och fick en dusch. Min energi tog slut i samband med natten.
Japan är oerhört nära. Trettiofem timmar till landningen i Osaka, faktiskt. Den rosa resväskan är packad. Fastän jag det senaste har spenderat tid till skolarbeten har jag spenderat ännu mer tid åt ännu mer japansk filmkultur. Biruma no tategoto, Akira, Rashomon, Ugetsu Monogatari, Ikiru, Ran, Hiroshima Mon Amour, Ukigusa och Yasujiro ozu, här representerade i den ordning jag rekommenderar dem. Nu väntar istället drömmen om Japan. Drömmen om färgfyllda Tokyo och trädgårdarna i Nara, om geishornas Kyoto och bergsbyarna i Tsuwano, om samurajernas Hagi och atombombningens Hiroshima. Nu följer vi vägen i samurajens spår.
Bålbad på slurpkalas
