Det var en gång etthundra
Regndroppar mot rutan, men små blå hål. Solstrålar skiner igenom, eller upp bakom. Jag riktar kameran mot himlen ännu en gång. Jag har fotograferat i etthundra dagar. Jag pysslar ihop molnen till en ofullbordad tavla. Det saknas ännu niohundra bilder. Projektet har ett par år kvar, men jag har kommit någonstans och det känns bra. Jag gör mig så liten som möjligt i bubbelpoolen för att värma så mycket som möjligt av mig. Jag köpte en klänning inför kommande lördagsfest, men vet inte om jag vågar ha den, för den är finare än jag och det skapar en viss obalans i brist på självförtroende. Och kanske är de röda klackarna alldeles för röda? Pärlor skulle passa bra, men jag har inga.
Linedance, nybörjade. Måndag 19:00 – 20:00. Skaraborgvägen 35E. Han och jag var där. Han och jag var de enda som var där. Han och jag följde stegen som dansläraren tog. Höger - en, två, tre, fyr, snurr, två, tre, fyr, klapp. Vi fnissade när vi gjorde fel och slängde oss i varandras armar när vi klarade de hela danserna hyfsat felfritt. Häl, häl, tå, tå, häl, tå, sned och vänd. Säsongens linedance kanske inte har någon framtid med två elever, och vi hade inga planer på att stanna kvar, men vi hade en svettigt rolig måndagskväll i stan.
Etthundra från ovan
Det var en gång om naturvetenskap
Jag simmade så länge att benen skakade. Den här dagen också. Jag är där när dörrarna öppnar. Två timmar innan morgonlektionen på högskolan. Barn, natur och teknik heter den nya kursen. Naturvetenskapens frågor. Den lilla tittar på världen och funderar. Vad är vatten? Varför är himlen blå? Vem släcker stjärnorna på dagen? Och vi måste ge svar de kan förstå. Vi ska veta precis allting, om så bara på en låg nivå. Hur dricker träden? Vem gör vinden? Vad är regnbågen? Vi läser didaktik och ekologi första dagen. - Läran om sambanden mellan organismer i dess naturliga miljö. En repeterande genomgång av fotosyntesen. Ljus och tillverkning. Och vi kan göra sagor om vattenmolekylen som är glad och påminner om Disney. Sedan ser barnet på Fantasia och utbrister; titta, en vattenmolekyl!
Vi sitter i laborationssalen. Prövar ytspänningen och leker med vatten som lösningsmedel och transportmedel. Varmluft och kalluft. Häller försiktigt ner oljan i provröret med vatten. Några droppar diskmedel. Blåser bort luft med ett sugrör. Det är vad allting handlar om - luft och vatten, och timmarna därefter blir det ljud och ljus. Transversella och longitudinella vågrörelser. Ljusets brytningar i vatten och speglar. Vad det är som ögat ser och hur. Människor försvinner genom polaroid och regnbågens färger kommer genom ett glas.
Jag köpte Bosse Bulldog för jag hade lust. Placerar honom på bordet bland groggar och vin. Hon börjar. Trycker nervöst ner ett av hans hundben. Bosse sover vidare. Min tur, eller otur? Tur. Vaknar han så hugger han och då kan skrämda groggar flyga genom rummet. Han hugger mig på femte benet. Fem klunkar. Vi bränner popcorn i kastrull och dansar ut på stan. Förnedrande fylla bland nyblivna studenter. Vi stannade hela natten, eller kanske bara till midnatt. Gjorde smörgåsar som vi glömde att äta och spillde vatten men glömde varför vi var blöta. Vi föll ihop och sov ett halvt dygn. Fredag eftermiddag simmade jag bort bakfyllan på den långsamma sidan av bassängen.
Bosse Bulldog
Det var en gång högre och lägre
Ursäkta förseningen, men jag har inte haft lust. Och kanske är det viktigast av allt, att göra det som man verkligen har lust till, precis när man har den lusten, och ingenting annat. Eller är sanningen den att jag bara har inväntat Owen Meanys död? För den var oundviklig, det stod klart redan från början. Han dog idag. Det var tvunget att ske idag, för det är den sista dagen, och imorgon ska jag tillbaka. Imorgon har jag inte längre tid. Begravningen skedde före döden, som inte kom förrän på de allra sista sidorna. Därefter slog jag ihop den tjocka boken, rörd till tårar. Det är den sista dagen. (Jag måste göra en ändring i min favoritboklista på Facebook, jag får inte glömma det). Den sista dagen. Jag har försökt vända tillbaka dygnet men jag kan inte. Jag blir alltmer aktiv desto närmare natten kommer. I tisdags tvättade jag fönster vid midnatt. I torsdags bakade jag bröd inpå småtimmarna. Fyra satser. Och imorgon ska jag vara tillbaka, men om man tittar på klockan, sekundvisaren och de andra, så ser jag inte ut att vara redo.
Den sista veckan förflöt som väntat alldeles för fort. Jag köpte årskort i simhallen. Jag ska dubblera min träning, och om inte så i alla fall ägna mig åt det som jag verkligen har lust till. Jag älskar att vara i vatten. Men den första dagen är jag där med henne och den lilla, inte för att träna. Hon älskar också att vara i vatten, och hon plaskade med händerna och log med hela ansiktet och bet lite på plastgiraffens huvud. Vi åt våfflor och chokladpudding, och lämnade staden i en lånad Toyota dagen därpå. Jag köpte en äggklocka som inte ringer.
Högre eller lägre? Högre. Nej, den här gången säger jag lägre. Lägre igen. Korten ligger på bordet. Jag har otur. Där ligger en kung och jag säger lägre, och hon lägger ett ess. Jag dricker en till. Mina ögon är röda klockan tio. Jag borde köpa Bosse Bulldog, jag har lust med det. Nu är det min tur igen. Högre. Men fan! Bredvid sitter flickan med tur. Den som spar han har, men inte särskilt roligt, sa han. Jag hade roligt men otur och det irriterade mig. Han hade det lika hårt ställt som jag. Kanske hade han det värre, eller så var det Captain Morgan som ställde till det för honom, för hans huvud svängde snart åt alla håll och jag fick ta med honom hem. Jag gav honom en stulen blomma. Han försökte tvinga sig själv att dricka upp den sista romen samtidigt som han skrek; Jag spyr ner mig, jag spyr på mig! Jag tog flaskan och gav den till den mötande mannen som påminde om en engelsk pyssling. Han halsade Captain Morgan men behöll spriten i munnen. Lade huvudet på sned och sedan åt andra hållet med förvirrande ansiktsuttryck. Jag tjöt av skratt. Han vågar inte! Han vågar inte! En minut. Två minuter. Huvudet på sned en gång till. Han sköljer lite bakåt och lite framåt. Tittar ner i marken och upp. Sedan svalde han och tackade för tandvärksbedövningen. Vi klackade fnissande hemåt hand i hand. Jag frågade om han hade kvar blomman. Han letade i fickorna, sedan skakade han på huvudet och sa, nej, men jag har kvar kärleken!
Det var en gång apor och bananer
Det är fredag. Skrev jag inte så igår? Kanske var det längre än så. Helt plötsligt är det bara en vecka kvar. Det är fredag, igen. Han sparkar mig på näsan av misstag. Jag skrattar inte den här gången och inte heller slår jag tillbaka. Åh, Herregud, tänkte jag och var säker på att näsbenet var av någonstans på mitten. Åh, Herregud, Owen Wilson. Ändå verkade han ha mer ont än jag, i alla fall inuti, för han gnydde både högre och längre. Näsan var hel, men han var säker på att jag skulle dö ändå, så han höll om mig och pussade mitt ansikte under resten av kvällen. Och kände jag mig inte tillräckligt omhändertagen, gnydde jag en aning för uppmärksamhetens skull. Oh, aj, min näsa...
Vi åt frukost vid savannen. Strutsarna speglade sig i morgonvattnet och vi doppade knaprigheter i guacamole. Gibbonen Rayong hade intagit en plats allra högst upp i ett träd, och där satt han nu och inledde den försenade gryningen med en högljudd opera. Det skulle vara en duett, men hans andra halva, hans hona Rak-Ling, åt banan i en bur. Med sången markerade han sitt revir i ensamhet, och vi kunde höra honom över halva parken.
Lägenheten är renoverad. Det ska invigas tillsammans med trädet. Ännu en ursäkt till att fira. Lillasaken knackar på, och han också. Vi sörplar vin och trär jordnötsringar på fingrarna. Eternal Sunshine of the spotless mind. Den står sorterad bland favoriter. Jag tänker tvinga henne att se den nykter vid ett annat tillfälle för den är värd att hänga med i varje sekund. Vi stekte korv och blev rädda. The Ring. Jag viskade ordet hata emellanåt, för Scary Movie har förstört varenda original och är inte ens värd en kursivering. Hon virade in sin lilla kropp i det röd-vit-rutiga förklädet och försvann, medan han satt och sov, utklädd till Ceasar i en filt som påminde om ett får. Vi somnade strax därefter.
Han var len den morgonen och jag ville stanna i sängen för alltid. Vi stannade inte. Vi knaprade några frysta brödkanter och bestämde oss för att se på matningen vid apöarna. Djurparken är hans granne, så vi tar fram lejonkortet ännu en gång. Vi gick in. Håkan Hellström gick in efter oss. Titta där, sa han. Håkan Hellström. Men jag sa nej, Håkan ser inte ut sådär. Så vi gick därifrån. Sprang en genväg till aphuset. Satte oss ner med armarna i kors och kepsen på sned i väntan på frukten. Jag fotograferade orangutangerna. Håkan Hellström stod bredvid. Han nämnde någonting om bananer. Och jag sa nej, Håkan låter inte sådär. Så vi gick därifrån. Det var rörelse i tigerburen för första gången i vår djurparksbesökshistoria. En av de stora tre tog en simtur och jag tittade på. Håkan Hellström ställde sig bredvid. Jag riktade det stora objektivet mot ränderna i vattnet. Då tittade Håkan på mig, och jag kastade en blick tillbaka (eller kanske var det tvärtom). Och jag sa ja, det där är faktiskt Håkan Hellström. Så vi gick därifrån.
Jag vände mig om och grävde mig in i hans famn för han var så mjuk och len och jag somnade där. När jag vaknade försökte jag somna en gång till, för det var en varm famn och jag ville stanna där för alltid.
Det var en gång kinesiska rosor
Du minns väl drömlägenheten? Det var en gång en drömlägenhet. Då, när jag stod i mitt hem innan det var mitt, fast det bara var en dröm. Det växte ett japanskt körsbärsträd i mitten av rummet då, minns du? - och jag var glad för det var vackert. Men mitt verkliga golv saknar stam. Så hur illustrerar man ett japanskt körsbärsträd? Nathalie Pineau lyckades. Hon kallar den för Hibiskus, och det är vad den egentligen föreställer. Hibiskus, är en buske ur familjen malväxter. Den kallas även för Kinesisk ros. Men blommorna i designen, tillsammans med den mörkbruna stammen påminner mig mer om ett japanskt körsbärsträd. För mig är det vad den är. Så jag ser ner på bilden, ser upp på väggen. Ser ner på bilden en gång till. Sedan fäster jag första delen av konstverket försiktigt, försiktigt på den crèmevita ytan med nervösa svettpärlor i pannan. Tänk om det blir fel! Det blixtrar utanför fönstret. Det stenhårda regnet blir till hagel mot rutan. Det blir inte fel, och snart växer det upp vid fotändan av min säng. Det växer upp ur jorden. Mitt överkast är jorden, och därför är det brunt.
Stängde jag av spisen? Ja, det gjorde jag eller gjorde jag det? Ja, eller, nej, kanske inte. Jamen jo, ja! Nej. Men Herregud, varför kan jag inte lita på mig själv? Varför paniken, varje gång jag stänger dörren? Jag låser, låser upp, kontrollerar spisen en gång till. Allt ser bra ut. Jag känner på samtliga plattor för säkerhetsskull. Bäst att känna inuti ugnen också, även om jag inte har använt den sedan tisdag förmiddag. Nu går jag. Låste jag dörren? Klart jag gjorde, eller gjorde jag?
Parry Hotter, heter han så? Vi mumsar popcorn i biosalongen. Jag har kryddat mina med en dyr krydda, fast de smakar inte så mycket som jag önskar så jag kryddar lite till. Lite till. Liiite till. Något senare inser jag vad smaklösheten beror på, när jag känner ett brett lager med krydda i mitt eget knä. Hur det hamnade där förstår jag fortfarande inte. Jag gick hem smutsig efter slutet och läste några sidor i den stora boken. En bön för Owen Meany. John Irving.
Hibiskus på min vägg, av Nathalie Pineau
Det var en gång fyllt till bredden
Jag vaknade två timmar efter midnatt, natten till fredag, av en röst som skrek in i mitt brevinkast att det var fest. Det är fest, det är feeest! Rufsig och yrvaken öppnade jag dörren och möttes av några aningen generade ansiktsuttryck. De hade trott, liksom jag, att de var ensamma här, och nu dansade de genom korridoren till Michael Jacksons Billie Jean på högsta volym. Who will dance on the floor in the round. När de insåg sitt misstag bröt de ut i gapskratt, tog mig i handen och drog mig ut ur lägenheten. Jag blev inknuffad på fest, iklädd trosor och en gammal urblekt t-shirt.
Nästa morgon skrek träningsvärken i vaderna. Jag hade sprungit alldeles för mycket de senaste dagarna. Jag vaknade sent och somnade om, vaknade igen. Det var fredag. Vi åt körsbär i parken. Jag älskar trots allt parken. Den lilla var med, log med hela sitt ansikte i vagnen och bar en rosa sommarhatt som var så söt. Vi hade satt oss ner på en filt under ett träd nära Viskan, och där inväntade vi helgen. Han slutade arbeta klockan fyra. Då fick han tid att hålla mig i sin famn igen.
Det var fredag. Vi bestämde oss för att inte hyra film. Istället köpte han färska räkor och en bag in box som skulle räcka länge. En vecka, minst. Han köpte färska räkor och en bag in box som räckte några timmar. För vi hade fnittrat och de fyllda vinglasen tycktes aldrig vilja ta slut. Han hade slagit mig på näsan av misstag och jag hade skrattat och gråtit på samma gång, innan jag slog tillbaka tre gånger och hans näsa gav ifrån sig ett knakande ljud. Sedan tog han vinlådan under armen, mig i handen och vinglade iväg. Kläderna blev våta när de ostadiga stegen skvalpade över. Vi hamnade i videobutiken och bestämde oss för att hyra film. Gran Torino. Jag älskade filmen, men mindes bara hälften när den var slut. Han mindes ännu mindre, för han hade hickat och somnat strax efter play. Vi såg den en gång till den kommande söndagen. Och älskling, kommer du ihåg den där gången när vi drack upp en bag in box på några timmar och glömde för mycket och inte kunde kyssas?
Nästa morgon var han fortfarande full. Det var inte jag. Jag var sur för att han var full och inte jag. Så medan han sov ruset av sig i en hängmatta fotograferade jag strutsar på savannen. Men jag fann inte ett ensamt varv i djurparken särskilt roande. Vi kan gå dit tillsammans imorgon istället. Titta på de nyfödda lejonungarna och den nya apan. Ta ett iskallt, men åh så uppfriskande dopp i sjön. Ner med huvudet, hela under och en gång till. Eftermiddagen med Gran Torino och Mammut. Fredagskvällen hade jag tillbringat ensam framför Mutiny on the Bounty från 1935, vars orättvisa kapten hade gjort mig på dåligt humör. Söndagsfilmerna var allvarliga, men de återställde mig och min videolust. Det blir söndagskväll. Jag skruvar ner hyllorna från väggen. Packar allt jag äger i lådor. Möblerna placerar jag i mitten så länge. Somnar till Mrs Miniver, 1942. Ännu en Oscarsvinnare för bästa film.
Med vinet och kycklingen
Det var en gång torsdagsgarv och det förgångna
Vädret är här. Det vädret som man vädjar till att stanna. Jag vandrar rastlös omkring i parken och sparkar grus. Jag måste ta tag i mitt stadsliv. Så jag tar tag nu, och lyckas hitta en väg jag kände till sedan innan. Den vägen är mitt nya träningspass. Visserligen måste jag cykla både dit och hem, men har vid det här laget insett att det är en behaglig uppvärmning och avslutning. Till skillnad från mitt gamla schema, får det mig dessutom att gå upp fyra timmar tidigare på morgonen, eftersom att jag av någon anledning älskar att cykla genom staden kl 08:30, när den fortfarande är hyfsat folktom. Det ohyfsade beteende jag möter i skogen är däremot inte lika älskvärt. Han hade till och med hört ett radioprogram om ämnet. Jag hälsar och ler. De ger mig sura blickar tillbaka. Skogsjoggarna från staden blev aldrig älskade som små. Och jag kan inte förstå vad som finns inuti, om man inte kan le tillbaka. Jag känner mig ensam och bortglömt, så jag springer fortare och fortare tills jag blir hög istället. Biter ihop tänderna av irritation. Men sura då, stadsdiva med asfalterad hjärna, tömd på kärlek, det får mig ändå bara att hälsa högre nästa gång. Jag blir alltmer upprörd här. Jag gillar inte staden, det negativa överrumplar det positiva. Än så länge. Men staden är mitt nya hem och jag måste anpassa mig. Asfaltera mig inte, snälla! Jag vill inte bli som dem.
Jag måste ta tag i mitt stadsliv. Så, hon stod med barnvagnen vid porten och jag sprang ner med nycklarna i handen. Vi bakade en dubbel sats och gick till parken. Chokladbolls-picknick. Där mumsar vi och njuter av värmen medan den lilla kryper i gräset mot den fluffiga hunden där borta som ser så mysig ut att ta på. Jag älskar trots allt parken, det är det närmaste hemma jag kan komma. Av någon anledning vill jag likna mitt gamla hemma med en park. Det är därför jag går igenom den varje gång jag ska till affären, fastän affären ligger åt det motsatta hållet. Men jag älskar trots allt parken.
Det blir sol idag också. Jag sitter vid porten på en ihoprullad filt och väntar. Hon kommer förmodligen från andra hållet, hon kommer förmodligen att köra mot enkelriktat. Jag tittar upp mot kontoret. De har haft semester men nu är de tillbaka igen. När jag drar upp mina persienner sitter han där på andra sidan. Han har ätit glosoppa till frukost den här morgonen också. Jag tar av mig byxorna och stretchar. Men nu sitter jag här nere och väntar. Hon kommer från andra håller. Hon har kört mot enkelriktat. Jag ler och känner henne, och vi tillbringar resten av eftermiddagen vid sjön. Äter en mjuk glass och skvallrar medan solen ändrar position på himlen och får skuggan att närmar sig.
Men jag vill inte vara ensam, jag vill inte, jag vill inte. Inte ikväll. Torsdagskväll. Jag skriver och hon skriver och jag svarar igen. Timmen därefter möts vi där ute, för första gången sedan skolan slutade. Med lite egoism fick vi bästa bordet på den överfyllda serveringen. Vi tar ett glas och sedan ett till. Hon tar ännu ett medan någon dumpar ett glas vin på vårt bord. Hon tar det också medan jag skrattar åt hennes påfallande fylla. Och när hon skrattar får det mig att skratta ännu mer, ännu högre, för vem kan sprida ett skratt lika bra som hon kan? Framförallt då hon hänger fnittrande över bordet och visar längden och omkretsen med fingrarna och han står bakom och ser på. Den sista torsdagskvällen är min första. Men jag älskar trots allt torsdagskvällar.
Det var en gång en välkommen kusin
Jag hade inte sett henne på över ett år. Eller kanske var det två, eller bara någonstans mittemellan där. Jag skyndade mig genom parken under ett vitt paraply, men det regnade så mycket den dagen att det rann in vatten i stövlarna ändå. Hon skulle komma snart, och jag hade inte sett henne på över ett år. Kanske två. Jag plaskar i vattenpölarna på tågstationen och minns detaljer av vår barndom och nätterna i Grekland. Tåget från Kalmar bromsar in. Men den man väntar på, är den som alltid kliver av sist, och man ser sig oroligt omkring och inbillar sig att någonting blivit fel. Men det blonda håret fladdrar till där borta, och jag ler.
Hon är här nu. Jag lagar en god lunch. Eller, egentligen var det hon som gjorde det, det var därför den blev god. Hon hade sett fundersam ut när jag berättade om hur min thaiwok brukar smaka, sedan hade hon pekat på Ica och på vad jag skulle lägga i korgen. Därefter stod hon vid spisen med stekspaden som ett vapen och jag tittade på och det var därför den blev god.
Hon är här nu. Vi dricker en. Vi dricker en till för att fira. Hon kommer och Han också. Och nio till därefter. Det blir 1,769230769231 kvardat var, men alla får plats i mitt hjärta. Mousserat vin och Captain Morgan står på sned. Och jag nämner sällan namn men nu gör jag det ändå, för Anki var så söt och jag var så glad att hon var där, och jag har inte druckit ett glas med henne sedan innan graviditeten. Därför fick jag skicka hem henne i en taxi något senare, men innan dess utnyttjade hon varenda kvardat som fanns över och dansade i min soffa, hoppade i sängen och låg med sparkande ben på golvet. Underbara du. Och vi andra köpte en till och en till, vimlade omkring i vimlet och dansade på dansgolvet som inte fanns.
Hon är fortfarande här nästa morgon. Jag vaknar bakfull i min soffa. Hon är minst lika bakfull, för det var fest igår för henne. Uttorkningen tvingar oss upp alldeles för tidigt för ett huvud en morgon som den här. Men vi måste upp, vi måste, vi har inte mycket tid på oss. Jag knaprar dagsgamla chips och hittar ölfläckar på golvet. Så kravlar vi in i en bil mot Stenungsund, eller strax utanför. Tillbringar resten av helgen där tillsammans. Paddlar ut i alldeles för höga vågor och vänder, går sakta ned för den isande kalla stegen. Håller huvudet ovanför ytan. Vi sliter loss blåmusslor från havet och ägnar oss åt det underskattade krabbfisket. Vi fångar några. Femtiofem stycken. Hon ville äta dem allihop, men jag tömde hinken på klippan och såg på när de sprang sidled ner till havet igen. Istället paddlar vi ut i alldeles för lugnt kvällsvatten. Berättar om det ena och det andra, allt vi kan tänkas ha missar under ett år. Eller två, och ägnar kvällarna åt vårt gemensamma intresse. Ser Brandon Lee's sista film. Grillar och dricker vin. Men när helgen tar slut, gör även besöket det. Nu får vi inte låta det dröja igen.
anki action
