Det var en gång blod
Jag tog ett glas till och gick ut, men kom snart hem igen. Klockslagen tröttade ut mig. Jag väntade på honom men somnade till TV:n och lampljuset bredvid. Flera timmar senare kysser han mig vaken i natten och ber mig att öppna ögonen. Tittut, säger jag. Tittut, säger han och tar fram två kinderägg. Så mumsar vi choklad klockan nollfyra och bygger en grävskopa, innan jag drar ner den varma famnen bredvid mig.
Snön föll lugnt över staden. Det var den stora redovisningsdagen. För en gångs skull kände jag mig inte panikslagen. Hon och jag, som var minsta antal och därmed låg risigt till med tidskriteriet, hade skrattat oss igenom förberedelserna. Vi hade nu en femton minuters videorulle där vi själva spelade alla roller. Därför kände jag mig snarare ivrig än nervös, över att visa upp vårt låghumoristiska mästerverk, efter att jag läst upp min hämtardikt.
”…Därefter kan du hämta May,
så kan ni tillsammans trycka på play”
Det var den stora redovisningsdagen. Och sedan skulle det vara slut för året. Hon och jag var först ut den morgonen, därefter kunde vi lugnt och färdigt inspektera resten. Då han spelade ukulele och sjöng Änglamark, medan hon dansade fram i piruetter iklädd en sopsäck. Eller när de läste högt ur sagoboken till levande ljus och skuggteater med illustrerade känslor bakom lakanet. Men vi var först ut med fantasins grund och nog var det värt besväret, för vi skymtade ett leende på läpparna som aldrig ler.
Om blodvärdena är för låga är det tack, men nej tack. På ett sätt hoppas jag att dem är det, och det vet hon om. Det var sex år sedan jag först ville bli blodgivare, men inte förrän nu hade jag tagit mod till mig för en blodkontroll. Jag satt tårögd i väntan på sticket från nålen som inte når i närheten av storleken på blodkanylen vid tappningarna. Om blodvärdena är för låga, har man en ursäkt att skjuta upp det, inte i sex år, utan för alltid. Men hon granskar resultatet i en sekund, ler och ger mig en vänlig blick. Mina värden är ovanligt bra, säger hon. Veckorna går sedan den dagen. En, två, elva, nej kanske bara tre, innan den gratulerande rösten ringer.
Och det betyder att den stora dagen närmar sig. Dagen att uppfylla löftet till mig själv. Den som är frisk är skyldig att betala till den som inte är det, - i situationer där det handlar om så lite. En överdriven rädsla för nålar ska inte vara ett hinder. Så jag känner mig självsäker när dagen kommer, fastän jag föreställt mig den tjocka kanylen i mardrömsscenarier alltför många gånger den senaste tiden. Det är inte smärtan som skrämmer mig. Det är bara så otroligt onaturligt obehagligt med det vassa, kalla, hårda som tränger in i venen. Och när jag står i dörren med en ifylld formulär och ser blodstolarna, vill jag vända om. Jag kan inte, jag kan inte. Jag känner mig så förvirrad att hon måste upprepa allt hon säger. Gråtfärdig sätter jag mig ändå ner, och gömmer ansiktet i min kallsvettiga hand. Andas in och ut. Och jag stakar mig när hon ber om mitt personnummer.
För att vara en nål på sisådär fem cm i diameter, var det förvånansvärt smärtfritt, fastän jag gnydde högljutt vid själva sticket. Och fastän det sved ordentligt att dra ut den, fyra dl senare, så kunde jag stolt lämna centralen. Jag är blodgivare, och ska så förbli.
Han kallade mig för sin duktiga plutt och kysste mig i firmabilen. Han hade arbete att sköta, medan jag inte hade någonting, förutom ett bandage runt armen. Så jag satte mig i firmabilen och åkte med till Stockholms snövirvel. Där vandrade vi ut i mörkret och den bitande kylan som fick mina kinder att domna. Då stoppade han in mig under sin arm och pussade på mig medan vi kikade in genom skyltfönster i Gamla Stan. Men staden var alldeles för vit, och snön alldeles för kall, så vi återvände snart till hotellet och åt en sen middag på restaurangen. Morgonen därpå, satt vi i en vrå på Karolinska, där han lagade maskinen och jag såg på. Snön hade virvlat upp till storm utanför fönstret. Och hem slirade vi långsamt på motorvägen i den stormen en hel dag, med en känsla av spänning och rädsla på samma gång, medan vi räknade last och bilar som halkat i diket och sjunger vår sång. Gas, gas, gas! Bil, bil, bil! Gas, gas, gas! Bil, bil, bil!
Vill du att jag ska sätta på radion, ja? Så vrider han på näsan och gör knastrande ljud med gommen och snön virvlar runt omkring.
