Det var en gång - en massa skitsnack

Det kommer en dag då sovmorgon och fotoredigering måste lämna utrymme åt facklitteratur i tusen och demokratiska reflektioner. DV, heter den nya kursen. Om jag visslar oskyldigt, och diskret fäster ytterligare ett D, blir det DVD. Tack, tänker jag, och beställer nio nya filmer som levereras till mitt brevinkast andra dagen därpå. Så sitter jag där, inrullad i en filt, med chickenwraps och subtitles och ler. Nej, nej, nej, Demokratins Villkor! Inte Digitala VideoDiskar. Men att diskutera hur det argumenteras för en deltagardemokrati med deliberativa kvaliteter och det dynamiska medborgarskapet och dess inflytande, låter långt ifrån attraktivt, eller hur?

Vi återkopplar nu till det allmänna utbildningsområdet, med dess globalisering och mångkultur, samt den hållbara utvecklingen och mänskliga rättigheter. Men den här gången har nivån gömt sig bland molnen, och jag kan inte komma in med samma entusiasm och engagemang som tidigare. Istället sitter jag där och instämmer i formuleringar bestående av ord som inte tillhör min vokabulär. Jag dagdrömmer mig bort därifrån, bort från jämställdhetsseminarium och likabehandlingsplaner. Hur fan kan nagellacksproduktionen stå för större utsläpp än Volvoindustrin? Och hur fan kommer det sig att inte hela Sveriges befolkning känner till det? Nog kan jag skriva min SST utan problem, jag snappar upp några anteckningar här och några kommentarer där, men egentligen behöver jag gräva mig djupare ner i det jag verkligen förstår. Och inte fan förstår jag det deliberativa medborgarskapet eller dynamiska kvaliteter. Eller vänta, hur var det nu?

Jag gömmer mig under vattenytan i bassängen så länge andan räcker, och funderar kring långsiktiga personliga mål och framtida titlar.      

Jag är på äventyr, 1988

När solen lyser virvlar silverstoft i luften. Allt som faller blir till is, och jag halkar efter för varje dag som går. Det nya decenniet är redan här, och hon sitter i soffan bredvid med samma ålderskris som jag. 

Helgen innan jul tog jag mod till mig och klev på tåget. Jag skjuter alltid upp småresor alldeles för länge, tills de helt glöms bort eller göms undan. Men den här gången väntade de mig, huttrande i kylan på stationen, och jag tryckte näsan mot den iskalla rutan och såg soluppgången från tågkupén. Den välkomnande skylten, med mitt namn och ett rytande lejon, svajade över fyra fastfrusna leendet. Det var så kallt i staden att det bildades kristaller och frost i håret. Vi låste in oss i värmen och beställde hemkört. Bakade pipparkakor och lusseballar, och pysslade tampongtomtar såklart, samtidigt som vi drack destillerat. Och fastän kylan och fastän feberfrossan, och fastän krampen i kroppen av järntabletter från blodcentralen, halkade vi ut den natten. Gled gatan fram på hala skosulor och steppade inspirerat av Mumble Happyfeet. Delade ut tampongtomtar till kungen och kvinnan i blått, och dog i soffan under filten.

Mellandagar är ett långsamt fenomen. Julen är slut liksom allt man har förberett därtill. Allt som man mödosamt slagit in har slitits upp igen. Och från att känt sig förnöjd är man plötsligt uttråkad istället. Vi ägnar tiden åt that 70s show och zombiemaraton, och alltför många flaskor vitt.

Sista dagen på året tog jag mod till mig och klev på tåget. Jag skjuter alltid upp resor som känns för långa, fastän det återigen är en av de små. Där fick jag träffa mannen från Skottland efter sex år, men nej, jag vill inte se vad som finns under kilten, det är och ska förbli en gåtfull hemlighet. Liksom ansiktet bakom Vendettans mask. Man vill veta, men man vill absolut inte veta. 
När klockan slog tolv stod vi på Sankt Hans backar, den högsta punkten, och såg fyrverkerierna ända ifrån Danmark i horisonten. Nolltio kommer nu. Och rädslorna där inför. Men än så länge går dagarna långsamt. Jag slutför mitt didaktiska ställningstagande med 4000 ord, exakt. Och snart ska den opponeras, men först hinner vi med lite till, så jag bjuder hem de två som betyder allra mest. Vi tar ett glas och sedan ett till och imiterar suspekta korridorsljud och sjunger med i Heman Hunters succé som blev ett genombrott. Är det så här när man är kär när man är liten... Och jag går på en enorm blåsning och skrattar ihjäl mig, innan jag knyter ett snöre i håret, hittar pengar i en trappa och köper en återställare.

Heman Hunters - Är det så här när man är kär