Det var en gång - en massa skitsnack

Nu kan vi hoppa tillbaka några dagar. Nu när exalteringen inför galan är över. Vi tar oss till lördag kväll. När snön föll över hela staden och fastnade i håret. När man ville lägga sig ner och göra figurer i allt det vita, men istället bara tänkte kallt, kallt, kallt. Vi satt i samma lägenhet inne i stan, som alltför ofta förut och jag var kär. Han dansade. Vackert. Nej, det var inte vackert, han kan inte dansa vackert men han dansade ändå. Och jag bara skrattade. Tugga tuggummi och ramla omkull. Snöstorm utanför fönstret. Tack för del ett av två.

Jag träffade henne och hennes nya kärlek på Vimmel. Det var värt väntan. Jag fick ett skrattanfall och kramp i leendet. Det hade att göra med en snus, en öl och en vakt, men att försöka förklara det skulle bara bli patetiskt. Jag försökte hemma hos Anki två dagar senare. Hon förstod nog ingenting. Kanske berodde det på att jag inte fick fram orden ordentligt. Ännu ett skrattanfall, förstår du. Så fick han... så sa han... alltså han sa... och vakten... och ölen och snusen och han... Det får vara mellan oss tre, tror jag. Någon mindes mitt namn innan kvällen var slut. Och Han, han köpte tvåhundrafemtiograms hamburgare på stan, eller var det kanske två hundrafemtiograms? Morgonen därpå vill man stanna i sängen.

---

Skäms! Skäms för att jag försov mig hela tjugo minuter av Oscarsgalan, 00:23 för att vara exakt, och missade första steget på röda mattan. Det är ju pinsamt! Vid det laget hade jag fått ihop nästan två timmars sömn och var nöjd och glad. Det var däremot inte Han, som vaknade när jag rörde på mig. Men nu är jag med. Nu prasslar jag lite i godispåsen, SSCH! Okej, okej, kanal nio räcker. Orvar vakar ifrån Stockholm. Livesändningen har billioner tittare och i Danmark sitter elvahundra människor i biosalonger som visar hela festen från början till slut. Fula klänningar, allvarligt talat, men vem fan bryr sig.

Hugh Jackman är kvällens värd och det var han värd. Jag försöker skratta tyst (istället för högt) när han placerar ansiktet i alla Benjamin Buttons åldrar i sången. Och, visst, det kan tyckas orättvist att Robert Downey Jr är en amerikan som spelar en australiensare som spelar en afroamerikan, medan han själv är en australiensare som spelar en australiensare i en film som heter Australia. Ssssch! Anne Hathaway är sexig som Richard Nixon på scen. Och Joaquin Phoenix får nog räkna med att hans "före detta" kollegor kommer att driva med honom ett tag till.

Hyllningen av Ledger var kort men tårfylld. Visst förtjänade han det. Oscarstatyetten går till hans Mathilda i framtiden. Jag verkar vara en av de få som tror att han hade vunnit lika stort även om han hade levt. Men att Sean Penn faktiskt vann över högtippade Mickey Rourke fick mig att skryta hela dagen även om det inte var mitt pris. Det var en manlig huvudroll som verkligen förtjänade en Oscar för en fantastisk homosexuell insats. Har du inte sett Milk, så se den, tillsammans med Changeling, The Visitor, The Dark Knight, Benjamin Button, och såklart, den stora vinnaren av åtta Oscars, Slumdog Millionaire.

Natten är underbar och underhållande men går fort, som vanligt.
Kasta sig i sängen, sova någon timma, och sedan stiga upp till det tidiga morgonsemenariet på högskolan.

James Franco och Sean Penn, Milk

---

Tänk att få hålla någon i handen, fastän min egen hand är så kall och hård. En blick upp mot hemligheterna i det okända. Det finns så mycket han inte vet. Och mördarna gömmer sig i den bortglömda staden medan människosmugglarna kör över den frusna floden, men barnet i väskan, kastade de ut genom ett fönster. Paranoian efter den 11 september finns också där. Han tittar på de blommande blommorna i vasen, på platsen han inte besökt. Immigrationspolitiken blev alltför hård. Ljuden han spred med en brännande värme lämnade han i parken, men själv fick han inte stanna, för han var fel. Han hade bruna ögon, liksom mannen som kraschade planet, och det var fel.

På Castro Street på 70-talet går männen hand i hand, och Harvey Milk ler med en kamera i handen utan att ana att han snart kommer att vara den största martyren för de homosexuellas rättigheter. Och samtidigt, fast i en helt annan tid, predikar Fader Flynn om tvivel. Närhet är fel. Det vet han men vill inte veta. Slutraden om Richard Nixon blir tom, men politiska skandaler är de allra västa, och Watergateaffären är bara grymt pinsam...   

Alltså...

Det är två dagar och en timma kvar till den 81:a Academy Awards/Oscarsgalan, och den senaste tiden har jag tillbringat många kalla vinterkvällar tillsammans med tjugofyra av de nominerade filmerna. Jag hoppade över kortfilmerna, dokumentärerna och de utländska det här året och håller tummarna stenhårt för följande intressanta kategorier:

Bästa film: The curious case of Benjamin Button

Bästa regi: The curious case of Benjamin Button

Bästa kvinnliga huvudroll: Angelina Jolie, Changeling

Bästa manliga huvudroll: Sean Penn, Milk

Bästa kvinnliga biroll: Marisa Tomei, The Wrestler

Bästa manliga biroll: Heath Ledger, The Dark Knight

Bästa animerade film: Wall-E

Bästa scenografi: The curious case of Benjamin Button

Bästa foto: Slumdog Millionaire
Bästa klippning: Slumdog Millionaire

Bästa smink: The curious case of Benjamin Button

Bästa filmmusik: Milk

Bästa sång: "Down to earth" - Wall-E

Med andra ord är jag ett stort fan av Benjamin Buttons liv, men det ska ändå tilläggas att jag starkt uppskattade Frost/Nixon och att The Visitor är en utav de bästa rullarna som filmades förra året. Dock är alla ovannämnda värda att se. Men tack, tack alla regissörer för vad ni gav mig i kylan. För alla de timmar man glömde längtan efter de sommarvarma dagarna och behagliga nätterna. Söndag natt sitter jag vaken, från och med första inträdandet på röda mattan vid midnatt. Måndag morgon är kylan tillbaka tillsammans med minnesbilderna av de gröna sommarängarna. Hej.

Den 18:e februari, eller, fyra dagar tidigare. Den 14:e februari. Örat mot hans bröst och ljudet av hjärtat som slår. Sch, lyssna. Snö som skymtar utanför fönstret tillsammans med ljudlös trafik. Bara hans hjärta som slår, det är allt vad världen består av. Slå för alltid, snälla. Tick, tack, det är inte ljudet av ett hjärta utan av tiden som går. Jag kan inte ligga här föralltid och jag hinner inte skriva så ofta som jag vill.

Rummen ovanför oss är fyllda. Med vad? Med vilka? Lokalerna där är för oss okända och om de innehåller erotiska bibliotekarier, ingenjörer eller sjuksköterskor vet jag inte. Men rektorerna sitter där, allra högst upp ovan molnen, drunknande i sina pappershögar, fast, egentligen tror ja att de spelar golf. Koncentration. Lite böj på knäna. Tungan rätt i mun. En försiktig putt. Bollen rör sig sakta rakt mot hålet... Kom igen, kom igen...   

Han ramlar omkull och bollen hoppar åt sidan. Han sitter ner på rumpan men studsar upp med jämna mellanrum av de kraftiga vibrationerna i golvet. Ett dånande ljud sprider sig i lokalerna. Väggarna skakar. Tavlorna ramlar ner. Pappershögarna rasar. Det är ett oljud men ändå med en viss rytm. Vad i helvete?

Tjugotvå lärarstudenter sitter i musiksalen tre våningar ner med bongotrummor framför sig. Vi slår och vi slår. Högra handen, högra handen, högra handen, vänstra handen, vänstra handen, vänstra handen, båda händerna, hela tiden, snabbare, snabbare och nu börjar det gå alldeles för fort. Aaaaaatjoooooo!  Marie stannar upp. Biter sig i läppen. Ja, just det, vi har fått en del klagomål från våningarna ovan. Men...eh... skit i det. Vi tar det en gång till och vi tar det mycket högre. Vänstra handen, högra handen, båda händerna, hela tiden, snabbare ååhhhh Aaaaaatjoooooo!  Aggressioner! Ut med dem, skicka ilskna meddelanden med trumman till vännen bredvid. Gör det högt och våldsamt! Tala med trumman! Skrik med den, skräm med den, LÅT MED DEN! Känner ni smärtan i händerna? Ge er ut och res i fantasin igen. Skicka ett vykort från Spanien med ljud, bara ljud. Så vi solar till ljudet av vindspel. Surfar till ljudet av snäckor som rör sig och går på tjurfäktning till ljudet av en gitarr och en klase med hårda, avklippta bönor. De andra är i djungeln utan att vi förstår. Vi bara skrattar. Skrattar åt ljuden och rörelserna och hela den absurda situationen. Han föreställer den där, som han beskriver det: Baaaa papapapapapapaaaa. (Rött hår, randig tröja, julafton, Kalle Anka, bekant, huh?) Och hon gör rörelser istället för musik, fast det vet vi inte för vi blundar allihop. Det blir med andra ord helt fel, och vi skrattar så vi gråter. Och istället för svärord ljuder trumpeter och clarinetter. Vilken underbar dag, kan vi sjunga när vi går hem.

---

Det handlade om texttolkning idag. Vad vill jag säga? Vad säger det jag säger? Förstår du vad jag säger? Vers, prosa eller dialog? Huh? Den verkliga författaren kommunicerar med de implicita läsarna. Läsarna kommunicerar med den implicita författaren. Den underförstådda författaren. Ett underförstått jag. Vad vill jag säga? Inte fan är det lyrik i alla fall. Läsartext, författartext och text-text, jaha, där ser man. Förstår du vad jag säger? Inte jag heller. Föreläsaren hade gett mig kritik som jag inte tyckte om att få angående uppsatsen. Men jag hade bara träffat honom över text. Jag tolkade honom i den texten. Han hade glasögon och ett stelt ansikte med kall mun. Nej, jag tolkade fel. Så fruktansvärt fel, för läsarens tolkning är inte alltid den rätta. Glasögonen fanns där, men inte som en strikt tillrättaviselse, utan som en guppande glädje. Han sken och log med det varma ansiktet och sa; Men titta här! Sen tar han ett skutt, som är alldeles för högt för hans ålder, över sladden som är ivägen. Han berättar om sardinen på tunnelbanan. Sardinen, vars enda önskan är att burken ska öppnas mot havet. Han tittar upp, blinkar, ler och fortsätter:

Han tittar ut genom fönstret, ler, drar ett djupt andetag och säger; vackert, inte sant? Vi tar det en gång till.

Seminariet om etik, kultur och hållbar utveckling närmar sig. Reflekterande kring barns socialisationsprocess, men glöm inte de etiska aspekterna. Och kulturen. Jag stirrar på skärmen. Det är mörkt i rummet och jag är vit. Ljuset från skärmen gör mig vit. Jag fann lösningen till fred på jorden i förskolans läroplan. Det är ett fantastiskt, fullkomligt fantastiskt arbete jag har framför mig, men vägen dit är lång. Tänk så enkelt det låter. Orden som bara står där. Styrdokumenten. Så här är det! Gör såhär, och gör det nu! Men mannen som skrev det var rynkig och ful med glasögon på sned, och han hade aldrig någonsin sett ett barn. 

Myndigheten för skolutveckling ropar i sin megafon; Mänskliga rättigheter! Delaktighet! Jämställdhet! DEMOKRATI! Jag förstår det så mycket bättre nu. Men vad vi än väljer att se, att göra, måste vi vara beredda på förändring. Vem har sagt att en tomte är röd? Diskussionerna under föreläsningen blev till storm. Tangenterna bildar några ord.

Och alla måste hjälpa till. Alla, med samma förståelse och vilja till förändring. Vi kan börja så lätt. Vi kan göra så lite och skapa så mycket. Jag förstår det så mycket bättre nu. En tavla på väggen, som talar om sanningen, kan bli början till fred på jorden.

Från 1994, utdrag ur; Mina klasskamrater:

Tjugotvå lärarstudenter står i dramalokalen. Handen hårt i handen bredvid. Vi ser tyst på varandra. Det spritter i benen. Kom igen nu då! Ett blygt men ivrigt leende smyger sig fram på mina läppar. Det är dags.

Vi kliver över den höga osynliga kanten, alla på en gång. Vi vänder oss med ryggarna mot varandra och ser in i väggen. Nej, inte väggen. Där finns ingen vägg. Där finns bara vind och gröna ängar. Lyftballongen lämnar sakta marken. Samarbete, nu gäller det. Sandsäckar försvinn! Blås i ballongen! Upp genom luften! Över den snövita men ändå sommarvarma staden. Högt, högt upp, över Borås, bort från högskolan. Titta där, en elefant! Flera elefanter i djurparken, liksom lejon, men vi vill inte komma dem för nära så blås, för helvete blås! Upp, upp, upp genom luften, upp över bergen och ta oss högre, snälla.

Fihn är vår kapten. Sch, hör ni? Musiken! Det är sådan musik som bara spelas ovan molnen. Vi har kommit dit ingen höjd existerar. Under oss finns bara himmel. Över oss, bara rymd. Ballongen stannar här. Vi balanserar på korgkanten, kastar oss sedan ut och landar på molnen. Tjugotvå lärarstudenter, som skrattar och hoppar omkring på vaniljvita moln. Fnissande trängs vi tillsammans i regnbågens land. Waaah, det där var nära, men någon får tag i min hand.

Men, växer vi, eller vad händer? Jävlar, vi är för tunga trots allt. Kaptenen ropar att vi faller, faller, faller. Vi faller men skrattar ändå. Handen hårt i handen bredvid, bildar vackra mönster i luften. Ögon som tåras när marken närmar sig. Gränsen för hastighet har försvunnit. Vi brinner. Kalla oss stjärnfall om du vill. Vi är odödliga, som i en dröm, bara att det här inte är någon dröm. Det är världen som förändras efter våra önskningar. Vi dyker rakt ner, i Rya Åsar.

Gräset på Rya Åsar är mjukt. Vi sträcker ut oss under solen och lever. Kaptenen reser sig, något vimmelkantig. Ah, Rya Åsar, säger hon. Sedan försvinner hon under en grön kappa. För det händer alltid konstiga saker på Rya Åsar. Det hörs ett hemskt, kraxande skratt, Abra Kadabra, vi blir till sten. Vi blir till fåglar och till sten igen. Vi blir till grodor och till sten igen. Vi förvandlas hit och dit och upp och ner och till sten igen. Häxan byter skepnad. En ondskefull själ som tar över den oskyldiges kropp. Mossan täcker någon. Vem där? Hallå, vem där? Är det du?
Den snälla stickande gumman vankar upp för kullen. Hon stannar, ser misstänksamt på tjugotvå ormar som ringlar i gräset och förvandlar oss till garnstumpar istället. Stolen dyker upp från ingenstans. Hon sätter sig ner, drar en djup suck och börjar sticka. Halsduken blir tjugotvå garnstumpar lång.
Men med ett knäpp med fingrarna, försvinner halsduken, gumman och Rya Åsar i ett dis.

Tjugotvå lärarstudenter står i dramalokalen. Händerna glider ur varandra. Vi ler mot kapten Fihn.
Ännu en dag på högskolan är förbi...

---

Barnet och kulturen blir till BOK. Barnperspektivet är ett intressant begrepp. Tänk att man blir intelligent, beroende på hur andra ser på en. Vi läste om vattenglasen under tanke, språk och interaktion. Experimentet visar när barn kan tänka reversibelt och operationellt. Reflekterandet över vår egen barndom hör till utbildningen. Forskaren satt mitt emot ett 6-årigt jag 1993. Framför oss stod vattenglasen. Vilket innehåller mest vatten? Det långa smala? Det korta breda? Jag förstod mycket väl att det var lika mycket vatten i båda. Jag sneglar upp på forskaren. Hon granskar mig. Observerar mig. Försöker tränga in i mitt huvud. Hon ler ett hånfullt leende. Hon ser ner på mig. Jag är liten. Hon är stor, hon är hög. Jag är låg. Hon ser ner på mig. Rummet är stort och vitt. Klockan tickar högljutt. Det står en vakt med gevär vid dörren, eller nej, kanske inte. Den svarta sekundvisaren, tick, tack. Dumma barn. Du kan inte. Du kommer säga det långa smala, för du är bara sex år. Du kan inte tänka logiskt eller ändamålsenligt. Slösa inte min tid. Du kommer att svara fel, precis som alla andra har gjort. Du kommer säga det långa smala. Hon ser ner på mig. Jag säger... det långa smala.

Tänk att man blir intelligent, beroende på hur andra ser på en. Tänk att man blir osäker, beroende på hur andra ser på en.    

Men för den lilla finns det ett enkelt sätt att se på världen. Ormen gick till höger, eftersom att det bara fanns två håll att gå, på det vita pappret i sagan. Ja, en tillbakablick i sagorna, som så många gånger förr. De allra första sagorna. Mina sagor. Nu ur ett lärande perspektiv. Men var är min allra första saga? Här, här är den. Inne i huvudet. Boken är borta men jag minns den. Jag var sex år, skulle fylla sju och det är femton årsedan, men jag minns den.

Det var en gång en gång. En gång gick en flicka i gången och sen gick hon ut igen.

Katarina Rosenö hade stora bruna lockar i håret. Hon log ett bländande vitt leende och sa att det var en vacker berättelse, men kanske skulle jag försöka lämna bredare mellanrum mellan orden. Jag rynkade pannan. Jag tittade på min saga. Jag tyckte redan jag hade alldeles för breda mellanrum mellan orden. Hon tyckte jag skulle ha bredare. Jag blev irriterad, men visade det inte. Du, du är visserligen vacker, men prata inte om sånt du inte förstår. Vi såg båda på sagan och såg den på olika sätt. Barnperspektivet och barns perspektiv.

När jag läste samma saga många år senare, förstod jag precis vad hon hade menat. Det fanns inga mellanrum. Orden gick ihop i en smet. Men ett barn ser sällan detsamma som en vuxen.

Även sagan om månstret i klasen var korrekt när den skrevs, tyckte den lilla jag som skrev.
Men ett barn ser sällan detsamma som en vuxen.

Hej. Nu ska jag beräta när ett månster var i klasen. Alting började en dag när hela klasen sat och målade. Då knackade de på dören och ett månster kom in alla barnen skrek till. och sen stack dom ut ur klasrumet. Då tengte han jag är vel inte så hemsk jag har ett öga långa örön och jag är inte hemsk nä jag är inte hemsk du är vist hemsk sa annmarie vem sa det. Det jurde jag sa annmarie varför då sa månstret? Derför att. Jag vil ha godis sa månstret de har jag sa malin. Vart då? i min bengk och så fick månstrer godis. SLUT

---

Lördagskväll, Gyllene Kärven, Herrljunga. Den stora rosen på väggen lyser och ler. Det låg en hög med sand bredvid mig när jag vaknade nästa morgon, men det är att gå händelserna i förväg. Här blandas dåtid med nutid. Här samlas alla människor jag känt under perioderna av livet. Flickan från förskolan skrattar och ler mot pojken från lågstadiet som har drömmar om framtiden. Blondinen från mellanstadiet ramlar in i famnen på mannen från högstadiet som har tappat båda framtänderna. Killarna från gymnasiet beställer elva öl med pengar från senaste lönen medan kollegan från fabriken röker sin sista cigarett och har det svårt. Alla får plats. Alla kan dansa. Men krisen har lämnat sina spår även här. Vi kanske trodde vi var odödliga, men vi hade fel som så många gånger förut.
Gyllene Kärven vaggar oss stillsamt till musiken. Hon söver oss, och viskar ömma ord i våra öron. Människorna växer och färgas röda. Hästen ser sig suspekt omkring. Alla hör hemma i den gyllene dansen. Alla lyser och ler.

---