Det var en gång - en massa skitsnack

Jag tog ett glas till och gick ut, men kom snart hem igen. Klockslagen tröttade ut mig. Jag väntade på honom men somnade till TV:n och lampljuset bredvid. Flera timmar senare kysser han mig vaken i natten och ber mig att öppna ögonen. Tittut, säger jag. Tittut, säger han och tar fram två kinderägg. Så mumsar vi choklad klockan nollfyra och bygger en grävskopa, innan jag drar ner den varma famnen bredvid mig.

Snön föll lugnt över staden. Det var den stora redovisningsdagen. För en gångs skull kände jag mig inte panikslagen. Hon och jag, som var minsta antal och därmed låg risigt till med tidskriteriet, hade skrattat oss igenom förberedelserna. Vi hade nu en femton minuters videorulle där vi själva spelade alla roller. Därför kände jag mig snarare ivrig än nervös, över att visa upp vårt låghumoristiska mästerverk, efter att jag läst upp min hämtardikt.

”…Därefter kan du hämta May,
så kan ni tillsammans trycka på play”

Det var den stora redovisningsdagen. Och sedan skulle det vara slut för året. Hon och jag var först ut den morgonen, därefter kunde vi lugnt och färdigt inspektera resten. Då han spelade ukulele och sjöng Änglamark, medan hon dansade fram i piruetter iklädd en sopsäck. Eller när de läste högt ur sagoboken till levande ljus och skuggteater med illustrerade känslor bakom lakanet. Men vi var först ut med fantasins grund och nog var det värt besväret, för vi skymtade ett leende på läpparna som aldrig ler.

Om blodvärdena är för låga är det tack, men nej tack. På ett sätt hoppas jag att dem är det, och det vet hon om. Det var sex år sedan jag först ville bli blodgivare, men inte förrän nu hade jag tagit mod till mig för en blodkontroll. Jag satt tårögd i väntan på sticket från nålen som inte når i närheten av storleken på blodkanylen vid tappningarna. Om blodvärdena är för låga, har man en ursäkt att skjuta upp det, inte i sex år, utan för alltid. Men hon granskar resultatet i en sekund, ler och ger mig en vänlig blick. Mina värden är ovanligt bra, säger hon. Veckorna går sedan den dagen. En, två, elva, nej kanske bara tre, innan den gratulerande rösten ringer.

Och det betyder att den stora dagen närmar sig. Dagen att uppfylla löftet till mig själv. Den som är frisk är skyldig att betala till den som inte är det, - i situationer där det handlar om så lite. En överdriven rädsla för nålar ska inte vara ett hinder. Så jag känner mig självsäker när dagen kommer, fastän jag föreställt mig den tjocka kanylen i mardrömsscenarier alltför många gånger den senaste tiden. Det är inte smärtan som skrämmer mig. Det är bara så otroligt onaturligt obehagligt med det vassa, kalla, hårda som tränger in i venen. Och när jag står i dörren med en ifylld formulär och ser blodstolarna, vill jag vända om. Jag kan inte, jag kan inte. Jag känner mig så förvirrad att hon måste upprepa allt hon säger. Gråtfärdig sätter jag mig ändå ner, och gömmer ansiktet i min kallsvettiga hand. Andas in och ut. Och jag stakar mig när hon ber om mitt personnummer.
     För att vara en nål på sisådär fem cm i diameter, var det förvånansvärt smärtfritt, fastän jag gnydde högljutt vid själva sticket. Och fastän det sved ordentligt att dra ut den, fyra dl senare, så kunde jag stolt lämna centralen. Jag är blodgivare, och ska så förbli. 

Han kallade mig för sin duktiga plutt och kysste mig i firmabilen. Han hade arbete att sköta, medan jag inte hade någonting, förutom ett bandage runt armen. Så jag satte mig i firmabilen och åkte med till Stockholms snövirvel. Där vandrade vi ut i mörkret och den bitande kylan som fick mina kinder att domna. Då stoppade han in mig under sin arm och pussade på mig medan vi kikade in genom skyltfönster i Gamla Stan. Men staden var alldeles för vit, och snön alldeles för kall, så vi återvände snart till hotellet och åt en sen middag på restaurangen. Morgonen därpå, satt vi i en vrå på Karolinska, där han lagade maskinen och jag såg på. Snön hade virvlat upp till storm utanför fönstret. Och hem slirade vi långsamt på motorvägen i den stormen en hel dag, med en känsla av spänning och rädsla på samma gång, medan vi räknade last och bilar som halkat i diket och sjunger vår sång. Gas, gas, gas! Bil, bil, bil! Gas, gas, gas! Bil, bil, bil!

Vill du att jag ska sätta på radion, ja? Så vrider han på näsan och gör knastrande ljud med gommen och snön virvlar runt omkring.    

Det är julbord i yxhammargården, fastän det inte hör julen till. Skinkan och musten får vänta till den stora dagen, säger han och bjuder på lyx. Men lyx faller mig sällan i smaken, och jag grimaserar åt förrätten i smyg. Sedan låtsas jag att jag inte har ätit på en hel vecka och då smakar den mögliga osten genast bättre. Precis som jag ibland låtsas när jag går omkring uttråkad på stan, att jag besöker den här planeten för första gången. Då tror jag att cyklarna är djur och bilarna likaså och förundras över affärer och affischer, och förstår inte alls vad kläder är för någonting. Och nu äter jag den mögliga osten, för jag har inte ätit på en hel vecka. Kanske har jag inspirerat mig själv alldeles för mycket, i mitt förskolearbete om fantasins grund.  

Jag ser mig omkring i lyxen. Ett ljus står på sned i den perfekta kristallkronan och sedan ännu ett och ännu ett, och jag hånler åt perfektionen. Jag är inte lätt att roa på ett ställe som det här. Men när dansken pratar med dialekt som jag aldrig förstår, upplever jag en nostalgisk känsla ifrån Afrika. Och när hon delar ut sånger till gästerna sneglar jag på texten och skiner upp. Sedan stampar jag takten med klacken och garvar mig igenom hela den dåliga översättningen. Översättningsprogram i datorn kan ge irriterande resultat, men den här gången åstadkommer de skrattattacker med ryggsmärtor som följd. Kanske för att skratten hetsar varandra, kanske för att vinglaset är tömt. (Försök att sjunga nedanstående klassiker, om du kan)

Därefter kommer fredag. Han och jag besöker Naturhistoriska Museet och tar en kvällstur till Liseberg. Äter renkött med lingon och delar på en varm choklad i de vita andetagen. Jag köper några kylskåpsmagneter, olika dem jag köpte på Museet. Vi betalar även det överdrivna priset för entrén till isbaren där min isdrink i isglaset strax glider över issoffan och kraschar. Kylan ansatte fingertopparna, och vi tog in på hotell. Med utsikt över Bergakungen smög vi oss sedan ner till biljettautomaten. Men medan New Moon visades i salong ett, längtade jag allra mest upp till badkaret på hotellrummet.

Därefter kommer lördag. Han och jag åt en lagom hotellfrukost och checkade ut. Ut i kylan och julhandeln. Jag köpte en kylskåpsmagnet men det var enda fyndet. Ville köpa nya kläder till glöggfesten på kvällen också men insåg återigen att det nuvarande klänningsmodet inte faller mig i smaken. Precis som glögg inte faller mig i smaken. Precis som möglig ost. Istället sörplar jag vitt vin och viskar, eller lyssnar på den stora samlingen av kusiner och familj i vårt lilla vardagsrum. Men han var också där, han som är lite mindre. Och ju senare klockan slog, desto fler spel i kort lade han ut i brist på någonting roande. Så jag blinkade åt honom och frågade om han kan läsa mina tankar. Sedan övar vi några gånger i smyg, i den mörka trappan, och visar sedan upp hans magiska krafter inför publiken. Kanske har jag inspirerat mig själv alldeles för mycket, i mitt förskolearbete om fantasins grund.   

Bjällerklang (genom översättningsprogram):

 Beautiful genom snön i en häst öppen släde
Över fälten vi gå skrattar hela vägen;
Bells på bob-tail ring, Making Spirits Bright
Vad roligt det är att rida och sjunga en sång sleighing kväll

 (Chorus)

Jingle Bells, Jingle Bells, Jingle all the way!
Åh vad roligt det är, i en häst öppen Sleigh Ride
Jingle bells, jingle bells, jingle all the way!
Åh vad roligt det är, i en häst öppen Sleigh Ride

En eller två dagar innan, jag trodde ja skulle ta en tur
Och snart Miss Fanny Bright satt vid min sida;
Hästen var mager och tunn, verkade olycka hans lott;
Han kom till en bank springa och vi fick upsot

Chorus

En eller två dagar innan den historien jag har att säga
Jag gick ut i snön, och på min rygg jag föll;
En gång gick med i en häst öppen släde
Han skrattade när jag var där, men snabbt körde iväg

Chorus

Nu är marken vit går det medan du är ung
Ta flickorna ikväll och sjunga den här Sleighing song;
Spela in bob-tailed bay två-forty som hans snabbhet
Hitch honom till en öppen släde och crack! De kommer att ta täten


Följt av en liten snapsvisa

Hej tomtegubbar, träffades i glasen
Och låt oss vara glada
Hej tomtegubbar, träffades i glasen
Och låt oss vara glada
En liten tid,
Vi bor här
Med en massa stora kostnader och olägenheter.
Hej tomtegubbar, träffades i glasen
Och låt oss vara glada!




Figur från naturhistoriska

Jag trär på den prickiga klänningen och rättar till kragen. Det är julfest i förskoleklassen den kvällen. Ett sextiotal barn eller fler kommer att tåga in till luciasång och gitarrmusik. Jag har en karta i fickan, som visar hur barnen ska stå, och jag har fått en dold placering precis bakom pepparkaksgubbarna. Där hukar jag mig och håller vakt, nynnar diskret, och kikar mellan bruna byxor och luciaskrud på familjer med videokameror och kärlek. Jag syns inte i mörkret, men deras ansikten är upplysta av glädje och glöd och det får mig att älska min egen framtid.

Sedan står jag där lite på glänt medan de stora ser på min utställning. Barnens utställning. Jag har bara lett dem igenom det hela, men det är deras kreativitet som står i hyllan. Sagoskåpen, Skällruffarna och hämtardikterna. Det är inte förrän det närmar sig slutet som jag nu blir tårögd. Första gången jag hade sett barnen hade antalet skrämt mig. Nu älskade jag dem allihop på ett tryggt och självsäkert vis. Men jag måste gå, och de bruna ögonen ser upp på mig med ett allvar i blicken som inte passar ett barn. Med mig fick jag ett häfte med teckningar som de ritat och en ängel som pedagogerna hade köpt. Det kändes som din stil, sa hon. Söt och lite barnslig. En bit av mig, tänkte jag. Jag måste ha placerat en bit av mig i leken. I planeringen, i aktiviteten, i pedagogiken. Hur annars kan de ha lärt sig min stil, min smak, under så kort tid? Jag önskar bara att en bit av mig är tillräckligt för att göra intryck. Och medan jag packar mina tillhörigheter från kontoret hör jag barnen utanför leka praktikant...

Kramen blir lite för lång för att jag ska kunna gå därifrån utan en känsla av ångest. Jag kommer att sakna de hemliga kärleksmeddelandena i matsalen och den sexåriga barnrösten som efter leken log och sa, Lina, du får 100%!


Det blev december och vi blev sex på det årliga pepparkaksbaket i rävens lya. Tjugohundranio års modell skulle bli en julkrubba, men vi kom på oss själva alltför många gånger med den stora frågan. Alltså, är julkrubban det som Jesus ligger i, eller är det stallet som heter så, liksom? Diskutera och reflektera. Det blev en julkrubba med en julkrubba i, kom vi fram till. Hon var noga med allvaret det här året, fastän hennes religionskunskaper sviktar en aning. Nej, men vänta nu! Är det Gud eller Jesus som ligger i krubban? Alltså i krubban i krubban? Jag harklar mig och ifrågasätter realiteten över att nyfödda Jesusbarnet har skägg som liknar spaghetti och köttfärssås i ansiktet, men hon rycker på axlarna och påpekar än en gång allvaret i baket. Ängeln som kraschat och lemlästats på taket, de tre spetälska vise männen och getterna som gått igenom väggen talade väl för sig själva. Allvar, sa hon. Och då jag antog att allvar innebar bojkottning av det årliga mjölkriget, var jag helt oförberedd när hon kastade en mjölbomb i ögat som jag aldrig hann stänga. Jag gjorde mig en pepparkaka i form av ett par skyddsglasögon som jag dekorerade med glasyr och non-stops och åt upp. Och det årliga stöket gjorde mig årligt trött, men med lite tur i tärning fick jag bra klappar i racet och somnade mjukt i den varma famnen.

Jag tror att jag försvinner. Rummet är alldeles för litet och ballongerna alldeles för många. Jag blåser upp en till ändå, och ser stjärnor och svarta hål framför mig. Där finns röda och blå, gröna, gula, lila och några i glittrande silver. Ballongernas enkelhet påminner om färgklickar mot en fantasiblå himmel. Jag har tagit över stora lekhallen med de sjutton barnen och musiken. Vi gör ett hav, ett stormigt en regnig onsdagseftermiddag på stranden. Vattnet i musiken skapar toner om lugn, men alla barnen tjuter högljutt när ballongerna svävar däröver. Kaoset är perfekt. Det blir aldrig som man tänkt sig, men om det blir som man tänkt sig har man garanterat misslyckats. Det växer upp gräs ur golvet. Blommor och ballonger som studsar upp och ned. Den dagen kör jag hem i regndropparna och nynnar den enda melodi jag kan. Hoppsan, studsan, hejsan, svirr och snurr och dingeligung. Den olydiga ballongens egen visa.  

Veckor på praktik framkallar en trötthet jag inte orkar med. För att inte tala om bieffekterna av vaccinet. Rädslan för det ena eller rädslan för det andra? Det är fruktansvärt tråkigt att stå i en kö där alla hela tiden går före. Men jag väljer ändå att utsätta mig för en rädsla, för att mildra en annan.

Han ringde med tre frågor på fredagskvällen. Brüno? Antichrist? Public Enemies, kanske? Men jag kunde inte välja och uppenbarligen inte han heller, för jag hittade dem alla tre i påsen från videoaffären något senare. Filmtajm, sa jag. Mystajm, sa han och pusstajm, sa jag. Jag skrattade inte mer åt Brüno än åt Borat den där eftermiddagen för några år sedan när jag ensam hade gått in i fel biosalong. Och Public Enemies var oväntat långsam. Men Antichrist har en prolog som är häpnadsväckande vacker och fel på samma gång. Jag älskar hela filmen just därför.

Det blev fest på fyra och jag kom på mig själv med att prata alldeles för mycket. Låt vodkan tysta mun. Jag säger aldrig någonting bra, och jag vill absolut inte vakna upp och minnas några samtalsämnen om lesbiskt sex och bajs, som förra gången, och gången dessförinnan. Det var invigning av mina gardiner och jag bjöd på körsbärslikör. Bosse Bulldog högg aggressivt efter våra fingrar men inga drinkar flög den här gången. Och när natten kom fann jag halva världen inne på Harrys, vilket gjorde kvällen minnesvärd. Fastän jag kom på mig själv med att prata om att aldrig mer prata om lesbiskt sex och bajs.

Och det blir en ny vecka med nya moment, och jag klipper mig i en frisörsalong för första gången på nio år.